Bloggarkiv
Be gone and be mine!
Nu ni!
Idag kom DS hit och då var det enkelt att slänga bort alla rakbladen. När han stod och tittade på så fanns inget utrymme för att tänka att jag skulle spara något, det var bara att kasta bort. Skulle tro det blev en hög på 25 rakblad av varierande sorter.
Det känns inte något särskilt ännu. En liten (yes)-känsla kanske men också en massa trösttankar om att jag kan ju åka och köpa nya så fort jag vill. Men steget är taget och jag har inga rakblad hemma just nu.
~
Och vet ni vad?
14 månaders goldentik flyttar hem till mig om ca åtta dagar!
[Tack mor och far för min julklapp för 6000 kr.]
6 månader och 11 dagar
6 månader och 11 dagar.
Nu blöder jag igen. Fint. Jag bryr mig inte ens.
Jag är nykter. Ensam. Ledsen. Kanske borde jag druckit istället.
Whatever.
God natt.
Självskadeimpulser
Jag försöker hålla mig vaken och inte ge efter för depprädslan som vill gå och lägga mig. Jag håller mig uppe och försöker tänka att jag ska göra något men det händer inget. Jag blir stilla. Ledsen.
Det känns fullständigt meningslöst. Varför sitta uppe och lida om man ändå inte får nått gjort och skulle kunna slippa lidandet några timmar om man sov istället?
Det känns som jag borde försöka vara vaken, att det är rätt sak att göra, men… Jag fattar inte riktigt varför när jag bara blir mer och mer ledsen och känner mig mer och mer ensam för varje minut.
Ingenting förändras om jag lägger mig och sover men inget förändras heller just nu när jag bara sitter och lider. Varför då inte välja smärtfri sömn istället?
Jag får självskadeimpulser… Det är bara jag som kan rädda mig själv här… Vet inte om jag har lust.
Jingle bitch screwed me over…
… go to hell jingle whore.
~
Jag som skulle börja måla köksbordet.
Istället plockar jag fram rakbladet.
Världen rasar igen.
Jag vet att jag har ett val här. Rakbladet med sin sköna smärtlindring, adrenalinet och blodet och lugnet som följer. Alternativet är att stå ut, distrahera mig med något (vad i helvete då?!) och sen inte ha ännu ett sår, ännu ett ärr.
Jag väljer rakblad.
Det är så man inte får välja om man ska gå i DBT för då får man inte gå i DBT eftersom man inte ens vill välja rätt.
Jag borde kanske sluta DBT innan jag ens börjat. Igen. Det krävs en bättre vilja än jag har.
Helvete.
Tänker inte ens försöka
Jag skulle vilja försöka förklara självskada för dem men det skulle vara alldeles för svårt.
De som har någon aning om det är också helt övertygade om att det enbart hör samman med självmordsförsök. Det är all information som finns, det är också vad de flesta läkare anser.
Så det skulle blir en lång och svår sak att försöka förklara så att någon som är såhär totalt främmande för självskada skulle förstå. Så jag tänker inte ens försöka! Det räcker bra med att min USA-vän förstår och vet vad det är, också av egen erfarenhet.
Det skulle också vara intressant bara att se deras min om jag skulle berätta att det är ”self injury”. Men de skulle förmodligen inte ens förstå det, även om jag sa så! De skulle bara undra hur jag råkat skada mig själv, ”måste varit med en grästrimmer eller något då som du hade en olycka med?” Så nej. Jag tror inte jag försöker ens att bara säga så.
Självskada ”finns inte” i USA
Så är det!
Det är ett helt okänt fenomen som är väldigt tabu och som ingen pratar om. Skulle man självskada här så skulle man dölja det till varje pris.
Det är så främmande för mig detta inte ”finns” här. Det gör det förstås, min USA-vän som jag besöker har också några sådana ärr, men ända tills hon var 22 år trodde hon att hon var ensam i världen med att göra det, hon hade aldrig hört talas om det tidigare! Helt ofattbart för mig.
Därför är det ingen, INGEN som ens i sin vildaste fantasi skulle ana att jag självskadar. Vilket jag tycker är extremt komiskt! Mina ben har väldigt väldigt många ärr. Och jag menar många, stora och flera av dem är inte så gamla vilket gör att de flesta ärren är i olika rosa, röda och lila nyanser. Jag går i kortbyxor och linne (det är minst 40 grader VARJE dag) och alla människor frågar ”men vad har hänt med dina ben!” Alla människor som man pratar med frågar detta. Alla!
Jag har svarat undvikande med att, det är komplicerat, eller det är en lång historia, och då börjar de flesta gissa. Föder du upp hundar eller katter? Cykelolycka? MC-olycka? Grästrimmer? Lokatt? Jasså du jobbar med hästar, är det dessa som skadat dina ben? Jag håller skämtsamt med och byter ämne.
Det är helt ofattbart hur de inte ens tänker tanken att det skulle kunna handla om självskada, för de känner inte till att sådant ens existerar! Och om de skulle känna till fenomenet så skulle de ändå inte tro att det är vad som hänt mig och mina ben, för i så fall är de helt säkra på att personen i fråga skulle dölja det!
Men nu börjar jag och USA-vännen ha roligt med detta så när någon frågar så hittar hon på en helt galen historia, som t ex:
”Hon jobbar som viltvårdare och fick ett samtal om en skadad grävling vid vägen. När hon kom dit trodde hon den var död och skulle flytta på den men då attackerade den henne!”
Och hon som frågade, ”Men herre gud, jag är så ledsen för din skull, det måste gjort jätteont!”
Sen håller vi oss för skratt precis tills vi kommer in i bilen och åker iväg… HAHAHA!!!
Jag älskar att driva med dessa smått ignoranta och högst konservativa människor!
F a n [OBS självskada]
Jag är totalt som ett påkört rådjur……
Försöker stappla mig fram utan mål bara vill ha något slags skydd……
Jag hade glömt hur skönt det var att skära…… Blöda……
Det finns inga ord
Jag har aldrig känt mig så sviken i hela mitt liv.
Aldrig.
Nu måste jag överleva men jag vet inte hur.
Och så lite psykisk sjuka (OBS, självskada)
Jag mår jättekonstigt.
Jag har pressat tillbaka panikångesten, jag har skurit ett litet hål i sidan av knät och jag har uppdaterat mitt brev ”Om jag dör”.
Vad händer nu tro…
Vem
[Före detta lösenordsskyddat inlägg.]
Vem glömmer att ta med ett helt jobb i sin CV? Jo det ska jag tala om.
En som sista-minuten-skriver ett CV dagen innan samtidigt som hon är sjukt bakfull efter att ha tillbringat måndagsnatten hos KK2 och druckit en ofantlig mängd sprit.
Om du undrar varför jag först nu skriver om det så är det för att jag försöker snåla med de lösenordsskyddade inläggen eftersom Älsklingen P tycker det är konstigt att jag inte kan dela allt med honom… Hmm…
Men så var det i alla fall. Jag åkte till KK2 igen. Egentligen vet jag inte ens varför. För att bli nersupen och utnyttjad? Jo. Men varför?
Jag har gått upp och ner i humöret som en jojo den senaste veckan och det tar verkligen på krafterna. Lycka ena stunden, självskadetankar nästa. Kanske söker jag någon slags stabilisering i det dåliga genom KK2 men det har inte skett.
Förhoppningsvis blir jag lite mer stabiliserad till det bättre nu med arbetsträningen och rutinerna som den medför.
Och för sjuhundranittisjuttonde gången, jag ska aldrig dricka mera. Fy för i helvete vad dåligt jag mådde igår…
Sova
[Före detta lösenordsskyddat inlägg.]
I did it.
Efter två dagars vridande och vändande så beslutade jag mig för att jo. Känslojaget behövde andas.
Det var inte något lätt beslut. Jag ångrade mig och bestämde mig om och om igen ungefär en gång i minuten det senaste dygnet, men jag var tvungen att låta mitt dumma jag andas lite. Lätta på trycket. Så igår åkte jag till KK2 och ja. Resten är en upprepning av många gånger förr. En massa sprit och piller. Och sex.
Det var kul! Skönt! Vant.
Men idag är jag bakis. Sov hos KK2 hela förmiddagen. Åkte hem och sov hela eftermiddagen. Nu är jag bara allmänt tom och trött. Och jag vet inte om det var värt det. Var det värt det?
Nåväl. Trycket är lättat och jag mår inte särskilt dåligt över det. Jag mår helt okej. Ingen särskild ångest eller ånger. Jag tror dock att jag behöver hitta något annat sätt att lätta på trycket. Något annat sätt att ha kul på. Frågan är bara vad…
Jag är ledsen om jag gjort någon besviken med min svaghet. Jag hoppas att jag får lite ro från känslojaget nu och att lite energi kan blir över till resten av mig.
Till imorgon, god natt.
God natt
[Före detta lösenordsskyddat inlägg.]
Jag var glad. Glad glad och lättad att jag hade bestämt mig för att åka till KK2.
Varför vill jag till honom? KK2? Jo, jag är så förbannat uttråkad. Jag börjar må bra och bygga upp ett eget liv och det är jag inte van vid! Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv nu. Jag är så uttråkad… Mitt känslojag gör uppror. Tillbaka till skiten så att du har nått att fylla ditt huvud med för bra kan du fanimej inte ha det.
Nä, och jag vill inte ens ha det bra! Vem är jag om jag mår bra?!!
Så jag var glad och lättad när jag bestämt mig för att åka till KK2 imorgon (idag).
Och sedan pratade jag med Älsklingsvännen. Länge. Och han berättade för mig vad jag redan vet men behöver får höra från honom också. Att jag har kommit så långt. Det har hänt jättemycket i mitt liv på kort tid och att jag har nått en platå. En stabil grund att bygga vidare på. Det är en hel del som kan förstöras av om jag åker till KK2 och jag måste inte göra det valet. Jag har klarat att stå emot dessa tankar tidigare och jag kan göra det igen.
Suck. Jag önskar att jag inte pratat med Älsklingsvännen. För förnuftiga jag vet ju att allt han säger är så rätt.
Nu är jag inte glad längre. Nu är jag ångestig, orolig och nere. För att åka till KK2 är att släppa på trycket inuti. Att släppa ut den uttråkade hopplösheten och återkomma igen med ny ork och kraft.
Jag vet inte vad det kommer bli. Det får vi se imorgon. Läget är 50/50.
Krig (OBS! Om självskada)
Det är krig mellan mina två personligheter. Mitt eget jag och känsloflickan. Känsloflickan blev separerad från mitt eget jag när jag var ung och inte hade något sätt att uttrycka känslorna på. Någonstans var de ju tvungna att ta vägen och resultatet blev dissociativ personlighetsstörning. Känsloflickan har tagit form av en helt egen från mitt eget jag åtskild person som just nu är fixerad vid att självskada. Hennes röst är så stark att inga andra tankar kan vinna mark.
Mitt eget jag är egentligen väldigt lyckligt. Jag har det jättebra med Älsklingen P och jag kommer få det jättebra i min nya lägenhet och min unge är helt underbar. Och kanske är det just det som gör att känsloflickan börjar banka och slå. Allt ska tillbaka till hennes värld, till känslorna av hopplöshet, ensamhet, rädsla och smärta. Känslorna som aldrig fick uppmärksamhet. Hon vill alltid ta med mig dit och hon har kommit på att det kan åstadkommas genom att få mig att självskada.
Jag måste skära mig. Jag måste. Jag vet att det kommer hända. Av erfarenhet vet jag det. Eventuellt skulle jag kunna besöka KK2, kanske skulle det räcka, men troligen inte…
Det värsta är att eftersom känsloflickan är så stark just nu så vill jag inte få hjälp. Jag vill inte bli hindrad. Jag vill inte bli avväpnad. Jag vill det, men jag vill inte det.
Jag mår illa.
Detta kriget äter så mycket energi.
Varför krigar jag ens? Varför inte bara ge upp och låta känsloflickan få sitt och börja om igen…
Borderlineenheten, nej tack?
Ju mer jag lär känna Borderlineenheten desto mer tveksam är jag till deras arbetssätt.
Personerna jag har träffat är trevliga, proffsiga och bra att prata med. Det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i deras sätt att arbeta med ”problembeteenden”.
Ett så kallat problembeteende kan t ex vara att man skär sig.
För att få gå med i DBT-programmet på Borderlineenheten måste jag lova att inte skära mig. Jag kommer få hjälp och stöd i den utsträckning jag behöver, så länge jag inte skär mig. Om jag skär mig istället för att använda mig av deras hjälp så avsäger jag mig därigenom rätten att få DBT-behandling hos dem.
Egentligen, rent teoretiskt sett, så är det logiskt. Men på det känslomässiga planet, där vi borderlinepersoner lever och verkar, där funkar inte denna approach.
För att bli antagen till deras DBT måste man som de kallar det vara ”väldigt motiverad”. Jag förstår nu vad de menar med det och jag får kanske erkänna att riktigt så motiverad är jag inte. Jag är inte redo att ge upp mitt beroende, mina smärtstillande rakblad som alltid funnits där i de mörkaste av tider, för att istället lägga all min tilltro till en hög människor som jag inte känner.
Jag är motiverad att bli bättre, men inte under hot. Inte utan tillit.
Att ställa mitt beroende mot kravet att sluta och risken att inte få gå kvar i behandlingen gör att jag känner mig motvilligt inställd redan innan jag börjat. Inte direkt optimalt läge! Om någon vill att jag ska stanna kvar och lita på dem, då måste de också visa att de själva finns kvar och går att lita på oavsett vad som händer, oavsett vad jag gör.
Att redan från början ställa kravet att ”du får inte skära dig” innan jag ens börjat i deras DBT känns som att vara tvungen att göra ett sluttest på en kurs som jag ännu inte gått.
Nej, ett sådant krav från någon går jag inte med på. Jag kan inte lite på någon som säger att de försvinner om jag skadar mig. Då får det faktiskt va.
116 dagar självskadefri
Jag är hel. Jag somnade med en bunte rakblad jämte mig i soffan efter att ha tröstätit en liter frukostflingor…
Jag har sovit hela dagen. Jag mår illa och har ont i magen. Jag tål inte att min vän är besviken på mig. Jag tål inte att vara besviken på min vän… Jag blir sjuk! Jag har sårat min vän helt utan att mena det och jag anser att vännen har fel i sin tolkning av vad som hänt. Men jag kan inte rätta vännen för denne lyssnar inte, är bara arg och sviken.
Fuck alltså.
Mina ögon värker av alla tårar och jag längtar efter värmen i famnen hos pojkvännen… (Förresten, kan man kalla det pojkvän när han är lika gammal som min pappa?! Manvän? Gubbvän? I don’t know…)
Mer borderline (OBS om självskada)
Uppdatering.
Det är nu ännu senare på natten. Jag är helt förstörd. Jag är själv med ungen men jag vill bara skära mig. Har bråkat ytterligare med vännen och jag mår så illa. Det gör så ont. Jag klarar inte av detta! Jag förstår inte! Det är ju ett missförstånd?! Jag orkar inte! Vi pratar uppenbarligen inte samma språk även om jag trott det.
Har tagit fram rakbladet… Vill… Vill inte… Måste… Måste inte… Och jag har ingen aning om var detta kommer sluta. 115 dagar självskadefri idag. Vad är det imorgon?
Borderline (OBS om självskada)
Borderline slår till när man minst anar det. Jag var alldeles glad tills för några minuter sedan…
Besvikelse över en vän får omotiverat stora konsekvenser. Tårarna börjar rinna. Ensam… Som jag sagt så många gånger förr så gör det så jävla ont i mig att vara ledsen när jag är ensam. Det gör så fruktansvärt ont… Ensamheten blir så stark. Längtan efter rakbladets smärtlindring blir central. Överhängande. Ett begär.
Jag funderar på vilka mina alternativ är. Ringa nån? Ringa vännen som gjort mig besviken och försöka reda upp det hela? Nej, inte nu i affekt. Risken är att det bara blir värre av det och den risken vill jag inte ta. Ringa nån annan vän? Ja kanske… Men det är mitt i natten… Jag vet att jag får väcka dem, jag vet att det är okej, men då blir jag också skyldig dem att inte använda rakbladet. Men om jag måste ändå?
Chansen finns ju också om jag ringer någon att det känns bättre. Att jag inte behöver använda rakbladet… Det vore förstås rent objektivt sett det bästa. Och det är också troligt att det blir så. Ändå vill jag inte ringa. Jag vill inte bli avväpnad. Att döva denna inre smärta med rakbladet är en drog som jag är beroende av.
Okej. Att blogga är uppenbarligen också ett alternativ… Ensamheten bleknar något och den värsta smärtan har lagt sig. Dags att sova.
Jävla borderline.
Bitar ur livet, 2
Detta är en fortsättning på händelser i mitt liv som påverkat mig och format mig till den jag är. Läs gärna först del 1. (Det finns också en del 3.)
På en klassresa när jag var 12 år spikades dörren mellan förnuftet och känslorna igen. Att känna något skulle vara att gå under.
Det var klassresan i 6:an, vi var på en ö i skärgården utanför Göteborg. Jag gick som vanligt omkring för mig själv. Gick iväg till en strand och stod i sanden och tittade ut över havet som var lugnt och blankt, kvällsljuset speglade sig i vattnet och det skvalpade lätt bland stenarna.
Plötsligt låg jag med ansiktet nertryckt i sanden. En skarp smärta i ryggen där någon satt sitt knä. En hand pressade ner mitt huvud och sanden letade sig in i mun och ögon. Jag blev uppryckt som en trasa och släpades upp på en stig och bort till ett litet sommarhus. Jag hostade och försökte skrika men hans arm låg runt min hals och jag fick inte luft. Jag utsattes för flera våldtäkter under knivhot av en kille som jag efter en stund kände igen som J, storebror till en av mina klasskompisar. Jag vågade inte göra motstånd. Inte skrika. Jag bara grät och grät och bad honom tyst att sluta. Nej. Nej. Nej…
Efter någon timme så sa han åt mig att gå och skulle jag berätta för någon skulle han döda mig. Det var ett onödigt hot. Vem skulle jag berätta det för? Jag såg framför mig bilder av poliser och läkare, psykologer, frågor efter frågor, mobbarnas kommentarer och min mamma som skulle bli så ledsen… Nej, att berätta kändes inte som något alternativ. Jag gjorde vad jag gjorde bäst, isolerade mig och höll bara tyst. Försökte leva i bakgrunden utan att väcka någon uppmärksamhet.
Ironiskt nog var detta ännu en sak jag blev mobbad för. För under den timmen jag saknades hade hela klassen varit ute och letat efter mig. Lärarna var på väg att ringa polisen när jag till slut dök upp. Jag förklarade mitt skrapade rödgråtna ansikte med att jag trillat på klipporna och sedan gått vilse. Men av mobbarna fick jag höra hur jag hade gått iväg och gömt mig i skogen för att få uppmärksamhet, att jag velat att alla skulle leta efter mig… Det ryktet hängde efter mig ändra upp i högstadiet och jag skämdes…
~
När jag var 17 år fick jag pojkvän. Det var en underbar känsla att ha någon att tycka om och någon som tyckte om en själv. Sexuellt var jag dock oerfaren och ointresserad. Jag visste ju vad J hade gjort med mig när jag var 12 och jag hade ingen lust att vara med om något som kunde liknas vid det. Pojkvännen var förstås av en annan mening. Han var 18 och självklart var sex viktigt för honom. Till en början accepterade han min ovilja men jag kände mig ändå orättvis och dum. Värdelös som flickvän när han inte fick ha sex. Pojkvännen löste det dock på sitt sätt, han väntade tills jag somnat på natten och började peta på mig och tillslut även knulla mig.
Jag vaknade så klart. Iskall. Skräckslagen. Sviken. Men jag sa ingenting. Jag låtsades som jag sov och lät honom hållas. Vad hade jag för rätt att neka pojkvännen sex egentligen? Då skulle jag ju inte kunna vara hans flickvän och jag behövde honom så mycket. Behövde närheten. Bekräftelsen. Någon att finnas där med mig i min ensamma värld. Med tiden accepterade jag dock att han fick ha sex och någon form av sexliv hade vi ju, men det kändes alltid enklast om han tog sex av mig när jag somnat för då behövde jag inte godkänna det, då behövde jag bara acceptera att det hände och det var mycket lättare.
~
När jag varit singel ett tag och pluggade på universitetet försökte jag trycka på mig själv en sexualitet på något sätt. Ett sökande efter bekräftelse som person, som tjej. På krogen plockades jag upp av flera olika män som tog med mig hem och hade sitt sex med mig. Gärna lite hårt så jag kunde känna att det var deras val att ha sex, inte mitt. Jag behövde bara acceptera att det hände. Utan ansvar. På så vis kunde jag också njuta av det. Det kunde kännas bra för stunden. Bekräftelse. Tills den gången då jag träffade C.
Jag kom hem till honom under premissen att han skulle få ha sex med mig men till och med för mig gick det för långt. För respektlöst. För elakt. Jag sa att nej, nu vill jag gå hem. Fly förbannad blev han och jag fick stryk. Och sedan tog han sex av mig igen. Här anser jag nu i efterhand att han korsade gränsen för våldtäkt. Jag fick så mycket stryk att mitt näsben gick av, jag låg blödande och gråtande på badrumsgolvet och han tog sex av mig ändå.
Men det var lätt att gå vidare. Så många gånger som jag gått vidare förr, utan ett ord, så hade jag en ordentligt fet dörr mellan alla sårade känslor och mitt förnuftiga jag som pluggade på universitetet. Så återigen berättade jag aldrig något. Och vad fanns egentligen att berätta? Jag hade gått dit och sagt åt honom att ta för sig och sedan helt plötsligt ändrat mig. Det är då man får skylla sig själv…
~
Än idag har jag inte rätat ut min sexualitet. Jag är inte vän med den.
Genom Älsklingsvännen har jag dock lärt mig tillit och att någonstans hitta fram till känslan att det kan vara okej att ha sex för att man vill, inte för att man måste.
Genom KK2 har jag fått sexuell njutning på det enkla sättet att jag helt sätter mig ur spel med alkohol och droger och ger honom all makt. Inget ansvar. Inget val av sex som jag aldrig velat ha från första början, bara acceptera. Då har det varit enklare att kunna slappna av och njuta. Samtidigt tillsammans med KK2 har jag fått utlopp för min självdestruktivitet. Den använder sexualiteten emot mig själv och jag kan känna ett liknande lugn av att bli drogad, misshandlad och ”våldtagen” av KK2 som av att skära mig med rakblad.
Min sexualitet är en enda jävla röra faktiskt. Var är jag och mina känslor i den här soppan? Vad är det som är självskada? Vad är njutning? Vad är behov av bekräftelse? Vad av det är det som jag faktiskt själv vill?
Nä. Jag är 28 år och jag är fortfarande inte vän med sex.
Rakblad…
Nej. Det känns inte bra.
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag gråter. Gråter och gråter och det gör så ont inuti.
Jag har räknat och räknat och räknat. Det går inte ihop. Jag har inte råd att betala ränta på ett lån hur mycket jag än försöker. Jag har inte ens råd att betala hyra även om jag får bostadsbidrag. Jag kan inte vara kvar här… Men alternativet är socialen och ovissheten och otryggheten. Jävla hopplösa helvete…
Jag vill ta fram rakbladet, låta det ta bort den inre hopplösheten för en stund. Jag vill… Vill… Vill…
Jag är ensam. Ledsen. Har ont. Hopplöst. Rakblad. Jävla skit.
Men på min sida ikväll har jag också två vänner. En på chatten och en på telefonen, och med deras stöd så ser det ut som att jag faktiskt tänker lägga mig och sova nu. Utan att armen blöder…
Desperation på bild
Guh… Jag tittade på den där bilden igen… Där mitt ben är uppskuret något fruktansvärt. Får tårar i ögonen… Jag förstår det inte! Jag vill inte relatera till den desperata flickan som gjort sådär med sig själv. Med mig…
Min verklighet kan verka stötande
Det här forskningsprojektet jag ingår i är ett samordningsprojekt för att se om långtidssjukskrivna kvinnor kommer tillbaka fortare i arbete om det finns en samordning mellan en massa instanser, t ex Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, vårdgivare, sjukgymnaster, och arbetsterapeuter m fl. Efter att patienten träffat alla i samordningsteamet så träffas de och diskuterar tillsammans vad för åtgärder som skulle hjälpa patienten att komma tillbaka i arbete. Sedan träffar patienten hela teamet och diskuterar förslagen.
Det verkar vara ett jättebra projekt. De personer jag träffat hittills har varit väldigt varma och ödmjuka. Det blir en massa möten och en massa svara på samma frågor men det har bara känts positivt. Prata is the shit som ni vet, nyckeln till utveckling :)
Tyvärr missade jag ju läkartiden i morse men klockan 13 hade jag träff med en arbetsterapeut. Hennes uppgift är att utreda vad det finns för hinder mellan patienten och arbetet och hur man kan komma runt dem. Ännu en timme med frågor om mig och min vardag, vad jag har svårt med och vad som händer när jag mår dåligt. Hon var jättetrevlig men det är nog fysiska hinder som arbetsterapeuter arbetar med i huvudsak, det märktes att hon var ovan att höra om självskada och sådana problem. Hon frågade en del om självskada och hur jag gör och vart jag tar vägen när jag gör det. Jag berättade om KK2 och hon frågade vad han hade för roll och jag berättade. Stackars arbetsterapeut-tjejen började nästan gråta. Jag såg hur dåligt hon mådde av att höra ens den korta övergripande versionen, jag tyckte synd om henne och bad om ursäkt för att jag pratade så öppet. Hon var uppenbarligen inte beredd på sånt..!
På torsdag ska jag träffa en sjukgymnast. Jag tänker att hon nog inte har så många frågor om självskada.
On and off med KK2 (OBS, om självskada)
Jag mår så jävla dåligt i mig själv. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men jag fungerar inte som jag vill. Inte alls. Jag har i veckan tagit min tillflykt till sömnen. Det är nu lördag men i min värld skulle det lika gärna kunna vara bara tisdag.
Jag har bestämt träff med KK2 igen.
Han vill ha sex med mig när jag är drogad med stillisar. Han gillar känslan av våldtäkt när han utnyttjar någon som har hallucinationer, inte förstår vad som händer och som dagen efter inte kommer komma ihåg vad som hänt.
Det var igår kväll som jag pratade med honom. Jag satt hemma i soffan och grät. I den stunden ville jag bli hans offer igen. Ge honom total kontroll och makt. Koppla bort min jävla hjärna med stillisen och bara existera i hans våld. Att bli totalt befriad från allt det onda inuti.
Det är värt den äckliga känslan efteråt, den skrämmande känslan av att inte minnas. De vaga minnesbilderna som blandas och ges. Och någonstans även bekräftelsen… Allt detta tar för en liten stund fokus från det onda inuti. Hjärnan bearbetar istället här och nu. Detta. En minikris. Jag hamnar i nuet med känslor och reaktioner som jag förstår. Som när jag skadar mig själv, med enda skillnad att jag låter någon annan göra skadandet. Att det på lite längre sikt fyller på det onda inuti skiter jag fullständigt i, det får det väl vara värt?
Eller inte.
Idag har jag varit lite starkare. Likaväl som att jag igår bestämde träff med KK2 så har jag idag avbokat träffen med KK2.
Vad jag bestämmer imorgon vet bara gud.
Dagens ärrproblem
Sydde ju benet rätt mycket sist gång. Jag borde även ha sytt hålet i armen men eftersom jag hade fått maxdosen av lokalbedövning redan så sa de på akuten att jag skulle komma tillbaka om några timmar. Yeah right.
Jag vet att jag borde gått tillbaka och sytt även det såret men efter en stund på psyket ville jag bara bort därifrån så fort som möjligt. Och eftersom det var ett kort sår tänkte jag att det borde väl gå att tejpa också. Vilket det ju gjorde. Men ja. Tejpkomplikationer.
Med tanke på hur djupt och äckligt såret på armen var (det kom upp allt möjligt som såg ut som inälvor ur såret, gula fettbollar och nått brunt och en svart blodåder [äcklig bild här]) så är jag väldigt nöjd med hur väl jag lyckades tejpa det. Ett smalt fint ärr blev det till slut. Egentligen borde jag haft tejp på det längre så att det inte stretchar ut sig, men jag får utslag av tejpen! Det blev så illa så att huden under tejpen till slut ”smälte” bort. Därför har jag inte haft någon tejp på ett par dagar.
Jag antar att det är därför som det börjar spricka upp i mitten. Det börjar bli sår igen mitt i ärret. Crap!
Byter tejpsort igen och hoppas på det bästa…
