Jag vill

Jag vill så gärna blogga, men jag orkar inte! Jag är så… deprimerad.

Mötet med Socialen idag gick jättebra, de kommer att skriva ihop vad de kommit fram till och avsluta utredningen.

Imorgon ska jag till veterinären och röntga hundskrället. Sedan har jag möte med läkaren på Borderlineenheten och sista mötet med min psykläkare på gamla sugstället (men min psykläkare där som slutar nu är jättebra).

Jag vill bara sova men jag tar mig fram i sakta mak.

Intet nytt

Huset dammsuget och ungen tvättad.

Jag känner mig lika deprimerande som en gammal skrumpen potatis.

Alla rörelser går i slow motion och jag tror det blir en stillis strax så att jag inte blir uppe till 3 igen.

Lite orolig för att försova mig imorgon när jag ska träffa våra utredare från Socialen på dagis. Får ställa flera alarm.

Inte mycket nytt att rapportera…

Socialen och barnet 3

På onsdag ska våra utredare besöka ungen på förskolan. Jag ska också dit. Direkt efteråt följer utredarna med hem och tittar hur vi bor. Det känns bra.

Dagisbesöket känns väldigt bra eftersom ”ungens” fröken är väl insatt i vår situation och har varit väldigt förstående och tillmötesgående. Jag har kunnat prata bra med henne och det känns toppen. Jag vet att hon verkligen gillar och bryr sig om ungen.

Hembesöket känns också helt lugnt. Eftersom jag är lite smått pedantisk av mig och mår dåligt om det är oordning hemma så är det alltid relativt städat. Så jag behöver inte röja eller städa en massa inför det. Det enda som har stört mig i ett år nu är våra smutsiga fönster som jag aldrig tvättar. Men det skiter jag i.

Kanske kan jag få upp den förbannad julstjärnan i köksfönstret. Inte särskilt för att utredarna ska komma utan för att jag tänkt på det länge men den kommer bara inte upp. Kanske om jag har det som mål att få upp den till onsdag så.

 

Socialen och barnet 2

Det ser inte ut som att det blir något stöd från socialen. Ungen är stark, trygg och mår bra och har en pappa som alltid ställer upp när jag inte klarar av att vara mamma. Så enkelt är det tydligen.

Det som de kan erbjuda om vi tycker att vi behöver är samtal med familjeterapeut. Men det är mer för att samarbetet mellan föräldrarna ska fungera, och det gör det ju redan.

Sedan pratade de om anknytningsträffar där man träffas för att stärka banden mellan barn och föräldrar om det blivit något fel där av olika orsaker. Men där passar vi inte heller in eftersom ungen är väldigt trygg och säker i alla situationer.

Angående stödfamilj resonerar de såhär. Eftersom jag periodvis mår dåligt och periodvis mår bra så finns inget kontinuerligt behov av stöd. De gånger jag mår dåligt kan man förstås inte bara ta ungen ur situationen och sätta honom hos någon annan hipp som happ. Och för det mesta så orkar jag ju ändå vara mamma och då är det ju bäst för honom att få vara hos sina föräldrar och inte ta honom därifrån när det ändå fungerar.

Eftersom det finns en fungerande pappa som kan (om än motvilligt men alltid pliktskyldigt) rycka in när jag inte orkar så finns heller ingen fara för att ungen far illa.

Så så verkar det bli med det. Utredningen är inte klar ännu men de kan redan nu säga att de inte i nuläget ser att något stöd är nödvändigt.

Detta besked ger mig blandade känslor.

Det stärker mig att veta att jag är en bra förälder. Vi är bra föräldrar. Ungen har en situation som inte är allt för allvarlig. Men jag känner mig ändå lite orolig över att det inte finns någon sorts stöd till ungen eftersom det är ju inte sällan som jag mår dåligt. Det är snarare ganska ofta. Men huvudsaken verkar vara att det är ganska sällan som jag mår så dåligt att jag inte orkar ta hand om ungen. Och dessa ändå ganska sällsynta perioder då finns ju en pappa som får ta över.

Ja, jag vet inte.

Vad jag vet är att jag alltid sätter ungen först och hans mående är extremt viktigt för mig. Att jag gjorde rätt som begärde en utredning av socialen och att det ses som en enorm styrka hos mig att ta tag i det på ett så ansvarsfullt sätt.

Så ni som säger att jag är oansvarig, inte borde få vara förälder och att mitt barn måste tas ifrån mig och sättas i fosterfamilj för att han skadas för livet, ni kan väl helt enkelt ta och hålla käft nu?

Borderlineenheten och Soc

Sitter lite oplanerat hos Älsklingsvännen. Vill så gärna sova jämte. Tryggt. Mysigt.

Jag ska på mitt första besök hos Borderlineenheten imorgon bitti. Det känns som att jag borde vara nervös. Så mycket hänger på att det går bra där. Om inte kommer jag gå sönder i tusen bitar, och vart har jag sedan kvar att vända mig? Jag är inte nervös för jag har stängt av känslorna inför det, annars tar jag lätt ut förlusten i förskott.

Imorgon ska vi också till Soc igen på ännu en timmes intervju. Känns fortfarande bra. Jag får också väldigt mycket bekräftelse i mitt val att gå till Soc. Alla jag pratat med har varit mycket imponerade och ingen har varit med om något sådant tidigare. Det känns också bra. Jag är fanimej rätt bra ibland. Och jag vill att det ska finnas stöd för min älskade unge när jag själv inte kan finnas där.

Nu ska det snart sovas här. Det blir fint.

Får se imorgon om jag kan uppdatera bloggen om dagens möten eller om jag är slagen i tusen spillror.

 

Jag flyr i sömnen

Jag sover.

Sover, sover, sover.

På kvällarna är det okej, då kan jag vara uppe och det förnuftiga jaget planerar bra saker jag borde göra nästa dag.

Nästa dag vaknar jag i ångest. Smärta och sorg över odefinierade saker. Stressen över allt det ogjorda gnager och hotar med depression. Kroppen går och lägger mig. Jag orkar inte gå omkring och ha så ont i själen, därför somnar jag. Sover jag. Natt som dag just nu.

På eftermiddagen idag var vi på vårt andra utredningssamtal hos soc. Vi blir intervjuade av våra utredare under en timme och sedan bokar vi nästa möte om en vecka. Det kommer bli X antal sådana intervjutimmar där alla aspekter av våra liv gås igenom. De ska även komma hem till oss, träffa ungen och prata med dagis.  Det känns bra tycker jag.

Klockan är snart midnatt och jag funderar över om jag ska gå och lägga mig. Men eftersom jag vet att jag kommer sova på dagen imorgon och inte få något gjort kanske jag kan försöka få något gjort nu istället. Ja. Ett litet oambitiöst försök att göra något blir det. Eller ett töntigt dataspel… (damn you… ;)

Ännu en bra dålig dag

Det artade sig till en okej dag till slut.

Efter dagis åkte jag och ungen iväg till en supergo familj som vi faktiskt har träffat genom bloggen(!) och som vi träffat ett par gånger nu. Vi åt middag och ungen lekte. Precis något så enkelt som jag behövde för att lätta lite på ångesten.

Ångesten förstärks ju när jag mår dåligt och vet att jag ska ta hand om ungen själv en hel eftermiddag och kväll och vara en bra mamma fastän det känns som om jag kvävs och bara vill rulla ihop mig till en boll…

Så det var väldigt skönt att få komma iväg och egentligen bara vara hos denna familjen… Jag är så tacksam!

Nu är det kväll och jag tror jag ska ta min medicin och gå och lägga mig. Imorgon eftermiddag har vi möte med soc igen. Det känns faktiskt bra.

Det kommer att ordna sig.

Uppdateringar

Jag kör en liten speedblogging om de senaste utvecklingarna här men sedan ska jag sova.

• Socialen
  I måndags var jag och mannen hos Socialen och fick träffa våra utredare. Vi är nu under utredning. Utredarna är en ung tjej och en man i svårbedömd ålder (jag gissar runt 35 år). I vilket fall. De verkar trevliga och vettiga och det kändes bra. Inga gamla moraltanter, det hade varit jobbigt… Moraltanter brukar inte se så öppensinnat på mig och min ”livsstil”. Men dessa två verkar bra. 

  Något som störde mig var att de inte behandlar ärendet som en ansökan, vilket det ju var från början eftersom det var jag som kontaktade dem. De har istället ändrat det till en anmälan för att de anser att vår situation kan vara allvarlig och de litar inte på att jag tar emot hjälp när jag mår som sämst.

  Jag förstår deras resonemang och eftersom de inte känner oss antar jag att det är rätt beslutat av dem. Men det innebär ju också att vi inte kan neka åtgärder eller insatser från deras sida, vilket man kan göra om ärendet är en ansökan. Det känns sådär. Det är inte så att jag vill neka hjälp och stöd till ungen, aldrig! Men vad händer om de missbedömmer saker och sätter in insatser som enligt mig inte är vettiga? Min egen åsikt blir ju mindre värd och det känns jobbigt. Men men. Förhoppningsvis blir det bra.

• Försäkringskassan
  Idag var jag på möte med min personliga handläggare på Försäkringskassan. Mötet gick jättebra! Jag var rädd att hon skulle vara en moraltant men det visade sig att hon var helt underbar! Hon var väldigt imponerad av min iaktagningsförmåga och förmåga att beskriva min situation och syn på läget. Hon ska boka in ett avstämningsmöte med min läkare och arbetsförmedlingen så att jag förhoppningsvis kommer ut i någon form av arbetsträning. Äntligen händer det något vettigt!
• LifeGene
  Jag och ungen deltar i forskningsprojektet LifeGene och idag var vi på bastestet. Jag gillar inte saker som har med vård att göra och det här är ju lite som det. Hälsoundersökning med blodprov. Jag hade sån ångest innan vi åkte in att jag var nära att ringa och avboka men som tur var gjorde jag inte det. Och det gick jättebra. Det var till och med kul!De som jobbade där var supergulliga och ungen var på sitt bästa humör. Han fick bedövningskräm i armvecken och sedan lekte de med honom i nästan en timme. Vi lämnade urinprov också och ungen var jätteduktig. Jag frågade honom om han kunde kissa i burken och han sa ja, och så gjorde han det! Perfekt!

  När det kom till blodprovet gick det också bra. De hittade dock inte in i något blodkärl utan försökte en liten stund tills dess att ungen tyckte det blev jobbigt och sa ”inte!”, då fick det räcka. Men det gjorde inget. Och så duktig han var :D

Inte likt mig

Vad är det som händer? Klockan är 22.06 och jag tänker gå och lägga mig! Jag är helt utslagen. Det har jag varit alla kvällar senaste tiden. Hemma på västkusten hade de ju en helt annan dygnsrytm än vad jag brukat ha, där var det upp tidigt och i säng tidigt. Det var inte mycket annat än att anpassa sig. Det sitter i än kan jag säga. Ja. Inte det där med upp tidigt förstås. Jag och mornar kommer aldrig vara kompatibla. Men sängåendet på kvällen verkar sitta i.

Dagen har varit fulltecknad, jag har inte ens haft igång min dator! Inte heller likt mig. Bland annat har vi varit på nytt möte med Soc. Lite blandade känslor kan jag säga men jag orkar verkligen inte skriva något vettigt just nu.

Ska faktiskt gå och sova.

Snark!

Nu händer det grejer!

Äntligen börjar det hända saker.

Imorgon har vi möte med Soc igen, vi ska träffa de som ska utreda oss. Senare i veckan har jag möte med Försäkringskassan, min personliga handläggare vill diskutera min framtid. Det hoppas jag kan leda till något bra och att de är villiga att hjälpa till så att jag kan komma ut på någon slags sysselsättning för att komma in i arbetslivet.

En annan glad nyhet är att jag redan fått brev från Borderlineenheten på Karolinska! En vecka efter remissen skickades så fick jag ett tjockt kuvert med massa formulär och frågehäften att fylla (det kommer ju ta evigheter!), men det bästa är att jag fick tid för ett första samtal redan i slutet av november! Otroligt. Ett ställe som vet vad de sysslar med kanske? Hoppas hoppas!

Boendesituationen ser dock lika dyster ut som vanligt. Det känns verkligen hopplöst. Jag måste ju bo inom rimligt avstånd från mannen med tanke på dagis och ungen. Jag vill ha ett eget hem nu!

En bra sak är dock att jag tagit med mig hunden hem nu. Han har ju varit på ”semester” hos syrran ett bra tag men nu är han här hos oss igen. Det känns skönt att jag kommer tvingas ut och röra lite på mig med jämna mellanrum.

Socialen och mannen

Idag har vi, jag och mannen, så äntligen varit på bedömningssamtal hos socialtjänstens familjeenhet. Och det gick bra!

De soctanterna vi träffade var trevliga och professionella. Efter ett långt samtal om vår situation och hur vi ser på saker så beslutade de och vi att det ska göras en utredning. En mer ingående utredning om vår situation och vilken hjälp som ungen och vår familj skulle behöva.

En sak som blev väldigt uppenbar är hur lite mannen tycker om att vara pappa. Alltså, missförstå mig inte nu. Han älskar ungen. Verkligen. Och vill hans bästa. Men han tycker inte om att vara pappa.

Jag har i och för sig alltid vetat om det men det blev väldigt tydligt när soctanterna frågade honom om hur han såg på sitt ansvar och hans roll som pappa.

Det blev så uppenbart att även om han älskar ungen i alla fall lika mycket som sitt jobb så vill han inte bära hela föräldraansvaret ensam. Han vill inte få hela föräldraansvaret själv. Det blir för mycket för honom. Han är inte en fullt kapabel pappa för han har inte den viljan eller orken. Han vill inte dra ner på jobbet för att ta hand om sonen.

Mannens ovilja att ta det ansvaret påverkar ju ungen även om han nu tar ansvaret, självfallet gör han det för att han måste, men det måste ju också påverka ungen i längden. Att både behöva ha en mamma som är sjuk och en pappa som inte vill vara pappa för mycket…

Nu frågar ni er kanske varför han överhuvudtaget skaffade barn igen. Svaret är enkelt. För att jag ville det och han är en toffel!

Det finns de som är bättre anpassade att vara förälder och det finns de som är sämre anpassade för det. Min man hör till de senare, sämre anpassade att vara förälder. Det är inte det att han är en dålig pappa, för det är han inte. Han är jättebra som deltidspappa. Underbar som deltidspappa. Men när jag mår dåligt och han får hela ansvaret i en längre period, det funkar inte.

Man kan dock inte välja när man har skaffat barn. Man är alltid förälder då och han har ett ansvar oavsett om han vill eller inte. Men att han inte axlar det ansvaret går faktiskt ut över vår älskade unge.

Därför behöver vi hjälp. Därför behöver vi hjälp och stöd för vår unge, för mig och för mannen.

Ångestmedicin tack!

Jag har fått ångest. Imorgon (eller idag, hur man nu vill se på det) ska vi på bedömningssamtal hos socialens familjeenhet. Det är jag själv som tagit initiativet för att jag är orolig för min unge när jag är sjuk så ofta.

Men nu har jag ångest. Vad som helst kan ju hända. De kan ju vara hur dryga som helst!

Kanske tror de att ungen är i fara för mitt självskadande och så tar de honom ifrån mig. Eller så tycker de att mannen ska sluta jobba för att ta hand om ungen helt själv istället men det funkar faktiskt inte för oss…

Eller så kan vi ha en bra dialog där de lyssnar på vad vi har att säga. Men ovissheten… Den ångestskapande ovissheten.

Kan inte sova. Har tagit en stor stillis men trots det är jag bara lite tung i huvudet…

Finns det inte medicin mot ångest? Alla ni andra ångestmänniskor, vad får ni för mediciner mot ångest?

Orkeslös behöver hjälp

Sov hos Älsklingsvännen inatt. Jag sover oftast mycket bättre hos honom, så även inatt. Vi gick och la oss vid 23 och jag somnade fint utan stillisar. Skönt! Och sedan gick jag inte upp förän vid 11.30 idag. Sjukt vad jag sover alltså.

Faktiskt. Man ska inte sova så mycket. Men jag vill bara sova nu igen. Tänker hämta ungen från dagis vid 16 och sedan hoppas jag att vi kan ligga och mysa i soffan framför ”fiskarnana”.

Jag har ätit och druckit Redbull och ändå är jag inte alls pigg. Bara trött. Trött trött trött.

Jag måste skriva upp lite stödpelare till samtalet hos socialen på fredag. Också till mötet med min samtalskontakt på torsdag. Jag måste säga ifrån på alla möjliga punkter. Det funkar inte. Det händer aldrig något och det finns ingen vårdplan. Trött på det där jäkla stället alltså. Men vad är alternativet?

Och så återigen det här med att jag inte har någonstans att bo. Och inte har någonting att göra. Och ingen ork.

Det känns som att jag behöver en assistent som kan hjälpa mig med kontakter och reda upp i det här för jag ORKAR INTE!

Mer Redbull kanske… Om jag dricker tre på en gång?

Just det. Tack för tipsen om Powerking. Svängde förbi Willys på hemvägen och köpte en platta. :)

Jag dör!

Jag mår mycket bättre psykiskt. Verkligen.

Detta gör mig dock nervös, hur ska jag förklara för socialtanterna imorgon torsdag hur svart det är när jag är nere?

Eventuellt måste jag ändå avboka mötet. Jag har aldrig varit med om liknande.

Jag har sovit större delen av dagen och på kvällen åkte jag till Ica Maxi och handlade och sedan till ett styrelsemöte. Jag kände då att jag hade ont under tungan och i handlederna men tänkte inte så mycket på det.

På styrelsemötet frös jag som en naken katt i en snöstorm men jag antog att det helt enkelt var kallt i rummet, de övriga hade ganska varma kläder på sig.

Efter mötet skjutsade jag hem ett par av tjejerna i styrelsen och det gick utmärk, men när jag släppt av den sista tjejen och kom ut på motorvägen, då slog det till ordentligt.

Feber, frossa, yrsel, muskelvärk, ledvärk, ont i huvudet, halsen, öronen… Jag funderade allvarligt på att parkera mitt på motorvägen och ringa taxi men jag klarade mig hem.

Sådär fort har jag aldrig blivit sjuk förut. Läskigt! Man sitter där på styrelsemötet och ler och nickar och sedan BOOM, jag håller på att dö! Sjukt!

Jag underar om det är förkylning eller influensa, eller mer troligt döden.

Så. Jag har legat under två täcken och skakat, gav tillslut in och tog ett par alvedon och en ipren, annars hade jag inte kunnat starta datorn. Men jag måste fortfarande sätta mig ner på vägen till toan (tre meter bort) för att jag blackoutar när jag ställer mig upp.

Crap crap crap.

Därför måste jag kanske boka om soc-mötet. Jag kommer inte kunna förklara saker på ett bra sätt när jag är såhär sjuk! Eller så ger det en bild av hur hängig och borta jag är när jag mår riktigt dåligt…

Och så har jag styrelsearbete i helgen som är väldigt viktigt men det är ju också i fara.

Crap!

Socialen och barnet

Vet ni? Idag gjorde jag en bra sak. Tror jag.

Jag kontaktade socialen och bad om hjälp med ungen. Jag orkar inte vara mamma och jag har så dåligt samvete för att ungen inte har föräldrar som engagerar sig i honom.

Jag hämtar honom vid 16 på dagis och sedan går vi vanligen hem. Ibland tar vi en tur till lekplatsen först. Hemma får han mackor, filmjölk, juice och välling. Och DVD-filmer. Han tittar på Pippi, Pingu och Nemo. Varje dag. Hur mycket som helst. Vi äter kvällsmat och myser i soffan hela eftermiddagen och kvällen, men oftast inget mer än så.

Okej, det är inte alltid så. Jag vet ju att jag sett över en lång tid oftare mår bra än dåligt och det händer ju mer saker här hemma när jag mår bra. Men jag har senaste tiden haft flera långa depressioner. Denna senaste som jag är i nu har ju varat ca en månad…

Visst, han har ju en pappa också. Men det är en pappa som lever för sitt jobb, som mår dåligt om han inte får jobba mycket, som har lång resväg till jobbet och därför åker tidigt och kommer hem sent. Och därefter tar han självklart hand om ungen för att han måste. För att jag inte orkar. Självklart ställer han upp och gör det. Men jag ser i hans ansikte att han är besviken på mig. Att han inte vill att det ska behöva vara så här. Att han vill kunna koppla av med sin bok eller sitt spel efter jobbet. Ungen måste väl känna av det?

Jag vet inte. Jag är rädd att min älskade unge blir skadad på något vis. Jag ser det i och för sig inte. Ungen är snäll och lugn och nöjd, trivs och fungerar bra på dagis, är sällan sjuk eller ledsen. Så har han alltid varit. Men är det för att jag så ofta är sjuk? Är jag för nära för att kunna se vad mitt mående gör med honom? Eller överreagerar jag bara? En sak som är säker är väl ändå att en 2½-åring inte ska behöva se sin mammas ihopsydda ben och säga ”mamma trasig”… :(

Oavsett så mår jag dåligt. Har jag dåligt samvete. Önskar jag att jag orkade vara mamma på riktigt.

Därför har jag kontaktat socialen. Jag hoppas de kan hjälpa mig med att se objektivt på vår situation eftersom jag inte är säker på att jag kan det själv. Kanske också ordna något slags stöd, kontaktperson eller stödfamilj eller något, vad vet jag. Men jag hoppas verkligen att de inte tar honom ifrån mig. Så illa kan det inte vara, att han skulle behöva vara utan sin mamma. Eller?

Och hur blir det om det blir stödfamilj. Ungen går långa dagar på dagis och trivs jättebra men är trött när han kommer hem. Han vill ligga med mig i soffan och se på ”fiskarnana”. Det skulle ju bli mer stress med en ny familj, nya rutiner, nya saker. Kanske? Eller så är det bra.

Usch, jag är så kluven. Vad jag vet är att jag inte orkar vara den mamma han förtjänar och därför måste jag göra något. Men det är allt jag vet…