D-vitaminbrist

Okej. Jag ligger lite lågt i vitamin D. Det kan förklara både trötthet och depression.

Enligt min läkare så är det normala värdet 80-100. Jag ligger på 70. Men enligt nån studie som min läkare berättade om så har det hjälpt personer med trötthet och depression om de har legat på 120 i värde för D-vitamin.

Så nästa försök är att jag ska öka mitt D-vitaminvärde en hel del.

Jag hoppas det hjälper för jag är så trött så jag orkar inte leva!

sjuk

Mäkta deprimerad. Och nu håller jag på att bli jättesjuk, känns det som i alla fall. Hoppas bara förkylning men det känns som annalkande influensa…

Och jag måste ha ungen i helgen för ex-mannen och hans tjej åker bort.

Det och det utan ABS

Nä. Om jag försöker tänka rationellt så kanske mitt ansikte ser ut som det gör pga den där förmodade hormonförändringen som ingen vet eller verkar vilja ta reda på om jag har. Men jag äter ju nu p-piller för att rätta till hormonerna och kanske blir ansiktet bättre i takt med det. Onödigt att ringa VC innan jag provat den teorin ordentligt. Ja, inte FÖR ordentligt. Men jag ska försöka stå ut ett par veckor till och se om ansiktet blir bättre i början av nästa menscykel. Om inte det är någon bättring då så blir det VC igen då istället…

Men nu har jag fått ett annat problem. ABS-lampan på kontrollpanelen i bilen lyser. Alltså är det något fel på ABS-systemet. Jaha… Så nu måste jag lämna in bilen igen. Ringde just och ”min” verkstad har inte tid förrän på torsdag nästa vecka. Så hur ska jag köra nu när jag inte har ABS-bromsar? Rättare sagt, hur gör man om man gör en hård inbromsning. Då låser sig hjulen nu. Typ, absolut inte styra åt nått håll för då får man sladd? Nått annat man måste tänka på när man inte har ABS?

Och jag VAKNAR INTE på morgonen. I gårkväll tog jag stillis relativt tidigt och sov innan 23. Trots att klockan ligger på andra sidan bordet, och jag har ställt två alarm, så har jag ändå bara rest mig upp och stängt av och lagt mig ner igen utan att jag vaknat eller ens mins att jag gjort detta. Jag vill komma i tid till jobbet men om jag inte vaknar är det lite svårt… Måste kanske skaffa flera veckarklockor och placera ut på olika ställen i rummet… Vilket projekt…

Okej. Skriva något positivt för att väga upp det negativa… Hmm… Jag ska äta ett par mackor och det ska bli gott… Och ikväll ska jag och ungen åka till DS och sova hos honom. Det kommer bli mysigt.

Gynchock

Var ju på vårdcentralen för ett par veckor sen för att höra vad min läkare där tror om menskrånglet och finnarna i ansiktet osv. Alla blodprov och urinprov var normala, som vanligt.

Idag var jag tillbaka hos gynekologen och förklarade att det fortfarande inte är normalt. Jag har mens nu så jag tänkte inte att jag skulle bli gynundersökt! Fel antaget av mig.

Trots att jag hade mens så kollade han igen och med VUL och tog cellprov och klamydiaprov. Allt såg fortsatt helt normalt ut och han trodde att det är någon tillfällig hormonstörning som skulle rätta till sig om jag äter p-piller i tre månader och han såg ingen orsak till varför det är såhär men att det kan vara stress eller vad som helst och att det är en ”normal” störning och mensen borde hitta rätt igen om man styr in den med p-piller.

Okej. Jag köper det. Jag vill inte att det ska vara något fel men om det inte är något fel så finns det heller inget att göra för att bli som vanligt igen och det är jobbigt det också…

~

Själva gynundersökningen hade jag ju då, korkad som jag verkar vara, totalt blockerat och bestämt mig för att nej men det kan inte vara aktuellt idag eftersom jag har mens. Där fick jag en smärre chock faktiskt.

När jag gick därifrån så kunde jag inte fokusera min hjärna alls. Jag gick ut i entrén och satte mig och grät och kände mig totalt vilsen. Jag hade ingen aning om vad som just hade hänt eller vad läkaren hade sagt. Hjärnan kändes överhettad medan kroppen kändes iskall. Jag tog mig samman och började gå. Sen upptäckte jag att jag inte visste vart jag var på väg så jag vände och gick tillbaka. Sen visste jag inte varför jag hade gått tillbaka och gick iväg igen. Ett planlöst irrande i någon slags overlkig värld där ljuden förvrängdes. Jag SMS:ade med DS och han ringde också och det hjälpte lite med att komma tillbaka till verkligheten. Jag fortsatte det planlösa irrandet och gick in i en affär och började leta efter något att köpa, någon konstig desperat känsla att det skulle hjälpa till att samla mig igen. Jag ringde till ex-mannen och visste inte varför, frågade något diffust om ungen men kunde inte motivera varför utan ursäktade mig och la på.

Total splittring. Kroppen iskall. Hjärnan jättevarm. Fick inte ihop det och jag kände mig så dum, så korkad! Varför blir jag sån? Varför måste jag gråta, bli spyfärdig, få total hjärnsmälta?

Det tog två timmar innan kropp och hjärna gick samman igen och jag började förstå vad som hade skett och hitta till bussen och åkte hem. Två timmar!

Hormonfucket

Ååååh… Har aldrig längtat till ett blodprov i hela mitt liv. Men nu gör jag det. Jag vill veta om det är hormonerna som spökar. Jag vill ha tillbaka min förutsägbara mens, mitt ägglossningsslem och jag vill inte se ut som jag har sjuklig acne. Ansiktet… Ryggen… Och nu börjar det på armarna också. Armarna?! Har aldrig vart med om nått liknande alltså.

Visst, det är INGENTING jämfört med ångest men det gör fan inte livet lättare!

Hormonfuckat ansikte?

Mitt ansikte ser ut som världskriget… Det är verkligen deprimerande. Jag kan ju till och med vara söt ibland men nu ser jag mest grotesk ut… Enligt den ryska läkaren på vårdcentralen beror det troligen på den förmodade hormonstörningen som också fuckar med min mens (och eventuellt även kan påverka tröttheten). Jag hoppas jag blir kallad till hormonutredning snart innan jag inte har nått ansikte kvar :(

F you kroppen

Jag har haft lite störigt ont i händer och armar hela förmiddagen och ringt till vårdcentralen. Jag har fått tid hos läkare på måndag. Då kommer de vilja ha mycket av mitt blod…

Jag är helt förstört trött. Jag har bara gäspat hela dagen och nu kommer jag lägga mig och sova för det är inget kul att vara vaken utan att kunna tänka och bara känna hur det sticker i armar och händer.

Också, ett kreditbolag har tagit kreditupplysning på mig och jag vet inte varför. Irriterande.

Och nu benen också.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHH!!!!!!!!!!!

Jag ger upp. Jag ger upp. Imorgon ringer jag vårdcentralen. Jag orkar inte. Det gör inte bara lite ont.

Give me a break!

Jo, det blir som igår…

Jag fryser och svettas. Det känns tyngre att andas. Ont ont ont i armarna och händerna främst, det sticker i fingrarna och börjar kännas i ryggen och nacken med.

Har tagit ipren men vet inte om det hjälper.

Om ni undrar varför jag skriver så mycket om detta här så är det för att detta är min dagbok och det är bra att kunna gå tillbaka och se hur det utvecklas, i samband med vad osv. Och just nu gör detta mig irriterad, frustrerad och lite orolig.

Tack vare att jag skrivit om detta nu sedan jag kom tillbaka från Texas så kan jag se att detta skulle kunna vara relaterat till min konstiga mens. Den började också när jag kom hem från Texas och då fick jag också väldigt ont i benen. Under nästa konstiga mens hade jag inte konstigt ont förrän en vecka senare men nu denna konstiga mensen igen och här är det konstiga ontet också igen.

Det här förstör mina eftermiddagar och kvällar och jag som precis börjat få flyt på röjandet här hemma. Nu är jag handikappad fysiskt istället för psykiskt.

Give me a break! 

Aj aj, ont

Mina händer och armar gör mer och mer ont. Det sprider sig och blir starkare. Händerna bleknar.

Fan alltså! Varför? Ska det vara såhär?

Jag vill rulla in mig i täcket och gråta och somna men det tänker jag inte göra.

Nu tar jag två ipren innan det blir värre och sen ska jag fortsätta sortera ett år av papper.

Skaffar mig ångest

Jag är rädd att jag kommer få ont ikväll också. Jag har hela dagen haft lite ont i armarna. Bara lite, sådär så man noterar det men bryr sig inte om det egentligen. Jag tänker att det kommer tillbaka, det hemska som var igår kväll och jag skaffar mig ångest fastän jag inte vet om det faktiskt kommer bli så.

Jag kommer inte över hur hemska mina händer såg ut! De var alldeles kritvita och man såg tydligt alla blå blodkärlen. Läskligt…

Mardrömskväll utan förvarning

Det gör mer och mer ont, särskilt i armarna och käkarna. Nu känner jag att det är det där konstiga onda som jag ibland får i benen och armarna och som jag t ex skrev om här.

Svettas, fryser och tårarna lurar… Det här är för mycket! Jag vill inte! Varför? Vad gör jag för fel?

Nu blir det ipren, stillis och SOVA!

Försöker ta djupa andetag men det går inte ens… Känns som lungorna har nån slags fyllning i botten…

Snälla tårar, trilla inte över för då gör det så ont i själen också!

~

Shit… Man ser mina blodådror på ovansidan av händerna vilket man inte vanligen gör… Scary…

~

Och nu börjar det kännas i benen också. Och mina händer låser sig. Jag känner mig dum. (Och rädd…)

Jag är dum som har ont

Min hjärna beter sig inte riktigt vettigt, det blir snart en stillis och sova.

Menshelvetet gör mig jätteirriterad. Vad är problemet?!

Jag har också fått ont överallt ikväll. I ryggen, axlarna, handlederna, armbågarna, armarna, händerna, fingrarna, nacken och käkarna.

Lägg av liksom.

Och som alltid tänker jag såhär. Okej. Men alla har väl ont lite här och där men de klagar inte. Jag måste vara allmänt gnällig eller överdrivet känslig eller nått annat dumt. Kanske till och med inbillning. Jag känner mig dum som har ont!

Vart har jag fått det ifrån egentligen..?

Pruttbarn

SKÖNT! Jag har cyklat idag, jobbat på bra, handledsärtan är mindre och känns nästan inte alls och jag är inte övertrött! Är det någon som förstår vilken lycka?

Och ikväll ska jag träffa DS! Vet inte om jag och ungen sover hos honom eller om han kommer hit till oss, det får vi se.

Jag är lite fundersam om ungen för han klagar nästan varje dag på att han har ont i magen och han pruttar och pruttar och pruttar hela tiden (vilket han alltid gjort väldigt mycket). Det känns ju misstänkt någon slags födoämnesallergi men hur fasen ska man veta det? Eller så är han bara allmänt trög i magen för det är han också. Han bajsar inte varje dag men det kanske man inte måste förstås… Men han är ju frisk i övrigt och går inte ner i vikt eller nåt. Och han har ju bara ont i magen korta stunder så det är väl all överskottsgas som gör det. Men vart får han den ifrån. Han har alltid, sedan han var liten kolikbebis, varit extremt gasig. Han blev tidigt kallad för olika fis-namn och det håller bara i sig, nu tre år senare. Lite konstigt eller? Ni andra som har barn, pruttar de väldigt mycket också?

Tänk om det är något i maten som han skulle må bättre av om han var utan… När han var bebis var han allergisk mot komjölksprotein men det har växt bort. Och han har ju börjat klaga på ont i magen då och då varje dag i flera veckor nu. Dags att ringa BVC nästa vecka kanske.

(i-lands)Problemhand

I spoke too soon…

Efter att ha jobbat med handen idag och nu hemma och diskat och hängt tvätt. Okej. Det känns. Och bulan börjar breda ut sig. Den börjar få en slags plattare mer smal kompis ner mot handen.

Alltså det är KONSTIGT! Jag tycker, hade det vart nått riktigt fel hade det väl gjort ont? Det sticks lite i handen men inget mer än så och den funkar ju!

I-landsproblem.

Väck mig någon!

Slow motion me… Släpar mig fram, gäspandes. Och huvudvärken vill inte riktigt släppa. En liten bakgrundshuvudvärk. Den halva kikärtan på handleden är kvar men handen känns bättre idag.

Jaa… Och jag sov dålig inatt. Det är väldigt ovanligt för mig. När jag väl somnat så sover jag. Men inte inatt. Vaknade klockan 02, 04, 05 och 06.30. What´s up with the universe?!

Huvudont

Jag har sällan ont i huvudet. Men nu har jag det. Huvudont. Huvudont på riktigt. Kombinerat med lätt illamående. Det gör mig rädd att ett migränanfall är annalkande. Jag har bara haft det en gång tidigare och det var ca tre år sedan. Men då trodde jag seriöst att jag skulle dö av att hjärnan skulle explodera och spräcka skallen. Jag var beredd att begära in hjälpinsatser från röda korset när jag insåg, spyende över toaletten, att detta måste vara migrän. Något av det värsta jag upplevt.

Please, pretty please, never again!

Och jag är sjukt trött. Allt går i slow motion och jag orkar inget. Denna jävla trötthet!

Orka liksom…

Handleds(sm)ärta

Den här tröttheten är ju ett skämt. Jag gäspar och gäspar och gäspar. Och gäspar och gäspar mer. Jag kom sent till dagis för jag sov. Och jag är helt förstört trött.

På jobbet idag gick det sådär. Igår tappade jag en tung kasse från axeln och fångade den på handleden. En halvtimme senare upptäckte jag en bula på ovansidan handleden, som en halv kikärta. Det känns lite stelt och stramt men handen funkar ju som den ska. Det gör ont att stödja på den eller bära tunga saker och det känns när jag använder pekfingret och tummen. Men det gör inte direkt ont. Så det är nog bara ett ”blåmärke” som pluppat ut.

Eftersom det är på höger handled är jag dock mer än halvt handikappad. Jag är totalt värdelös på att använda vänster till något annat än att skriva på datorn! Så mocka, sopa, kratta, väga hösilage, bära hösilage, fodra… Allt kräver användning av höger handled. Och även om det inte gör direkt ont så känns det ju… Och jag vill inte behöva uppsöka VC för ett koncentrerat blåmärkes skull! Det är inte riktigt min stil. Den halva kikärtan har dock inte minskat något alls ännu…

Nåväl. Den löser sig. Imorgon säkert.

Är jag 83 eller?!

Jag har hetsätit 8 mackor med smör (som jag tyvärr inte kan spy upp för jag hatar att spy) och lyssnat på grannarnas storbråk. Hon skrek nått om ”men gör det då” och han skrek nått om ”din jävla hora”. Och en massa andra saker. Dörrar smälldes. Flertalet gånger. Kanske 10 minuter höll de på att skrika på varandra.

Och jag måste gå och ta ett par värktabletter, mina armar gör jätteont så jag kan inte ens skriva på datorn.

Kan jag sluta ha problem nu eller missade jag när jag fyllde 83?!

Alltså det här är sjukt. Det gör ont! Särskilt i vänsterarmen. Det börjar bak runt skulderbladet, genom axeln till armbågen och strålar ut i underarmen till handleden och fingrarna. Sjukt störigt.

Lite fundersam blir jag över det här konstiga onda som verkligen är jobbigt ont. Jag känner igen det från att jag haft det sporadiskt förr också men inte funderat över det eftersom det inte återkom ofta som nu. På senaste tiden var det precis när jag kom hem från Texas, på kvällen när jag skulle sova, bägge benen gjorde riktigt ont. Lite mer i höger. Sen för nån vecka sen fick jag ont på samma sätt bara i högerbenet. Verkligen börjar uppe i höften och strålar ner genom hela benet och det är svårt att riktigt säga att det gör mer ont på nått visst ställe. För några dagar sen fick jag jätteont på samma sätt men i vänster arm. Och idag, bägge armarna men mycket i vänster och lite i höger. Kan man säga att det har gått varvet runt och tänker sluta nu?

Jag blir knäpp. Jag känner mig hypokondrisk och galen med mina mensrubbningar, ensilageexem, svinkoppor och konstigt vandrande ont i armar och ben. Men inget av det är ju inbillning. Detta gör mig stressad och jag känner mig helt plötsligt väldigt gammal :(

WHAT DID I JUST DO???

Shit. Det är farligt för mig att må såhär bra. Helt plötsligt har jag ringt till vårdcentralen för att jag vill ha ny kräm mot de jävla svinkopporna. Jag är nu helt övertygad om att det är precis vad det är (om det nu var vad det var) för alla utslagen runt munnen beter sig precis som sist, när de ser ut att läka och försvinna så har de bara flyttat nån millimeter istället och slår upp ny campingplats. Och så håller det på, vecka efter vecka eller som sist innan jag till slut gick till VC, månad efter månad!

Just det här med utslagen känns inte så jobbigt. Jag vet ju vad det är och vad som behövs för att fixa.

Vad som dock känns jobbigt är att jag i skenet av att det här inte alls var så jobbigt, faktiskt ringde till gynmottagningen som ligger nära här och bokade tid. Och när den, såklart, manliga sköterskan uppgav att det fanns en återbudstid imorgon bitti kändes det som jag fick en fotboll i magen samtidigt som jag stod naken i en iskall dusch.

Jag antar att jag svarade ja (?!) på detta för tiden blev uppenbart bokad.

Imorgon bitti? Är han fullständigt från vettet?! Jag hade ju räknat med att jag skulle kunna ångra mig i flera veckor, i alla fall nån vecka! Jag kommer aldrig ringa nånsin igen. Någonstans. Alls. Jag hatar telefoner. Man vet aldrig vad för hemskt som händer när man ringer någonstans. Helt plötsligt har man sagt ja till att gå till gynläkaren imorgon!

Ångestnivån gick från väldigt låg till markant inom loppet av sekunder. Vad ska jag göra. Har jag någon bra ursäkt att inte gå dit? Kan jag ringa igen och avboka? Jag har en timme på mig innan de stänger. Shit shit shit. Ont i magen. Svettig. Ryckig. Vadå andas?

~

Okej. Okej.

Okej.

~

Okej. Detta är precis varför jag aldrig ringer.

~

Jag har två knarktabletter kvar från KK2, om jag tar dem imorgon, en halv stillis och ett glas vodka. Ja. Okej. Okej.

~

Okej.

Tröstdejtsurfing

Åh, ingen jättebra dag.

Ungen har varit grinig hela igår och hela idag. Han är nog fortfarande inte frisk från sin förkylning även om man inte ser nått särskilt symptom på honom. Förutom att han bara är missnöjd hela tiden och bara måste tjaffsa och gråta om allt… Och så kissade han i sängen inatt för första gången…

Men men. Vi har varit hemifrån hela dagen. Vi har gått i affärer, åkt runt med bilen, han har ridit ponny och så var vi på bio och såg Bilar 2 och de två sistnämnda aktiviteterna gillade han i alla fall.

Jag är slut. Jag har ont i huvudet och jag känner mig allmänt sjuk. Blä. Så nä, det var inte direkt svårt för honom att skrika sig till en DVD-film som jag inte hade råd med.

Och jag känner mig ensam och övergiven och… Ensam. Och övergiven. Och… Suck. Det är vid såna här tillfällen som dejtingsidor är intressanta. Lite tröstsurfing!

Men men. Ändå en helt okej halvkass dag. Gäsp. Ser dock inte fram emot imorgon. Har ingen aning om vad vi ska göra, jag verkar bli småsjuk och ungen är supergnällig. Och jag vill inte vara hemma för det är helt fruktansvärt mycket grejer överallt. Det verkar som att ju mer jag försöker få ordning, desto mer saker hamnar utspridda på golvet. Något måste ha gått fel.

Manliga gynekologer

Alltså jävla menshelvete.

Igår var det typ normal mängd, även om jag tyckte att den var lite mer gulaktig än vanligt… Men idag är det inte så mycket längre. Vad händer?! Fortfarande ingen lukt och ingen feber.

Jag gissar att jag har nån slags infektion i livmoderhalsen eller där i krokarna. Infektionen kan ju bero på en mängd olika saker och bör förstås utredas och eventuellt behandlas.

Närmsta gynmottagning har två läkare, manliga läkare. Nästa mottagning ligger närmare stan och där är det också två män.

Varför är det bara män som jobbar som gynekologer? Jag vill inte! Jag mår dåligt nog av att bara behöva uppsöka en vårdinrättning. Och efter att en manlig läkare tyckte att han kunde behandla mig hur som helst för att jag ”hade ju bett om det” och fick ”skylla mig själv” efter den där störda jäveln C i Göteborg, ja då kan man säga att läkare står långt ner på popularitetslistan hos mig. Jag vet att jag dömer en hel yrkesgrupp på grund av ett fåtal människor men den olust jag känner inför läkare i största allmänhet och gynundersökningar i synnerhet… Ja det gör inte saken enklare av att gynläkaren är en man.

På Huddinge är det många kvinnliga gynekologer som jobbar, jag gick där när jag hade cellförändringar, men dit är det remisskrav.

Åååååångest!

Alltså. Kan jag inte bara ta och droga mig som hos KK2 och åka till den som ligger nära här, då verkar jag ju inte ha några problem med något alls, och sen kommer jag ändå inte ihåg något dagen efter. Kan inte det vara en lösning?! Jag tycker det.

Mensuppdatering

Sorry kära läsare men detta är min blogg som handlar om mig. Vid detta laget vet ni nog att allt om mig betyder allt om mig.

Igår trodde jag att mensen skulle komma igång men jag hade fel igen. Idag däremot. Äntligen. Riktig mens. Nu undrar jag bara om jag ska ha mens en vecka från nu? Det blir ju jävligt lång tid att ha mens om det ska hålla på såhär. Det är ju bara att inse att något är knasigt men jag tänker hoppas att det är en infektion eller något annat som läker av sig självt. För faktum är att det mesta läker av sig självt! Det vet jag av erfarenhet.

Men om nästa mens också är konstig, ja då ska jag faktiskt gå och försöka få nån förklaring till varför det blivit på detta viset. Jag undrar också om det har något samband med alla finnar jag fått i ansiktet, jag ser inte klok ut :( Idag tar fan priset, det tillhör verkligen inte vanligheterna att jag ser ut såhär!

Det här är inte kul. Jag brukade vara söt!

Mera mens

Ja jag är lite mensfixerad just nu. Den verkar komma igång nu i alla fall men det känns rätt olustigt att det håller på såhär konstigt flera dagar innan det kommer igång.

När jag funderar på det så har jag fått massor med finnar i ansiktet senaste tiden, det började också i samband med att jag fick förra mensen. Jag misstänker att det är något som stör mina hormoner just nu…

Whatever it is, STOP IT!

Sådär. Nu lämnar vi det.

Onormal mens…

Jag är lite orolig faktiskt.

Mensen har inte kommit igång ordentligt och jag är INTE gravid. (Jag har testat.)

Förra månaden började mensen på samma konstiga sätt, det var bara färgade flytningar i flera dagar innan själva blödandet kom igång. Så brukar det inte vara. Mensen har alltid kommit igång på max en dag. Alltid. Då skyllde jag på Texas och den 45-gradiga hettan.

Nu är det ännu värre. Mensen började i torsdags men har fortfarande, idag söndag, inte kommit igång. Jag har haft konstigt ont i magen till och från och idag hade det kommit en grön flytning! Grön! Jag har aldrig haft en grön flytning i hela mitt liv… Det är läskigt!

Jag luktade på det för jag tänkte att om det är grönt så kanske det stinker nått vidrigt mögel men nej… Det luktar verkligen ingenting. Inget. Ingen feber och ingen lukt, bara allmänt konstigt… Det började ju redan förra månaden men har blivit värre denna månad.

Usch, jag får sån ångest. Jag fattar ju att man som normal människa kontaktar vården för att undersöka saken, det kan ju vara vad som helst. Sår, bakterier, infektioner, könssjukdom, klimakteriet (?!), cancer, you name it.

Ååååååååååååångest!