Viktomöjligheter

Okej. Idag kom barnbidraget och jag är ledsen ungen men mamma behövde det för att gå med i Viktklubb.se.

Och jag har satt upp målet att gå ner 10 kg på 20 veckor.

Men det är nått som inte stämmer.

Om jag lägger in allt jag rör på mig under förmiddagarna i stallet och allt jag äter på en dag så borde jag vara undernärd. Jag äter inte mycket på en dag egentligen och det är få dagar som jag egentligen äter eller dricker för mycket. Det händer förstås men de flesta dagar ligger jag med marginal i underkant vad jag max ska äta för att gå ner enligt mitt viktmål.

Men min vikt har inte rört sig på ca sex månader. Jag väger fortfarande 73 kg. Varje dag.

Hur går det till? Jag får inte i mig kalorier nog, är det kanske därför? Men det stämmer inte! Om man har kaloriunderskott samt arbetar fysiskt så SKA MAN GÅ NER I VIKT.

Varför varför och åter varför väger jag alltid 73 kg…

Nån viktmänniska som vet nått smart? Jag funderar om jag borde göra som itrim, där börjar man alltid med lågkalorisoppor i sex veckor för att sätta igång liksom… Men jag tycker faktiskt det är väldigt konstigt att jag äter relativt bra och ligger de flesta dagarna under vad jag ska äta i kalorier OCH rör på mig men ändå är vikten extremt konstant.

How is this even possible!!!

Fucking frustrating.

~

Nä. Det blir fan nån jävla bantningsdiet nu typ som att gå ner 10 kg på 5 veckor. Det är ju förstås inte möjligt, men jag måste nog äta som det om jag ska kunna ens rucka lite på min vikt… Jag fattar inte…

Fetto

Jag hatar att vara såhär fet. Jag har bara varit större när jag var gravid och strax efter det men nu verkar jag bara gå upp och upp igen. Vilket jag tror beror mest på allt mitt tröstätande och det faktum att mat ger mig lyckokänslor, därför väldigt svårt att inte äta när jag är olycklig hela tiden!

Men för jag vet inte vilken gång i räkningen i den här bloggen skriver jag nu igen att jag ska ta tag i detta. Jag har skrivit det så många gånger förr så orden saknar mening… :(

Men jag tänker inte gå ut särskilt ambitiöst. Jag vet att mina matvanor och ätande måste ändras men det kommer jag inte direkt ändra just nu för jag kan inte hålla på med för många saker på samma gång. Just nu är prio ett att få ordning på mitt hem och min bil och om möjligt öka fysisk aktivitet. När hemma är fixat kommer det bli lättare att börja se över maten på allvar.

Det är bara ett egentligt mått jag är intresserad av, fläskmåttet, runt övre delen av höftbenet. Just nu ligger det på 103 cm och det borde ligga runt 90-93! Man blir smått deprimerad…

Självhat igen

Jag har haft en jättemysig eftermiddag vid stranden i Nynäshamn med ungen. Vi köpte med oss mat och åt och kastade stenar och fotade världens sötaste unge. Han älskar att bli fotad och poserar gärna! Jättemysigt verkligen.

Nu är det kväll. Ungen har somnat och jag har relativt hög ångest. Högre än på länge.

Jag hatar verkligen mig själv.

1. Jag kommer aldrig i ordning här hemma i lägenheten för jag har för mycket grejer.
2. Jag blir bara tjockare och tjockare. Det är ÄCKLIGT. Det gör mig jätteledsen…
3. Jag har inga vänner. Jag har väl två kanske, eller tre. Men en av dessa bor långt bort, en annan vill bara knulla mig och en tredje är jag olyckligt kär i. Inte så stabilt.

Alltså. Det här med att komma i ordning måste faktiskt gå. Jag får väl trycka in allt överblivet skit i förrådet så länge så får jag ta tag i det en annan dag. Hälften av allt där nere borde jag slänga men mina saker är min ”trygghet” eftersom jag inte har trygghet någon annanstans… Då är det mer än svårt att göra sig av med något.

Men det här med allt mitt fett. Det börjar bli hemskt. Jag börjar må riktigt dåligt. Men jag kan inte sluta tröstäta. Jag vet att det är mitt ständiga tröstätande som fäller mig mest. Jag är ganska fysiskt aktiv om dagarna när jag jobbar, då rör jag på mig hela tiden. Och nu ska jag börja cykla till jobbet. Klart att jag skulle kunna motionera mer men vardagsmotion får jag i alla fall ganska bra av. Men så fort jag får ångest eller blir ledsen (och jag får ångest ofta och blir ledsen ännu mer ofta) så letar jag efter något att äta. Det vet jag inte hur jag ska kunna sluta med. Jag är så rädd att må dåligt för jag börjar fort må väldigt väldigt dåligt. Och utan vänner eller trygghet på något håll så eskalerar det dåliga måendet snabbt.

Och det här med vänner är väl en lost cause. För jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag tycker helt enkelt inte om människor i allmänhet, förutom vissa få som jag älskar. Resten klarar jag inte av att närma mig, vet inte hur man gör… Har aldrig lärt mig och är uppenbart socialt inkompetent även om jag är bra på att låtsas att jag inte är det om jag hamnar i sociala sammanhang. Men det blir aldrig några vänner av det.

Jag har självmordstankar igen. Det var länge sedan jag hade det nu. Det gör mig mer ledsen. Allt känns så hopplöst. Jag tycker ju att jag är en bra människa? I alla fall ibland? Jag är i alla fall inte en fruktansvärd människa? Och det är många fruktansvärda människor som inte är feta, som inte alltid blir förlamade av ångest och som har massor av vänner. Orättvist…

Nu fan (igen)

Jag ska börja cykla till jobbet igen. Hur svårt ska det vara?! Det är 4 km dit men 5 km på morgonen när jag har ungen för då måste jag via dagis först. I vilket fall. Det är hyfsat nära. Och det gick alldeles utmärkt när min bil var krockad. Nu när jag har en fungerande bil är det däremot omöjligt?!

Jag ska försöka äta regelbundet, i alla fall ett vettigt mål mat om dagen. Istället för att bara gå och småäta och leva på socker och koffein, vilket inte hjälper min redan pluffsiga figur…

Återigen, ni som följt min blogg en längre tid ser ett mönster att jag då och då får såna här ryck, försöker men misslyckas av olika anledningar. Depressioner, trötthetsperioder, ångestattacker, systerknullande fd. bästa vänner, fotinflammationer, influensor, halsfluss och you name it. Alltid är det något som sätter käppar i hjulet och när det är avklarat och förbi så drar jag ändå inte bort den jävla hjulkäppen för det har varit SKÖNT att ligga på soffan och suga på sockerbitar…

Jaja. Jag vill inte sluta försöka. Någon gång ska man väl växa upp eller?! Någon gång kanske det håller i sig längre än en knapp månad?

Innerst inne mår jag ju skitbra av det och vill ju och gillar ju sånt! Äta riktig mat. Vara fysiskt aktiv. Men ytterst ute är jag lat. Och sockerberoende. Och ofta deprimerad och tröstätande. Men återigen. Here goes. Beach 2017..!

Fettvalken…

Fet fet fet fet fet!

Trött trött trött trött trött…

Man kan faktiskt bli deprimerad för mindre.

Jag är dock barnsligt förtjust i mitt självporträtt som jag tycker säger allt om mitt fettvalksproblem och varför verkligen inga kläder ser bra ut på mig…

Viktstillestånd

Jag rör mig inte ett gram i vikt. Varken uppåt eller neråt. Men jag har en 8-kilos valk runt magen som inte är passande på en söt tjej. Mitt självporträtt är faktiskt inte alls så långt från sanningen!

Jag har jobbat fysiskt nu i tre veckor, står inte stilla och äter inte mer än vanligt. Ändå väger jag precis lika mycket som innan.

Att ”banta” är inte något för mig. Jag blir olycklig och deprimerad av att inte äta och det är inget som jag behöver. Men jag borde förstås hålla mig borta från salmiakchokladen och den där chipspåsen jag tröstäter då och då. Jag har förr i tiden provat på att spy upp mat men det är inte min grej. Jag verkligen avskyr att spy och det är jättesvårt ju! Nej nej. Så någon av de vanliga ätstörningarna är inte aktuella.

Jag borde kanske äta annorlunda mat men jag vet inte, jag tycker inte att jag äter särskilt onyttigt även om jag inte äter särskilt varierat eller innovativt… Men jag tycker det är så tråkigt att laga mat. SÅ TRÅKIGT!

Jag har blivit bättre på att äta frukt och äta regelbundet men det hjälper inte heller.

Tydligen ska jag väga 70 kg..? Men jag vill inte!

Jag misstänker att den här tröttheten är en av orsakerna. Jag sover och vilar mycket och är allmänt orkeslös (och orkar inte laga mat) osv. Men jag tycker att eftersom min kosthållning är betydligt bättre än den varit och jag jobbar med kroppen hela förmiddagarna, så borde det hända något?

Det hela hjälps inte av att Älsklingen P uttryckligen gillar min mage (som ser gravid ut i 6:e månaden). Han klappar på den och gullar med den och kallar mig för en Zornkulla.*

Ja, visst finns det många gemensamma drag runt mage, höfter och rumpa… Jag skulle absolut kvalat in som modell! Zornkullorna i bilderna nedan visar precis hur min kroppsform ser ut…

Bilderna är ”lånade” lite runt om på ”internet”. Så stäm mig…

* Anders Zorn avbildade ofta nakna kullor i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Viktslaget förlorat.

Jag har en ny kärlek.

Beach 2011 är inte att tänka på.

Oh my god jag kommer inte lägga nytt golv i mitt vardagsrum för jag kommer köpa choklad för pengarna.

Anthon Berg samliak… My new love…

Fetslö

En slö dag med lite tjockisångest. Jag är så jäkla lat! Jag är ju söt, det är jag. Men om jag kunde gå ner 5-10 kg skulle jag vara snygg också, och känna mig mer bekväm i sommar! Varför vill jag bara sova? Jag drack två RedBull i förmiddags och sen sov jag gott i flera timmar.

Update

Roadtrip idag. Dags att åka hem igen. Det känns faktiskt bra.

Idag blir sista godisdagen (har ju köpt godispåse till bilen!) men efter det blir det diet. Nu fanken ska jag bli smal igen.

Jag har också hittat min drömlägenhet. Tyvärr kommer jag behöva runt 2 miljoner för att köpa den (en 2:a!) och det har jag inte råd med. Men vem vet. Kanske är det inte så många andra som vill ha den så det räcker med 1,5? Håll tummarna nästa vecka, budgivning!

Igår kväll trillade ungen och spräckte läppen. Läskigt värre och jag åkte till akuten för säkerhets skull, det var så mycket blod och jag var orolig för käken, men det verkar ha gått bra. Det kommer självläka snart. Snutten…….

Nu undrar ni kanske hur jag helt plötsligt har råd att köpa en lägenhet för 1,5 miljoner? Jag har kommit fram till att en bostadsrätt med låg avgift plus ränta på ett fett lån blir lika mycket som hyran på en hyresrätt. En hyresrätt får jag inte. Det finns så få av dem och konkurrensen och köerna är hopplösa. Jag kan förstås inte få lån med min fattigdom men jag har två framgångsrika föräldrar som kan låna åt mig.

Jag är så glad just nu. Det känns som att det kan ordna sig. Och jag vill verkligen verkligen ha den här lägenheten som jag har hittat, den har ALLT jag vill ha (okej jag vill ha ett rum till men ändå) samtidigt som den ligger PERFEKT för mig. Men det är ett långskott. Misstänker att den kommer landa på över 2 miljoner till slut och eftersom jag inte har så många kronor att lägga in kontant så blir räntan väldigt hög på ett så stort lån…

Oh wells. Att det ens finns på horisonten att jag kan komma ifrån mannens hus inom en inte allt för avlägsen framtid, det är helt underbart.

YES. Hopp om livet alltså!

PMS-avbrott

Lite avbrott i allt det braiga.

Jag är trött. Det är tre dagar före mens och jag har PMS. Allt är jobbigt. Alla gör mig irriterad.

Ungen är superförkyld och supertrotsig. Hur högt kan man skrika nej testas för fullt. Dumma mamma har jag också fått höra för första gången.

Förra vintern/våren hade jag en långdragen inflammation i en led i foten, den är tillbaka. Detta gör att jag misstänker mina vinterskor att vara boven eftersom det åter började när jag började använda dem. Jag ska prova med att köpa en stödsula att lägga i för jag älskar mina Ecco vinterskor så mycket! Om inte det hjälper får jag köpa nya skor…

Jag mår illa.

Jag har gått upp riktigt mycket i vikt.

Nu måste jag gå upp ur sängen och hämta ett glas vatten. Suck!

Fettvalksmode?

Viktnedgång. Jag är peppad. Jag har gått ner 3 kg genom att bara börja äta regelbundet och inte småäta. Och det syns på magen!

Nu ska jag förstås inte ha några förhoppningar om att gå ner något över jul och nyår då jag ska vara hos föräldrar och syskonen i överflödets hem, snarare kommer jag gå upp dessa tre igen. Men det ger mig hopp om nästa år.

Det är faktiskt inte så otroligt mycket jag vill gå ner. 7 kg till vore bra i alla fall, då borde de flesta av mina gamla kläder passa. Och det är dit jag vill.

Jag vill ha en garderob igen som inte bara består av ett par svarta jeans och två svarta pös-toppar. That’s it. Praktiskt i bemärkelsen att det är lätt att välja vad man ska ha på sig men inte särskilt peppande för varken hjärna eller figur. Jag har ju hur mycket kläder som helst som bara ligger och hånar mig.

Egentligen skulle jag vilja köpa några fler kläder som jag kan ha nu men det är helt omöjligt. Jag har en så framträdande fettvalk under midjan och det finns väldigt få toppar eller tröjor som sitter bra över den.

Den enda typen av top jag använder är lång och svart och smiter åt över höfterna med ett snyggt fall ovanför. Hmm, svårt att beskriva. Men det hänger snyggt över valken men går ändå in över höfterna så att jag inte ser ut som ett oformat hus. Dessa toppar verkar dock inte finnas att få tag på. Är det inte fler som har mitt problem? Vi snackar inte kurvigt mode för min fettfördelning är ganska orättvis. Jag är inte så värst kurvig någon annan stans. Snarare fettvalksmode. Om jag tar på mig något som sitter åt ser jag ut ungefär såhär:

Okej, kanske inte riktigt så. Men ni förstår själva grejen… Not so hot.

Minus 3 kg

Suck, stön och blä.

Jag har gått ner 3 kg på ganska kort tid, genom att äta mer regelbundet med hjälp av Nutriletts mealbar. Jag äter den till frukost och till lunch. Sen äter jag mat med ungen på eftermiddagen och flingor till kvällsmat.

Tänk om jag skulle börja röra lite på mig också, jag skulle kunna bli smal igen!

Men. Jag är så jävla låg just nu. Så jävla låg. Har en burk pepparkakor i knät och tröstäter. Oproduktivt.

Viktgnäll

Viktprojektet går inte bra. Inte alls bra.

En promenad förra veckan. En gång är ingen gång. Det måste bli en vana, en rutin.

I morse när jag gick med ungen till dagis frös jag som en liten gris och så fort jag kom tillbaka hem kröp jag ner i soffan och somnade. Nu är klockan 13 och jag har firat min oproduktivitet med chips.

Okej. Idag när jag hämtat ungen från dagis tar jag honom i vagnen på en lång promenad. Det tråkiga med det är att han inte vill gå på promenad i 1½ timme. Han vill hem och sitta i soffan och titta på DVD.

Vadå sådan mamma sådan son..?

Nuså. Vikten igen!

Okej.

Idag börjar jag igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen, den miljonte? Men jag kan ju inte sluta försöka.

Jag väger 72 kg.

Jag vill väga 62 kg.

Dags för morgonpromenad!

Ett speedblogginlägg

• Orkar inte åka till Älsklingsvännen ikväll. Imorgon blir det nog istället.
• Jag är jättenöjd med mig själv att jag inte la mig att sova hela dagen idag trots att jag var trött. Jag klarar av att vara uppe när jag mår lite bättre i hjärnan!
• För att inte hålla på att överäta på kvällen dricker jag Fun light. Det dövar sötsuget men förmodligen underhåller det väl det också..? Och jag undrar hur hälsosamt det är egentligen. Men det funkar! Och så äter jag några äpplen också.

Bra dag och nya kontakter!

Igår mådde jag allmänt pissigt. På kvällen åkte jag till Älsklingsvännen och fick pratat ut en del, särskilt om hur jag ska försöka ordna något nytt boende. Det är ju ett av de stora stressmomenten för mig just nu. Att jag vill ha ett hem som är mitt. För mig, för mig och ungen och för mig, ungen och hunden!

Men idag har varit en sån här härligt ångestfri dag.

Lite ångest förstås när jag vaknade hos Älsklingsvännen ”i morse” och insåg att klockan var 12.50! Jag hade inte ens fått chansen att ligga kvar och somna om ju..! Och inte började jag med min gå-ner-i-vikt-plans-promenad heller…

Nåväl. Gjorde en macka och åt i bilen på väg hem. Sedan har jag väl kanske inte gjort så mycket vettigt mer än att läsa bloggar och internetta i allmänhet, men inte i soffan utan i arbetsrummet, och utan att ha något på i DVD:n! Det fixar jag inte varje dag.

Jag har också mailkontakt med en tjej som har familj i en ort i närheten av där jag bor. Hon och hennes familj vill gärna ställa upp för oss. Det känns verkligen spännande. Jag har så svårt att ta emot hjälp och kanske främst med att be om hjälp. Men här behövde jag inte be, här är någon som vill hjälpa oss! Det känns ärligt och fint.

Vi ska börja med att jag och ungen träffar henne och deras barn på en lekplats någon gång framöver. Så får vi se vad som kan komma av det. Detta är absolut något som hjälpt till att lyfta mig idag!

Mannen är hos sin tjej så jag är ensam ikväll och det har gått finfint. Jag och ungen har tittat på Shrek och lagt pussel och lekt memory med ”öppna kort”. Badat och läst saga och nu sover han så fint.

Nu ska jag göra lite styrelsearbete som jag halkat efter med. Fatta skönt!

Fett fett fett…

Alltså. Jag MÅSTE ta tag i min vikt. Jag tänker på det hela tiden. Hela tiden när jag ser mig så mår jag bara dåligt. Jag känner mig obekväm. Jag VILL INTE SE UT SÅ HÄR!!!

Men så kommer jag inte ur soffan förutom vissa bra dagar just nu. Jag måste ut. UT UT UT!

Detta är verkligen ett stort stressmoment. Att hela tiden känna mig så misslyckad för att jag inte ens kommer utanför dörren. Och även om jag gör det då och då och är ”duktig” så räcker inte det. Det gör ingen skillnad. Det faktum att det måste vara kontinuerligt och relativt ofta för att ha effekt gör mig full med ångest.

Men tänk om jag kunde tappa de här 10 fettkilona som sitter runt magen och höfterna… Hur otroligt bra vore inte det? Det skulle ju vara värt precis hur mycket som helst! Och 10 kilo är ingen omöjlighet. Varför kommer jag då fortfarande inte ut genom dörren?

Aaaargh….. Gnäll gnäll gnäll men ingen hockey…

Jag kan leva på natten

Det är mycket enklare för mig att leva på natten. Då finns inte kraven på att man ska göra en massa saker. Det finns inget som säger att man ska gå ut, att man ska laga mat, att man ska leka med ungen eller städa eller något! Därför kan jag göra allt det på natten, när kraven försvinner. Ja det går förstås inte att leka med ungen för han sover så fint om nätterna…

I natt lagade jag jättegod mat som jag åt runt midnatt. En saftig vitlökig köttfärslimpa med massor av gräddsås och ungnsstekt potatis. MUMS! Hade det varit på dagen hade jag fått ångest bara vid tanken på att behöva laga mat… Städningen går alltid mycket lättare sent på kvällen. Att bara vara vaken och göra saker känns mycket enklare. Kravfritt. Ångestfritt. På natten.

På dagarna sover jag då. Till efter lunch. Då drar jag ner persiennerna för att stänga ute verkligheten. Ljuset. Dagen. Kraven. Ångesten.

Vid 16 hämtar jag ungen på dagis. Om jag mår hyffsat bra som nu så lever jag hyffsat ”normalt” mellan 16 och tills ungen sover. Jag är ute och leker eller myser i soffan framför en film eller med pussel och värmer plättar.

Men på natten kan jag leva. Jag. Leva. Det är då man får leva om man är emotionellt överkänslig mot livet…

Någonstans här måste jag dock hitta en tid att börja röra på mig också. Gå ut och gå i alla fall. Mitt fett bara växer och i takt med det växer självhatet. Jag skulle vilja gå ut efter att jag lämnat ungen på dagis vid 8, men då vill jag ju inget annat än att gå hem och sova eftersom jag varit uppe halva natten.

Suck. Jag vet att jag borde lägga om dygnet så att när jag går upp på morgonen så går jag upp. Men det är så mycket enklare att leva på natten…

Byxor

Usch. Efter att ha provat sisådär 15 par jeans och inget par satt något vidare så är jag deprimerad. Att tvingas se allt fett hänga och svaja runt mage och lår i det lilla provrummet med speglar överallt är inte bra för självförtroendet. URK vad äcklig jag ser ut alltså. FY! Blev helt gråtfärdig. Jag HATAR min nya feta kropp… Hatar den så mycket. Och ändå verkar det vara svårt att göra något åt det.

Jag äter mycket bättre än på länge och motionerar (i och för sig för lite men ändå)  men det händer då inget med fettet…

Tungt…

Viktdepression

Jag tror jag har lokaliserat den största orsaken till min nuvarande depression. Det är min vikt.

Jag har gått upp otaliga kilon och jag fortsätter bara upp.

Jag köpte fetto-kläder till mig själv för ett halvår sedan för att jag ville ha något att ha medan jag gick ner i vikt.

Jag har inte gått ner i vikt.

Jag kan inte längre ha mina fettokläder. Jag måste köpa nya fetto-fetto-kläder.

Jag har varit ute och promenerat minst en timme varje dag denna veckan (förutom tisdag) men det är så fruktansvärt tråkigt och det känns helt meningslöst.

Jag tröståt en chokladkaka ikväll.

Jag hatar mig själv så jävla mycket!

Flugor som bits

Jag har så mycket fett! Det hänger över och bullar ut och är helt äckligt. Jag vill så gärna gå ner i vikt, såååå gärna…

Men så är jag deprimerad och tröstäter…

Så är jag trött och orkar aldrig göra mat… (Och det hjälper inte att jag tycker det är sååå tråkigt att laga mat.)

Så vill jag gå ut och promenera men det är fullt med såna där elaka flugor som bits ute så det går fan inte att gå ut i skogen utan att bli totalt galen, och myggor på det.

Tittar på att gå med i Friskis & Svettis och gå på typ aerobics och sånt men det är sommarschema och knappt några pass alls.

Jag hatar att vänta på ”bättre tider” hela tiden. Alltid är det något.

WHAT TO DO???

Fetthat

Somnade sent (tidigt?) igår (i morse?) och kom upp först kl 9 (vilken ändå är rätt bra med tankte på att jag brukar kunna sova till 13-14), ungen sov också så då bar det iväg till dagis. Gäsp alltså.

Jag hatar mornar. Verkligen.

Något annat jag hatar är mitt fett. Jag verkligen avskyr att jag blivit så fet, att magen ser så gravid ut, att inga av mina vanliga kläder passar längre. Tänk om jag kunde bli smal igen, då skulle jag kanske bli lycklig (lyckligare?).

Ångestpang

Helt plötsligt slår ett ångestmoln ner i min lilla hjärna… Jag känner mig dålig och otillräcklig. Jag tar inte tillvara på något bra i mitt liv, allt är halvdant.

Jag är en halvdan mamma till den mest underbara ungen. Jag halvmotionerar och äter halvbra ibland, men bara när jag orkar. Jag är halvtrött mest hela tiden. Livet rinner förbi och jag tar inte det till vara…

SKÄRP MIG!

Mackor i natten

Jag måste seriöst sluta äta mitt i natten.

Klockan är 01.10 och jag har precis ätit sex knäckemackor med ost och tomat.

Vad gör DU om natten..?

Viktflopp

Ja, för ett par månader sedan tänkte jag börja ta tag i min vikt, gå ner till Kroatienresan. Ja det floppade ju rejält. Jag har varit så jävla trött och alla ambitioner jag hade har totalstörtat. Jag har snarare gått upp i vikt och ser mer gravid ut än någonsin. Fanken alltså.

Jaja. Bara för att det inte gick bra inför resan så kan jag inte bara ge upp. Jag SKA gå ner i vikt. Jag VILL gå ner i vikt. Ork fattas för tillfället men det hoppas jag verkligen inte är ett kroniskt tillstånd…

Några saker jag behöver börja med

• Gå upp i tid på morgonen
• Motionera!
• Äta frukost
• Laga mat
• Äta regelbundet
• Motionera lite mer
• Sluta tröstäta (vilket nog är det svåraste…)