Bloggarkiv
Saknar ÄV som FAAAAAAAN
Jag hatar att jag saknar ÄV så mycket.
Jag saknar allt vi delade med varandra, all hjälp och allt stöd jag fick av honom och all hjälp och stöd jag fick vara åt honom!
Jag saknar det. Jag saknar det. Jag saknar det.
~
Men jag vill inte acceptera hur han behandlade mig och vår vänskap när han tyckte han kunde ha ihop det med min syster. Jag vill inte acceptera det.
~
Men fan vad jag saknar honom. Fan vad jag saknar den tillflyktsorten jag hade hos honom. Och FAAN vad jag saknar att känna mig behövd som vän av honom. Faaaaaaaaaaaaaaaaaan!
Tydligen behöver jag numera 3 dl gin för att blogga
Det gör så jävla ont. Så ont att inte känna någon trygghet. Att vara så ledsen och ensam varje kväll. Att varje kväll sakna närhet, sakna sällskap, sakna någon att dela sin existens med. Ungens existens med. Ett till barns existens med…
Det är jobbigt att bara ha DS. För det finns ingen annan. Jag vet att det är mitt eget fel att jag inte har någon annan men jag är inte intresserad av ytliga bekantskaper. Jag kan inte motivera mig till att umgås med folk jag inte kan dela mina tankar och känslor med. Jag vet inte hur jag ska göra det, hur man gör! Jag har aldrig lärt mig umgås på den där mellan-nivån och jag misslyckas fatalt varje gång jag försöker.
Så därför har jag bara DS…
Det är svårare än man kan tro, att faktiskt ha någon när man begränsar sig som jag gör. Det är väldigt sårbart att bara ha en person i sitt liv. Sårbart. Inte bara för mig utan även för den personen som är den enda, för DS.
Han vet precis hur ensam och ledsen jag är en stor del av min tid men han kan omöjligen stoppa mig i fickan och ge mig närhet och trygghet varje dag. Det kan ingen ingen ingen göra och ingen borde behöva vara den enda på det viset för en annan människa.
Han vet det. Jag vet det. Ändå får vi båda dåligt samvete.
Han får dåligt samvete när han vet att jag mår dåligt men han har andra saker eller helt enkelt inte vill eller orkar. Jag får dåligt samvete för jag vet att han vet och att han mår dåligt över det och jag vet inte hur jag ska bete mig. Min konflikt mellan att sky ensamheten och inte tvinga mig på en annan människa, det går inte ihop på många ställen.
Just det här jobbiga med samvetskvalen var inte lika tydliga med ÄV. De fanns fortfarande där, särskilt när han knullade andra tjejer och även annars, men inte på samma in your face sätt som med DS.
Med ÄV kände jag mig mer som en jämlike på något skevt jävla sätt med tanke på hur han behandlade mig. Vi behövde varandra, ville ha varandra och det kom från båda håll. Med DS känns det som att det bara är jag som behöver honom och det kommer nästan alltid från mitt håll. Jag känner mig som ett projekt påtvingat av dåligt samvete med DS även om jag kanske var ett, om än annat sorts, projekt med ÄV också. Det känns lite som att ÄV behövde trösta sig själv och må bättre själv genom att hjälpa mig. Det gjorde att han lika mycket som jag efterfrågade närheten och sällskapet. Med DS är det mestadels jag som efterfrågar det och vad han vill vet jag egentligen inte, vad det än är kan knappast jag ge honom det och då förstår jag inte att det finns någon annan orsak till att han är med mig än att han ”är fast” med mig på grund av nått slags samvetskval…
Men ÄV har jävligt skitiga värderingar som jag inte har lust att ställa upp på. Bland annat därför och för att han tycker han ska knulla min syster gör att jag inte längre orkar ha kontakt med honom.
DS respekterar mig på ett helt annat sätt. Ändå känns det så ojämnt för jag vill inget annat än att ha hans sällskap men han verkar inte ha något behov av mitt…
~
Jag vet att detta är känslor, inte fakta. Men hur ska jag veta vad fakta är..?
~
Och jag hade/har sex med dem båda. För annars ser jag inte hur jag skulle ha något värde för någon över huvud taget…
~
Fuck me.
Alla helgons afton
På fredag är det Allhelgonaafton.
Det är för mig en traditionell myskväll med familjen; mor, syster och bror… Med sena kvällspromenader på kyrkogårdarna, eld i öppna spisen, gott vin och hög mysfaktor. Denna Allhelgona kommer de att tända ljus på morfars grav och jag är inte där.
Den här Allhelgona är jag ensam. Bara jag. Jag har redan ångest. Jag saknar min syster. Jag saknar ÄV. Jag saknar de jag brukat ha omkring mig och jag känner mig oändligt ensam.
Det finns de som klarar av att vara ensamma men jag är inte en av dem. Jag mår jättedåligt och jag känner mig så utanför…
ÄV skrev i måndags…
I måndags…
Fick jag SMS från ÄV. Han skrev att han saknade mig.
Jag blev minst sagt förvånad. Det hade jag inte väntat mig.
Var kom det ifrån? Och vad är det han saknar? Sexet? Mitt sällskap? Har det hänt nått mellan honom och min syster? Frågorna är många men allt är bara spekulationer från min sida.
Jag måste säga att det kändes extremt bra för min självrespekt att detta kom från honom. Att det var han som tog kontakt. Att det var han som skrev att han saknade mig. För som jag har kämpat för att inte skriva just det till honom… Krypa tillbaka till honom. Jag är så glad att jag inte gjorde det.
Men sanningen är ju att jag saknar honom jättemycket. Han var min bästa vän!
Jag visste inte vad jag ville svara… Min första impuls var att jag ville skrika åt honom att han aldrig i sitt liv har rätt att kontakta mig någonsin igen! Samtidigt ville jag skriva att guuuuh vad jag saknar honom också… Inget av det kändes rätt…
Jag skickade istället bara en sångtext. Jag saknar dig mindre och mindre, av Melissa Horn. En sån vacker låt som jag tycker säger precis hur det känns för mig…
~
Men… Jag vill ha ÄV tillbaka men jag vill inte acceptera sveket jag känner från honom…
Myskväll
Myskväll med fina K, en vän som trots att vi inte ses eller hörs mycket alls så känns det lite som att vi är ganska lika i tankarna även om vi är olika i mycket annat. Det var skönt att bara snacka lite kravlöst halvnormalt och lyssna lite musik med någon som fattar min kalla humor. K har en liknande situation som jag med sin syster (vad är det för fel på systrar?!) och det var bra att få lite verklig förståelse. Vi har också bestämt att vi ska gå på Friskis&Svettis jympan tillsammans nästa vecka. Nu ni! Ska jag gå i alla fall minst en gång :)
ÄV igen då…
Kommer ni ihåg det här?
Jo det var så att jag försökte sträcka ut handen till älskade syster och frågade om vi inte skulle ses nån helg snart för jag ville så gärna ses och börja reparera vår tidigare så fina relation…
Svaret jag fick var ett tveksamt kanske, för hon hade egentligen inte tid eftersom hon skulle åka och hälsa på ÄV. Jag var redan sårbar den dagen, kände mig väldigt ensam så när syster satte relationen med ÄV framför mig igen…
Jag vart förkrossad igen. Känslorna från sveket när det var som värst vaknade igen och smärtan var enorm.
Jag tog fram rakblad och ”visste” att jag skulle skära mig för jag hade så ont. Men bara av att ta fram rakblad och titta på dem, hålla i dem och veta att jag kan skära mig när jag vill, bara det gjorde mig lite lugnare.
Vad man behöver känna till är att jag i början på sommaren tog hand om en stor krukväxt åt ÄV och den har det inte varit tillfälle att återlämna men nu, arg, ledsen och sårad så tog jag den stora tunga krukväxten, bar ut den i bilen och körde till ÄV. Där gick jag in i trapphuset ock kastade den med all min kraft i golvet utanför hans ytterdörr och gick ut till bilen igen och körde därifrån.
Fy fan vad det var skönt. Samma sköna smärtlindring som att skära sig. I bilen på väg hem igen tänkte jag på smällen i trapphuset när jag kastade växten, det lät som en explosion. Alla hans grannar måste ha kommit ut och undrat vad som hände! Efter några minuter i bilen ringde ÄV till min mobil. Jag svarade inte och därefter har jag inte hört ett pip från hans håll.
Tills i måndags.
Fredagsmys?
Ja. Jag har fredagsmys. Typ. Även om jag mår lite illa… För jag har snart ätit en hel chokladkaka och druckit en liter light-cola.
Cockervalpen ligger i soffan jämte mig och sover och katten är olycklig och ensam uppe på skrivbordet i sovrummet. Jaja, han överlever till imorgon när Cockervalpen åker hem.
Känns bra att få vara hundvakt. Inte för att det är så jättekul men jag vet att Cockermatte är jättetacksam för att hon kan gå ut och ha kul tillsammans med sina kompisar och sin kille. Alltid något.
~
Jag känner mig dock lika ensam som vanligt. Jag har ingen att gå ut med. Inga vänner att hänga med. Och om jag får hänga med någon så känns det nästan alltid som att ”ja vi kan ses om jag inte har nått bättre för mig”. Jag vill också vara nått bättre som nån kan ha för sig… Men nä. Jag har inte en sådan position eftersom jag inte har ett liv.
Det liksom går inte ihop.
~
Och jag är fortfarande väldigt ledsen och besviken över att mitt försök att återuppta kontakten med älskade Syster slutade i katastrof… Har inte orkat blogga om det än men det kommer nått om det snart.
Vad hände?!
Vad hände egentligen? Jag är osäker.
Idag först har jag gått tillbaka och läst om ångesten som greppade tag i mig i fredags och bara blev värre och värre. Det förvånar mig inte att jag inte kommer ihåg ens hälften av vad jag skrev här i bloggen under den här tiden, jag var totalt blockad av ångest, rädsla och sorg.
Jag sörjer vänskap, jag sörjer närhet, jag sörjer att få vara med, jag sörjer att ha ett sammanhang, en plats, vara delaktig, vara uppskattad. Det blir så tydligt på helgen då jag inte har jobbet att gå till. Plötsligt gapar hela helgen tom igen, som så många helger föut och sorgen driver fram tårarna… Tårarna smärtar och ångesten växer obönhörligt…
DS som tyvärr just nu är min enda ”riktiga” vän har ett eget liv att leva och för det mesta helgerna uppbokade med sitt. Han kände redan på fredagen att jag var väldigt låg och orkade inte med det. Han får dåligt samvete. Han vet att hans närhet får mig att må bättre i stunden och då mår han dåligt över att han har sina saker istället. Men självklart måste han göra sitt. Om han skulle börja lägga ner saker i sitt liv för att på något sätt rädda mig kommer vi för det första aldrig kunna vara vänner på något likvärdigt sätt och i slutändan kommer han själv också må dåligt och kan då inte hjälpa vare sig mig eller någon annan. Men jag förstår känslorna och hur det ställer till det i hjärnan. Känslor är inte förnuftiga!
Jag i min tur kände av att han distanserade sig känslomässigt under fredagen vilket ytterligare spädde på ensamheten och sorgen över att inte höra till någon eller något. Jag lyckades på något sätt ändå med konststycket att inte ”göra något dumt” och tog relativt tidigt på kvällen de tabletter jag kunde hitta för att somna bort från det fruktansvärda så fort som möjligt.
På lördagen vaknade jag helt indränkt i ångest. Det var som att fredagskvällen bara satts på paus och återupptogs direkt jag slog upp ögonen. Jag hade inte fått något SMS eller nåt från DS under kvällen/natten och jag kände verkligen hur han inte ville, och jag ville absolut inte göra det värre genom att tvinga mig på så jag hörde inte heller av mig något. Alltså det är inte så att jag anser att man måste höra av sig till varandra hela jävla tiden men det är så det varit mellan mig och DS och vi har hela tiden hörts flera gånger varje dag så det var så uppenbart ”onormalt” i vår relation just då. Och efter att hela dagen gått med ångesten och ingenting från DS och klockan var 22 så skrev jag ett sårat/spydigt SMS som jag ångrar bittert och fick svaret jag förtjänade, att han inte fixar ha dåligt samvete för att han lever sitt liv.
Katastrof i min hjärna. Känslorna och ångesten hade redan överhanden och katastrofscenariot skrev sig självt. Jag beslutade ganska direkt att åka till KK2 i desperation efter att få bli full/drogad och få fly katastrofområdet (dvs. mig själv).
Kom till KK2 först vid 02 men hade redan druckit vodka hemma. Sov inte mycket under natten/morgonen (och har nu bara fragmentala minnen som vanligt från tiden med KK2) och under förmiddagen gick jag därifrån egentligen utan ångest. Den var tillfälligt lindrad och jag kom inte ihåg helheten av gårdagens meningsutbyten med DS och blev glad när han på förmiddagen hörde av sig och frågade hur det var. Min dumma vana trogen sa jag precis som det var och kanske lät jag en liten sårad känsla från att han inte hört av sig under gårdagen lysa igenom och hela grejen upprepade sig som en SVT-repris. Katastrof igen. Gick gråtandes genom stan, grät på tunnelbanan, på stationen och satt mitt på perrongen och grät i telefonen när jag pratade med honom. Resten av världen existerar inte när jag har så hög ångest för jag befinner mig i ett katastrofområde och inga sociala eller andra regler gäller i min hjärna då.
På eftermiddagen åkte jag till DS men inget alls blev egentligen sagt då för jag var bara ledsen och utmattad och somnade ganska direkt när han låg jämte mig i sängen.
På måndagen var ångestnivån hög igen. DS messade och sa att han ville vi skulle ses på kvällen för vi behövde prata (no shit?!). Osäkerheten över vad som skulle hända med relationen nu tog upp den mesta av hjärnkapaciteten och jag gjorde bara fel efter fel på jobbet men åkte ändå inte därifrån förrän sent på eftermiddagen för jag ville verkligen inte bli hemma själv med ångesten.
Väl hos DS pratade vi ändå väldigt bra. Vi vill båda jobba för att vi ska kunna fortsätta vara vänner, vi tycker om varandra och bryr oss om varandra!
~
Nu såhär i efterhand när jag går tillbaka och läser SMS-konversationerna jag och DS hade under helgen så ser jag helt andra saker än jag gjorde då. Samma meddelande men utan ångesten och katastrofinställningen ser jag andra budskap också som jag inte kunde se då.
Vad jag borde ha gjort i lördags är att jag borde ha försökt ta ett steg tillbaka, stå ut lite längre och väntat tills det blev läge att prata om situationen med DS. Då hade jag kanske inte hamnat hos KK2 och relationen med DS hade kanske inte blivit lika ansträngd som den blev efter det.
Istället blev det en jävla massa ”kännande” hit och dit, undvikande av varandra och irritation, dåligt samvete och sårade känslor samlades hos oss båda. Vilket också var vad vi kom fram till under pratet igår. Såna här saker måste tas upp direkt och vi måste bli bättre på att kommunicera direkt och öppet.
Som alltid. Kommunikation är nyckeln till fan allt.
Dömd till ensamhet
Jag är bara ett sorgligt kapitel till människa som eventuellt duger till sex.
Jag skapar bara oro och dåligt samvete hos andra människor.
Jag hittar ingen trygghet någonstans.
KK2 är enda tryggheten jag har, han ställer alltid upp för mig även om jag vet att han egentligen är självisk och har en egen agenda. Men det är ju inte så att jag har några alternativ! Jo, alternativet är ensamheten.
Gråter så jag kräks.
Jag hatar mig själv så mycket som bara får andra att må dåligt. Hur fan lyckas jag vara så fruktansvärd?
Det är inte så jävla konstigt att jag inte har några vänner. Jag vågar faktiskt inte kontakta någon för rädsla av att göra dem illa på något vis. Få dem att må dåligt, känna sig tvungna att umgås med mig för att jag är ett missanpassat äckel. Är det någon som tror att jag vill vara den människan?
Nej. Jag vill inte vara den människan. Alltså blir jag själv.
Kommer ihåg att jag redan på lågstadiet, när jag var 8 år, redan då var jag utanför. Fröken tvingade tjejerna i klassen att umgås med mig! Jag skämdes. Jag var något slags välgörenhetsobjekt. Redan där lades grunden till vem jag var i förhållande till ”alla andra”
Har något förändrats på 21 år?
Nej. Jag är fortfarande tjejen som är utanför. Som folk känner sig tvingade att umgås med.
Kom aldrig någonsin och säg till mig att jag måste skaffa mig vänner. Gör inte det för ni kan aldrig fatta vilken sorg det är och vilken ångest det ger mig att aldrig kunna vara någons vän på lika villkor. Aldrig få vara med bara för att jag är jag.
Självhat igen
Jag har haft en jättemysig eftermiddag vid stranden i Nynäshamn med ungen. Vi köpte med oss mat och åt och kastade stenar och fotade världens sötaste unge. Han älskar att bli fotad och poserar gärna! Jättemysigt verkligen.
Nu är det kväll. Ungen har somnat och jag har relativt hög ångest. Högre än på länge.
Jag hatar verkligen mig själv.
- Jag kommer aldrig i ordning här hemma i lägenheten för jag har för mycket grejer.
- Jag blir bara tjockare och tjockare. Det är ÄCKLIGT. Det gör mig jätteledsen…
- Jag har inga vänner. Jag har väl två kanske, eller tre. Men en av dessa bor långt bort, en annan vill bara knulla mig och en tredje är jag olyckligt kär i. Inte så stabilt.
Alltså. Det här med att komma i ordning måste faktiskt gå. Jag får väl trycka in allt överblivet skit i förrådet så länge så får jag ta tag i det en annan dag. Hälften av allt där nere borde jag slänga men mina saker är min ”trygghet” eftersom jag inte har trygghet någon annanstans… Då är det mer än svårt att göra sig av med något.
Men det här med allt mitt fett. Det börjar bli hemskt. Jag börjar må riktigt dåligt. Men jag kan inte sluta tröstäta. Jag vet att det är mitt ständiga tröstätande som fäller mig mest. Jag är ganska fysiskt aktiv om dagarna när jag jobbar, då rör jag på mig hela tiden. Och nu ska jag börja cykla till jobbet. Klart att jag skulle kunna motionera mer men vardagsmotion får jag i alla fall ganska bra av. Men så fort jag får ångest eller blir ledsen (och jag får ångest ofta och blir ledsen ännu mer ofta) så letar jag efter något att äta. Det vet jag inte hur jag ska kunna sluta med. Jag är så rädd att må dåligt för jag börjar fort må väldigt väldigt dåligt. Och utan vänner eller trygghet på något håll så eskalerar det dåliga måendet snabbt.
Och det här med vänner är väl en lost cause. För jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag tycker helt enkelt inte om människor i allmänhet, förutom vissa få som jag älskar. Resten klarar jag inte av att närma mig, vet inte hur man gör… Har aldrig lärt mig och är uppenbart socialt inkompetent även om jag är bra på att låtsas att jag inte är det om jag hamnar i sociala sammanhang. Men det blir aldrig några vänner av det.
Jag har självmordstankar igen. Det var länge sedan jag hade det nu. Det gör mig mer ledsen. Allt känns så hopplöst. Jag tycker ju att jag är en bra människa? I alla fall ibland? Jag är i alla fall inte en fruktansvärd människa? Och det är många fruktansvärda människor som inte är feta, som inte alltid blir förlamade av ångest och som har massor av vänner. Orättvist…
Ensam men glad
Hmm. Jag fortsätter känna mig glad. Det är inte så att något egentligen förändrats i mitt liv, jag har inte roligare, jag har lika tråkigt som vanligt. Och jag har lika lite liv som vanligt. Men jag kysser och kramar och är nära med DS och det är sånt som gör underverk! Alla behöver närhet. Känna sig omtyckta. Det räcker långt att bara ha någon att orda med. Känna på…
Men om jag tänker vidare i den banan blir jag ledsen igen. Då inser jag att jag egentligen är lika ensam som jag alltid varit hela mitt liv, jag är inte ett dugg närmare att ha några vänner, någon att hitta på saker med, ingen social krets över huvud taget. Det är en av mitt livs största sorger och hopplösheten är lika stor nu som då. Utanförskapet. Och om någon skulle våga föreslå att jag skulle kunna försöka på si eller så vis, ja då blir jag riktigt riktigt ledsen. För tro mig. Jag har försökt. Jag bara orkar inte mer. Vill inte behöva känna utanförskapet så tydligt, vill inte hoppas och sen ändå inse att jag saknar någon social förmåga som gör att det bara inte funkar.
Så nu undrar jag varför jag egentligen är glad. Men det är jag. Jag mår fan hyffsat bra! Just nu.
Åååååååååh
Varför måste jag göra allt såhär komplicerat. Men det är ju komplicerat!
Jag och DS träffas ganska ofta just nu. Vi kysser och myser och har sex och sånt och det gör mig lycklig ända in i själen. Det är underbart! Men jag vet ju att han inte vill ha ett förhållande med mig och jag vet att när han får chansen att dejta någon annan så kommer han göra det.
Nu har jag två potentiella dejter på gång men jag har ingen lust. Jag är ju glad med DS! Då kan man väl inte gå på dejt heller? Eller kan man? Det är ju bara en träff mellan två personer. Det betyder ju inget. Förutom det symboliska… Att man inte är nöjd som det är. Jag är ju nöjd som det är! Fast helt nöjd är ju klart att jag inte är. Jag hade ju önskat att han hade varit nöjd också men vet att det inte är så.
Så nu känner jag att jag borde ta chansen och dejta nu när jag har några erbjudanden. Jag vet inte… Men kommer jag inte ångra mig sen när DS väl kommer iväg på nån dejt? Det här är fan svårt. Hur ska jag göra för att det ska bli bra för mig? Hur ska jag göra för att inte såra DS?
Usch. Nu fick jag ångest igen.
Jag har sagt ja till en dejt ikväll inne i stan men jag funderar på om jag ska ställa in. Det känns inte alls kul, det känns som nått jag gör för att jag ”borde” göra det men inte för att jag vill det.
HJÄLP MIG NÅGON!
Svartsjuka
Vissa känner svartsjuka mer än andra. Jag är ganska svartsjuk av mig tror jag, eller så är det bara överdriven avundsjuka för att jag alltid varit ensam, vi vet ju att mina känslor lätt blir extrema. Men resultatet blir ju ungefär samma sak. Jag känner mig ensam och övergiven och mår dåligt.
Jag skulle dock aldrig förbjuda någon att ha kontakt med en annan person eller starta värsta grejen. Sån är jag inte.
Sån är ÄP:s (f.d. Älsklingen P) nya kvinna. Jag och ÄP är fortfarande vänner men har ganska lite kontakt. Den lilla kontakt vi har är lite chatt på Facebook eller MSN. Vi har bara träffats en gång sen vi gjorde slut, det var på en trubadurkväll på en pub där en gemensam bekant sjöng och spelade och vi träffades tillsammans med några fler gemensamma bekanta och ÄP hade sin kvinna med sig. Det var jättekul att se ÄP igen, vi pratade och skämtade och skrattade och ja, det var kul att ses igen helt enkelt!
ÄP:s nya kvinna blev tydligen väldigt svartsjuk. Det framkom efteråt att när de kom hem fick ÄP väldigt mycket skit för hur jag och han flirtat och ”hållit på” och hur han borde vara med mig istället osv… Okej, så kan det ju bli när man träffar någons ex, det är ju inte så konstigt egentligen. Men det här bråket om mig har tydligen fortsatt i flera veckor och nu har detta gjort att hon flyttat ut ur hans hus. Helt ofattbart. Hon krävde att han helt skulle ta bort mig ur sitt liv, så klart ta bort mig från Facebook och aldrig ha kontakt med mig någonsin igen. ÄP blev ju förstås knäpp på detta och förklarade väl för henne att vadå, det spelar väl ingen roll med Facebook, det är ju inte riktiga livet! Så han tog bort hela sitt Facebook-konto. Jag tror dock inte att hon fattar grejen. Att han har ju kvar alla sina vänner ändå, även utan Facebook. Mig också.
Helt galet ju. Svartsjuka är inte snyggt alltså…
Stackars KK2
Utav frågorna och grejerna som KK2 skrev under falska namnet att döma är det rätt tydligt att han är svartsjuk på DS. Igår efter att jag åkt till stan skrev han detta på min MSN.
KK2 igår:
Förstår verkligen inte din situation nu. Det är väl exakt samma läge nu som gjorde att du mådde som sämst för ett par veckor sedan, när du kom hem från Texas. DS ville bara knulla dig medans han letade efter någon annan. Du var kär och inte han och förstod att om du fortsatte likadant skulle du bli helt förkrossad när han väl hittade den han sökte efter.
Så du skulle inte ha någon kontakt alls. Sen ändrades det till att ni skulle bara vara vänner. Nu skippar du det också och är tillbaka på ruta 1 men är plötsligt glad åt situationen i stället.. Han får alltså någon ”så länge” medan du, ja enligt dig, blir helt förkrossad när det händer
Jag ville inte påverka dig negativt när du skulle iväg precis men oavsett vad du tror bryr jag mig om hur du mår och måste säga det här. Eller så finns det någon faktor jag inte känner till och allt är toppen, vilket jag hoppas. Vill bara inte du går in i en vägg sedan som är värre än den innan..
Hoppas jag inte var FÖR rak nu..
bflmamman idag:
okej. jag vet allt det där du säger. men det är en fråga om inställning.
att acceptera att det är så och må bra så länge i alla fall.
KK2 idag:
Förlåt, jag borde varit tyst. Ja så är det naturligtvis.
bflmamman idag:
du är så rolig du
Stackars KK2… Jag visste inte att han hade så mycket känslor för mig! Men men. Samma sak gäller ju för honom som för mig. Acceptera läget eller inte acceptera läget.
KK2 har spionerat!
Nej, jag kommer inte att lägga ner bloggen än.
Men det störiga är att KK2 är den som har läst min blogg. Jag visste inte ens att han visste om min blogg! Men jag snackar säkert om massa grejer hos honom som jag sen inte kommer ihåg…
Det är dock värre än så. Han har inte bara läst utan också kommenterat och frågat saker under falskt namn, om mig, sig själv och andra jag umgås med. Det är så fult gjort av honom! Jag började misstänka det efter hans näst sista kommentar och jag blev helt säker efter senaste kommentaren från honom…
Jag har nu bett honom att inte läsa för jag vill inte behöva tänka på vad jag skriver med hänsyn på att folk jag umgås med kanske läser. Han vill dock inte lova att han inte kommer läsa och även om han säger att han ska ”försöka” hålla sig borta så är jag helt säker på att han inte lyckas med det.
Störigt.
Sovmys med DS
Jag har börjat sova hos DS mer och mer. Det är så skönt att sova i samma säng som honom! Bara att våga sova i en säng är stort för mig.
Jag vet inte vad som hände med vår överenskommelse om att inte ha sex. Efter att han kysste mig i söndags så har det fortsatt så. Och den här gången tänker jag inte försöka fundera på vad som händer eller försöka få honom att svara på saker han inte vill med svar som jag inte vill ha. Jag vet tillräckligt redan. Jag vet var han står och jag är trots allt inte döv. Så det får vara som det är och bli som det blir. Ännu en svår övning för mig. Leva i nuet och inte försöka kontrollera allt.
Men också detta är en ekonomisk fråga för mig. Jag har inte råd att åka bil till honom hela tiden som nu. Visst kan jag åka kommunalt men beroende på vilken tid på dagen det är så kan det ta upp till en och en halv timme att komma fram och det fixar jag bara inte! Och eftersom jag ska till jobbet nästa morgon, jag börjar 7 ute på en gård på landet, så funkar det inte ens!
Jaja. Det ordnar sig säkert på något vis, det har ju en otrevlig vana av att göra det.
Så ikväll åker jag och sover hos DS igen. Myyyyyyysigt.
Måste dock påminna mig själv om att inte försöka suga kuk en timme efter att jag tagit mina nattmediciner. Det försökte jag igår men det var mest jobbigt, jag var helt sjukt trött! Fan svårt att hålla mig uppe! Haha…
Lägga ner bloggen?
Jag har precis upptäckt att en person som jag träffar men inte trodde visste om min blogg faktiskt läser här. Jag har sagt att jag inte vill att denne läser men internet är fritt och denne person vill inte lova att den slutar läsa.
Suck. Det var väl bara en tidsfråga innan den här dagen skulle komma. Vad gör jag nu…
I like it, like it!
Jag mår oförskämt bra just nu. Jag tycker nästan inte om det för det är precis detta som är det jobbiga och energikrävande med att ha borderline. Minsta lilla sak kan förstöra allt och man sitter med rakbladen i handen men precis lika lätt kan minsta lilla sak göra att man inte ens fattar att man någonsin mår dåligt. Allt är bara skönt!
Det som är så jobbigt är att fallen från det höga till det låga är så stora och tar så mycket av ens livsenergi… Det normala är att ligga där emellan och pendla lite upp och lite ner. På mitt mellanläge spenderar jag inte mycket tid…
När jag skrev detta inlägget igår hade jag precis chattat med DS och vi kom väl in på relationer och hur jag är kär i honom och han inte tillbaka och även fast jag vet det så är det lika jobbigt varje gång att ta upp det för min hjärna är extremt bra på att ignorera det faktumet och försöka leva för de där fina trygga stunderna som lyfter mig. Så jag satt där och grät och var arg och hatade mitt värdelösa självt som håller på som det gör.
Skillnaden mot de flesta andra gånger är att igår la jag tillbaka rakbladen i lådan och satte mig i bilen och åkte till DS istället. Det slutade med att han kysste mig och jag sög av honom och sen mådde jag jättebra! Och gör fortfarande! Alldeles för bra, jag vet ju det. Mitt braiga mående står inte i proportion till verkligheten!
För jag är inte dum även om mina känslor försöker göra sitt bästa för att dumförklara mig. Men jag vet i förnuftet att inget har förändrats. Både jag och DS är trasiga själar som inte hittar vad vi söker och när vi gör det så blir det ändå inte rätt. Men att få ligga nära honom och kramas och pussa på honom, det… Det är bara underbart. Jag känner mig lugn, trygg och glad.
Jag hatar att det bara är en quick fix och inget som får vara… För det är såna känslor som jag lever för.
Suck, jag kan till och med dra ner mig själv bara genom att sitta här och resonera kring det så jag slutar nu för jag vill vara glad en stund till, innan verkligheten kommer ikapp.
Puss alla!
Hjälp mig…
Just eftersom jag känner att historien med ÄV håller på att upprepa sig så kollade jag lite på förra året i min blogg och det är verkligen skrämmande hur likt detta med DS skulle kunna bli om jag inte skärper till mig.
Jag blir så ledsen på mig själv och tårarna trillar igen, för jag vet inte hur jag ska kunna skärpa till mig när jag äntligen hittar en person som jag känner mig hemma med…
Varför blir det alltid såhär? Jag vet inte hur jag ska bete mig för att allting inte bara ska bli precis samma sak. Jag orkar inte med den psykiska tortyren av besvikelse och svartsjuka igen som kantade det sista året med ÄV. Jag orkar inte det…
Såna som jag borde avlivas!
Historien återupprepar sig?
Ja! Hela gårdagen var bra. Bra på jobbet, bra med ungen och på kvällen kom DS (han är ju inte direkt Dejten S längre men han får vidare kallas DS för enkelhetens skull). Vi satt och pratade ett par timmar och sen sov vi alla tre i sängen, ungen, jag och DS. Liiite trångt där i mitten men mysigt!
Jag kommer inte ihåg vad jag skrivit om vad som hänt med mig och DS men det är väl så att vi bestämt att vi ska försöka vara vänner. Vi ska inte ha sex för att inte komplicera saker. Jag är ju fortsatt kär i honom men eftersom det inte är besvarat så är det ju inte mycket att göra åt saken…
Tyvärr känns detta som en upprepning av ÄV. Jag hängde med honom i två år och hoppades och hoppades och sen blev han tillsammans med min syrra istället. Det känns som att historien upprepar sig. Ja förutom det där med syrran, men annars. Om två år kommer han skaffa fru och barn och jag har bara hängt honom i hasorna och hoppats.
Kan nån få mig att sluta hoppas? Det är ju det där jävla hoppet som aldrig överger mig. Hopp om livet, hopp om kärlek, hopp om trygghet osv. Det är det som håller mig vid liv! Det där jävla hoppet. Men ibland känns det något överdrivet. Som nu… Och jag är rädd att det kommer bli som med ÄV, att vad han än säger så kommer jag fortsätta hoppas tills motsatsen är bevisad. Så meningslöst… Varför vägrar jag lyssna?
Och då är jag där igen. Ska jag bryta med DS nu direkt för att slippa hela den här jävla härvan igen? Men jag har inte råd! Det är så försvinnande få människor som jag trivs tillsammans med och han är en av dem. Nån mer som känner igen detta? Ja just det… Allt bara upprepar sig och jag sitter som ett fån som vanligt.
~
En helt annan sak. Inatt när vi sov drömde jag att jag höll i DS kuk. Jag vet inte om jag faktiskt gjorde det eller om det bara var en dröm… Jag blev lite upprörd när jag kom på mig själv med detta och är fortfarande fastän jag inte vet om det var dröm eller verkligt.
Det här med vänner igen
Nä, såklart att ett förhållande inte utesluter vänner! Men det är så väldigt få människor jag trivs med, som jag känner mig bekväm med.
En av dem bor i Sundsvall, en i Canada och en annan bor i Texas. Hmm… Ja jag tror det var alla? Ingen som jag kan hänga med direkt.
Jag behöver känna att jag kan vara mig själv! Jag klarar inte av de här maskerna och rollerna man har när man umgås. Det gör att jag i de flesta fall distanserar mig från andra och i några fall helt skiter i rollerna och är bara mig själv vilket resulterar i att de andra bli obekväma. Om de inte är män förstås, män verkar vilja knulla mig om jag visar mitt rätta jag?! (Och ensam som jag är tackar jag gärna ja till detta…)
Nä. Vänner är extremt svårt och ångestladdat för mig. Ingen har någonsin firat min födelsedag, min graviditet, min sons födelsedag eller något annat över huvud taget. Det är en sorg att inte ha vänner (och inte ens släkt!) som skulle vilja göra det…
Shit
Shit shit shit. Typ.
Nått annat ord har jag inte för vad som hände i onsdags och torsdags!
Min rygg har många röda märken och min rumpa är full av blåmärken efter alla piskrapp. Insidan av låren har skärsår. Jag har blött ur fittan men jag har ingen aning om varför. Blåmärken över tinningarna. Jag hade heller ingen aning om att det var torsdag kväll när jag kom därifrån.
Jag vet att jag inte borde träffa KK2 nått mer. Han vågar mer och mer för varje gång, blir mer och mer brutal och ja… Vem vet när det hela går över styr?
Som tur är så har Dejten S tagit hand om mig sedan dess. Jag har legat hos honom och varit riktigt bakis och haft panikångest och allt möjligt men han har inte dömt mig och inte varit arg på mig. Så nu mår jag mycket mycket bättre. Jag är till och med lite glad.
Jag är så otroligt glad att jag träffat en så bra vän som Dejten S… Och jag är så tacksam! Och jag är också glad för att han själv kom hem 05.51 i morse totalt dyngrak och jag har fått ta hand om honom idag!
Otryggare kan ingen vara
Idag fick jag det bekräftat.
Syster och ÄV går vidare med sin relation.
Jag har inte längre någon syster…
~
ÄV borde aldrig inlett något med min syster efter min och hans relation, han kände mig bättre än så. Syster borde backat sekunden hon förstod hur ledsen jag blev.
Inget av det hände.
Nu är deras relation starkare och mer seriös. De har enats och kommit varandra närmre i det jobbiga som varit kring mig. Jag förstår att de inte kan backa nu. Det är för sent nu. De har redan en etablerad relation med uppenbara känslor för varandra. Jag förstår att de inte kan sluta nu.
Men då får de också vara utan mig. Ingen av dem har längre någon plats i mitt liv.
~
Jag behövde inte detta. Jag hade börjat bygga upp en liten nära krets människor som jag kunde vara med, vara hos, känna mig trygg med! Allt är splittrat. Otryggare kan ingen vara.
~
Sorgen är stor. Mycket stor. Det går åt helvete nu… Händerna och armarna värker av ångest. Magen knyter sig ständigt och jag mår så illa.
~
Brännande tårar… Och ingen finns det längre som kan hålla i mig så att jag inte går sönder…
