Otrygghetsångest

Min separationsångest är fan löjlig.

DS åkte på lyxresa idag och jag stannade hela dagen på jobbet för jag hade som ingen lust att komma hem för jag hade redan räknat ut att väl hemma kommer jag ha en ångestklump i bröstet. Och precis så är det.

Jag har i och för sig ungen just nu och kan ändå inte träffa DS så mycket men nu är han långt bort. Det känns otryggt i min världsbubbla!

Jaja. Jag bör uppenbarligen se allt som en ”övning” vilket känns överdrivet friskt och hurtigt… Men visst. Så länge det inte gör att jag lämnar bort ungen och åker till KK2. Eller rent av ”KK3″?! Och dessa tankar ligger och lurar men har inte vunnit någon styrka ännu. Jag har faktiskt ingen lust med det. Hoppas det håller sig så trots att jag minskar min stabiliseringsmedicin just nu för jag tror att den gör mig överdrivet trött.

Nåväl. Den som överlever får se.

Gäsp! Jag lekte taxibil i morse och var uppe klockan 5… Så övertröttheten idag tänker jag tillskriva DS tidiga flyg.

Julefrid

Dåså. Alla julklappar och julkort fixade. Lugnt.

På onsdag kväll tar jag bilen med ungen och hunden och kör ner till västkusten där föräldrar och syskon bor. En fin liten resa på 6-7 timmar. Jag kör på kvällen så sover ungen hela vägen vilket är skönt. Jag är ju kvällspigg så det är ju inga problem för mig.

Ett litet stygn av sorg känner jag nu när jag sitter med ett inbjudningskort till bröllop för ett par av mannens vänner. Jag har ju också umgåtts en del med dem under åren men de är ju ändå han som är deras vän. Så på deras bröllop är det inte mannen och jag utan mannen och hans nya tjej som ska gå. Det känns trist faktiskt men det är ju så det är när man separerar.

På tal om separationsångest… Älsklingsvännen åker till sin KK-tjej i Göteborg imorgon för knullhelg innan han åker till sin mamma nästa vecka för att fira jul. Inte nog med att jag inte har min älsklingsvän inom räckhåll under jul- och nyårshelgerna, han ska till sin knulltjej i Göteborg också…

Men vet ni? En helt underbar sak. Jag är inte förstörd. Jag har inte förtvivlat ont inuti. Inget självskadebegär. Jag är inte livrädd. För bara några månader sedan hade jag fått droga mig gråtande till sömns varje kväll efter att jag fått reda på något sånt här. Jag hade haft obeskrivligt ont och varit så rädd att förlora honom att jag inte kunnat fokusera på något annat.

Jag vet inte vad den exakta anledningen är till att jag mår helt okej ändå just nu. Jag tror att jag är starkare nu. Jag har ett lite större kontaktnät nu än tidigare, då det i stort sett endast fanns han. Jag mår helt enkelt bättre i största allmänhet just nu och kanske är det bara tillfälligt, men det är innerligt skönt att inte vara söndertrasad inuti på grund av otryggheten när Älsklingsvännen åker bort.

Han tycker nog också att det är skönt. Efter att han berättat att han skulle till sin KK-tjej så ringde han flera gånger för att höra hur jag mådde. Han var rädd att jag skulle reagera som jag gjort så många gånger förr. Men nu tänker jag inte ens på det!

Framsteg? MEGAFRAMSTEG!

God jul till mig alltså :)

Mina känslor är ensamma

Det gör ont i själen. Där känslorna bor. Mitt i bröstet. Det onda strålar ut med känslorna i hela kroppen.

Jag vet inte ens varför. Det kommer ju att ordna sig. Det kommer det.

Men det är inte nu. Det är inte ordnat. Och jag är ensam.

Det är lång väg kvar att gå. Många bakslag och många kamper.

Och jag känner mig ensam.

Jag är egentligen inte så ensam. Det finns de jag kan ringa om jag behöver prata.

Men jag vill inte prata.

Jag vill kramas, ligga i en trygg famn, kyssas, känna kärlek.

Närhet. Trygghet. Någon som vill visa mig livet på andra sidan.

För jag vill ha grönt jävla gräs!

Är det för mycket begärt?

Jag är en dukt

Jag är duktig alltså. Tror jag. Eller fånig. Något av det.

Istället för att låta detta förstöra hela kvällen med ångest så hörde jag med KK-vännen om det var någon anledning till att han inte skrev kram tillbaka, fånigt kanske, eller bra. I vilket fall som helst så sa han att han inte sett att jag skrivit kram. Det kan jag tänka mig, han brukar läsa ganska fort och slarvigt.

Nu känns det bättre.

Så lite så mycket

När jag och KK-vännen pratat på telefon eller MSN så avslutar vi nästan alltid med att säga kram. Ikväll när vi skrivit på MSN skrev jag kram som avslutning och fick bara ett ”sov gott” tillbaka. Varför känner jag mig helt övergiven och ensam av bara en sån liten fånig sak?!

Min hjärna tolkar det som att han är påväg att lämna mig som vän, att han vill hålla mer avstånd till mig osv.

Kuk alltså. Eller nått…

(Borderline i ett nötskal.)

Ångestklump i magen

Ångesten ligger som en fet klump i magen. Den får inte bryta ut för jag är själv med ungen till måndag kväll. Men den ligger där, och gror, gör det svårt att ta djupa andetag, gör det svårt att fokusera, gör det svårt att vilja eller orka något.

KK-vännen är fortsatt avvisande. Han säger att han behöver vara själv och ledsen ett tag. Okej? Jag vill inte acceptera det. Det gör ont i mig att han är ledsen, jag vill göra något. En del av mig tror att hans avståndstagande beror på mig, att han inser att vi inte kan vara vänner för att vi tär så mycket på varandra av olika skäl… Att det är därför han är så kort mot mig just nu.

Hur kan jag veta det? När jag frågar får jag bara svaret att han vill vara själv. Suck. Sist han sa så var det för att han skulle vara med en tjej. Jag tror dock inte att han säger så igen då…

Jag är helt slut. Kommer somna på soffan nu och ungen kommer göra vad han vill. Guh vilken dålig mamma han har just nu.

Otryggheten

Jag har aldrig kännt mig trygg så länge tillbaka som jag kan minnas. Jag har aldrig kännt mig trygg i mig själv någon längre period. När jag träffade KK-vännen kände jag trygghet för första gången. Trygghet och lugn när jag är hos honom.

Idag har KK-vännen varit deppig och nere. Han har varit väldigt avståndstagande och tyst. Det påverkar mig massor. Tyvärr. Jag blir ledsen, orolig, otrygg. Ångest…

Usch… Var hittar man tryggheten i sig själv?

Klockan är 01.28. Jag sover inte. Jag hoppas ungen inte vill gå upp klockan 6 imorgon.

Sanning eller ej

Nej, han ljög nog inte.

Jag har aldrig misstänkt KK-vännen för att ljuga tidigare, förän då när han ljög om den där tjejen han skulle träffa. Han tvekade och sa till slut att han skulle träffa en killkompis på stan och jag kände direkt att det inte var sant. Han ljög för att han var rädd att såra mig.

Efter det hör jag hela tiden tvekan i hans röst när han berättar vem han ska träffa. Tvekan som jag tar som tecken på att han kanske ljuger. Tvekan som han säger beror på att han vet att jag blir ledsen, han vill inte såra mig. Men han ljuger inte.

Jag vill tro honom. Jag tror honom. Faktiskt.

Jag är bara paranoid. Dumt.

Jag är inte arg för att han ljög den där gången. Jag förstår varför han gjorde det. Men jag är sårad och rädd. Han är min trygghet och jag blev väldigt rädd när den tryggheten ruckades på grund av hans lögn.

Men vi har ju pratar om detta nu. Flera gånger. Han ljuger inte mer nu. Kan jag sluta vara så misstänksam nu?

Näe ni…

Detta går åt helvete faktiskt.

Paranoid

KK-vännen åkte in till stan för att träffa en tjejkompis, klasskompis sa han.

Före det pratade han i telefon länge, med sin mamma sa han.

So what?

Han får träffa vem han vill. Han får prata med vem han vill. Vad jag hatar är när han ljuger för mig, för att på så vis inte såra mig.

Jag vet inte om han ljuger, men jag blir paranoid, rädd att han ljuger.

Pratade han med tjejen han ska träffa och är det verkligen en klasskompis?

Jag hatar min paranoida hjärna. Jag hatar min svartsjuka. Jag hatar min separationsångest. Jag hatar att hela tiden vara rädd att förlora min enda trygghet. Jag hatar att KK-vännen är min enda trygghet.

Jag hatar mig.

…

Panik i kroppen. Gränsen är nära. Men jag har ungen. Kan inte psykbryta nu. Går inte.

Mannen kommer snart i alla fall. Sista kvällen på länge han är hemma.

Men nu då. Men sen då.

KK-vännen ringde förut. Han ska jobba på lördag. Plugga på söndag och i veckan, massa tentor kommande. Suck. Jag känner mig så ivägen.

Var är styrkan och orken? Jag vill vända detta och få en massa bra gjort i helgen istället. Bygga sandlåda till ungen t ex. Jag har faktiskt ingen lust att åka til Göteborg och föräldrarna, jag blir så rastlös där.

Nu ska jag laga mat i alla fall.

Hemma

Så fort jag vaknade igår morse visste jag att jag ville hem. Det bara kändes så starkt i magen, jag måste hem! Jag måste härifrån!

Jag vet inte ens riktigt varför. Jag har ju separationsångest i största allmänhet och är känslig för miljöombyte. Jag känner mig otrygg när jag inte är nära hemma. Men det var nog inte bara det som gjorde att jag ville hem. Eller så var det det.

Men Läkarmannen hade så många krav, han ville styra mig helt, när jag skulle kissa, vad jag fick ha på mig. Han ville äga mig på ett sätt som jag inte klarar av. Jag kände bara att jag inte kommer kunna ställa upp på ett sådant liv. Inte ens i några dagar!

Men han hade också många bra saker som jag gillade. Han förstår mig, han är mycket kunnig inom medicin och psykiatri och han ville gärna hjälpa mig med att få ordning på min medicinering. Han ville att jag skulle bli hans hora så att han kunde äga mig och bestämma över mig och i gengäld skulle jag och ungen få allt vi ville och behövde. Vi skulle få resa med honom och bo i hans hus i Frankrike och han skulle se till att jag alltid hade pengar så jag kunde köpa kläder och annat och han skulle hjälpa mig med en lägenhet om jag flyttade ifrån mannen. Han ville hjälpa mig med allt. Adoptera mig som han uttryckte sig.

Jag tror honom. Han är en ärlig person. Han berättade att han behöver en tjej som han kan skapa något av, någon med så mycket potential som jag och han ville gärna att jag skulle bli mamma till hans barn med. Han behöver en arvinge till sin förmögenhet.

Med andra ord. Han har en jävla massa att erbjuda. Och han tycker verkligen om mig. Det märktes. Han var helt ärlig i vad han tyckte om hos mig och att jag har så mycket outnyttjad potential som han vill förvalta och skapa en hel och lycklig tjej av, och en god mor…

Men jag vill inte vara hans hora. Jag vill inte vara ägd. Jag vill inte. Är det fel? Är jag otacksam eller dum i huvet som tackar nej till hans erbjudanden? Jag vet inte.

Det som är lite dumt i det hela är att även om jag redan på morgonen kände att jag ville hem, så bestämde jag mig helt först när jag fick ett sms från KK-vännen som sa att han skulle åka och vara över helgen hos en KK-tjej. Jag blev så ledsen. Så dumt att det är så. Då ville jag bara ännu mera hem. Då bestämde jag mig.

När jag sa att jag ville åka hem till Läkarmannen, så blev han chockad. Han fattade ingenting. Kände sig orättvist behandlad. Han sa att han bara gjort så mycket för mig och vill så mycket för mig och så vill jag bara åka hem när jag sagt att jag skulle stanna till fredag. Inte ens en dag till då? Nähä. Okej. Han var besviken. Men hindrade mig inte.

Vad kan jag säga… Jag ville hem.

JAG VILL HEM!!!

Fan. Jag vill åka hem… Jag vill hem till min älskade unge…

Tillbaka! Utan sex?

Vet ni vad? Jag har tagit tillbaka KK-vännen! Han är min bästa vän och enda riktiga vän. Det är ju så!

Igår kände jag bara att jag kan inte fortsätta plåga mig såhär. Gråta dag ut och natt in. Okej, det GÖR ont att han knullar andra tjejer. Men fine. Han är ändå den tryggaste punkten i mitt liv. Jag behöver få ha en sådan.

Det känns bra det här. Riktigt bra. Och det är skönt att för första natten på en vecka inte gråta mig till söms.

Igår ringde jag honom, efter att ha våndats över beslutet i timmar. Klockan var väl vid 21. Jag var rädd att han skulle säga nej, att han inte tyckte det var en bra idé att vi hade kontakt mera, att han skulle ”skydda mig” och inte vilja att vi sågs mer. Men han frågade hur det var och ganska omgående  frågade han om jag ville komma och sova hos honom. En sten föll från hjärtat och jag åkte dit direkt.

Vi hade en bra kväll. Åt lite kex och drack lite ör, snackade. Han sa att han tyckte inte vi skulle ha sex mer. HAH! säger jag bara. Det tror jag först när jag ser det. Han är så kåt på mig så han kommer inte att kunna hålla sig, det vet jag. Men han lyckades i alla fall igår och idag. Alltid en början. Jag vill att vi ska ha sex igen, men inte lika ofta som vi hade förut. Vi får se hur det blir. Det blir som det blir.

Idag har vi gjort massa ärenden tillsammans och ätit mat. Jag har varit dödstrött men det har ändå känts bra. Tryggt. Skönt.

Jag har gjort rätt val. Jag vet det.

Tomhet

Allt jag känner är tomhet och sorg. Inget betyder något, jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Jag vill bara ha min vän tillbaka.

Faaaaaaaaaaan!!!!!!!!!

Helvete alltså. FAAN!

Det gör så ont!! Jag kan inte sluta gråta. Jag kan inte. Det går ju aldrig över!! Varför kan jag inte få ha kvar min bästa vän??

HJÄLP MIG NÅGON!!! Och ingen kan det. Jag vet det.

Har gråtit i över en timme nu. Min man satt fram tills nyligen i samma rum som jag, vi har båda varsin dator i samma rum, han gick ut och in ur rummet, borstade tänderna, sa godnatt. Men inte en enda gång tittade han på mig. Han vill inte se. Han vet inte vad han ska göra.

Det gör så jävla ont. Jag känner mig så jävla ensam…

Gårdagens kväll

Det var en bra kväll, tror jag. Många piller och massvis med sprit. Många minnesluckor också.

En del örfilar, massor med smisk. Han skar mig lite lätt med ett rakblad på vaden. Fastbunden på alla fyra över en pall på soffbordet. Tydligen knullade han mig analt med en dildo (WHAT?!) men det har jag som tur är inget minne av…

I morse innan jag skulle gå höll han fast mig igen och tvingade sig in i mig, trots att jag sa ifrån på alla sätt jag kunde. Fan alltså. Ibland räcker det verkligen. Jag ville verkligen verkligen inte… Jag  bet honom i armen och hotade med att aldrig prata med honom igen. Budskapet gick nog fram för han slutade knulla mig ganska snart efter det…

Igår och inatt hade jag det bra. Det var kul och skönt och så. Men idag har varit skit. Bakis. Ångest. Hoppas verkligen bara att det är bakisångest och att det blir bättre imorgon.

Fan alltså… Vill bara gråta och ligga i famnen hos KK-vännen… Jag saknar honom så jävla mycket… FAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!

:(

Guh vad jag är ledsen… Fan vad jag saknar KK-vännen… Jag vill inte mera. Inget alls.

Jag hoppas att detta bara är bakis-ångest, det blev ju mer än lite alkohol igår.

Ont…

Det gör för ont för att skriva.

Det gör så ont att vara så ensam.

Det gör så ont att inte ha någon trygghet i världen.

Sa ju åt KK-vännen att aldrig mera höra av sig. Efter det att hans helg-KK åkt hem ikväll så har han skickat två meddelanden till mig där han skriver att han är ledsen och att han vill prata.

Jasså. Nu duger det. Redan sexabstinens eller vaddå…

Men det gör bara ont. Jag har inte svarat. Vet inte om jag någonsin ska…

Regn…

Det bidde ingen lekplats idag. Det regnar tunga snöflingor från himlen och allt är blött och rått. Urk.

Tar nog en promenad till affären sedan och köper lite juice i alla fall. Ungen behöver komma ut lite. Och jag med. Jag är såååå trött och mitt tålamod med ungen tryter fort. Jag har lust att slänga ut honom på altanen i snön utan kläder :(

Nyss vart han så trött att han bara gnällde hela tiden. Så jag satte honom i sin spjälsäng så fick han stå där, vansinnigt skrikande och gråtande. Men efter fem minuter hade han somnat. Skönt…

Är hungrig. Ungen har redan fått mat han. Har rester från igår att äta, prinskorv och potatissallad. Äcklig potatissallad. Vem har äpplen och syltlök i potatissalladen?? Blä!

Ångest för hur det ska bli med KK-vännen. Han har ju fortfarande sin KK-tjej hemma hos sig, hon åker hem ikväll. Jag undrar om han fick mitt meddelande på MSN om att aldrig mer höra av sig. Och jag undrar om han inte heller gör det när jag skrev så. Jag vet inte vad jag vill. Om han hör av sig vet jag inte om jag ska svara. Om han inte hör av sig känns det lättare, men fruktansvärt sorgligt.

Jag är så jävla ensam. På ett eller annat sätt pajjar jag  alla relationer jag någonsin fått. Fan alltså…

Jag är låg.

Och en annan sak. Hur kommer det sig att jag har 70 besök om dagen men aldrig någon som kommenterar något? Det kan inte vara så att ni inte har någon åsikt… Eller?

Och KK-vännen, igen. Del 2

Igår, under inverkan av sovmedicinen, skrev jag till KK-vännen att jag inte orkade mera, att han vänligen aldrig ska kontakta mig igen, och att jag älskar honom.

Jag har inte hört nått från honom alls. Mest troligt beror det på att han är upptagen med sin KK som är hos honom över helgen. Det kan också vara så att han gör som jag säger.

Får se imorgon kväll när KK:en åkt hem om han hör av sig då. Jag tror det. Men jag vet inte om jag ska svara… Vad tycker ni?

Och KK-vännen, igen.

Det börjar likna en jävla fars det här. Det gör så jävla ont i mig att han är med någon annan. Jag blir så ledsen, jag blir så självdestruktiv. Jag orkar verkligen inte. Jag orkar fan inte. Så nu bryter jag med honom igen. Fan alltså. Fan. Jag hatar att han gör mig så jävla ledsen… Han lever ju bara sitt liv… Nästa vecka har jag säkert ångrat mig igen. Klandrar honom inte om han får nog och bryter med mig snart, som jag håller på. Allt gör bara så ont så jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Det är ju först på tisdag som jag ska låta KK2 droga ner mig och utnyttja mig som han vill. Önskar det var idag… :(

*Edit: Det är ju KK2 som ska droga ner mig på tisdag, inte KK-vännen som jag först råkade skriva…

 

 

 

KK-vännen har knullhelg

Ja. Jag förstår nu varför KK-vännen var lite distansierad och undrade om jag verkligen tänkt igenom mitt beslut att fortsätta ha kontakt med honom. Han hade nämligen redan bokat in helgens knull. En KK som han träffat flera gånger tidigare med som ska vara hos honom hela helgen.

Fan. Och jag är ledsen igen. Fan fan fan…

Det gör så jävla ont.

Fan.

FAN!

KK-vännen än en gång

Det tar inte slut. Ångesten över KK-vännen. Min älskade vän…

Pratade med min mor i telefon om dilemmat idag. Hon tyckte klokt nog att så bra vänner hittar man inte varje dag, de ska man vara rädd om.

Det kändes rätt i magen, det där. Jag vill vara rädd om min vänskap med KK-vännen. Vi har det väldigt bra ihop när vi umgås. Det är värt mycket. Massvis.

Så jag rinde sen till KK-vännen. Men hans glädje över mitt nya beslut överskuggades rejält av hans ”har du verkligen tänkt igenom det här nu” och ”jag vill ju inte fortsätta att såra dig om det är det jag gör”…

Så då blev jag ledsen igen. Fan. Återigen. VAD SKA JAG GÖRA??? Varför finns det inget rätt svar? Varför blir jag så ledsen hela tiden?

Avskedssexet igår?

Det var bra och jobbigt igår. Åkte ju till KK-vännen på kvällen och han lagade mat till mig och vi pratade och drack lite öl. Det var skönt och trevligt.

Vi hade bra sex också. Hårt men inte för våldsamt. Han såg ju att jag var ledsen så han tog lite mer hänsyn än vanligt. Det var fint… I slutet slickade jag honom från pungen bak till stjärthålet och sen kom han i min mun. Mysigt…

Det var också skitjobbigt att träffa honom igår. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag låg och grät i hans famn hela kvällen igår, flera timmar, innan jag till slut somnade. Jag vill inte att det ska ta slut. Måste det det? Jag älskar honom så mycket, han är min enda riktiga vän och enda trygghet i världen. Jag behöver honom så mycket, jag vill ha honom så mycket…

Om jag fortsätter som vi haft det så kommer jag fortsätta vara ledsen över att han kommer träffa andra också. Det var väl det enda han kunde kläcka ur sig igår, att han inte bara kan ha sex med en tjej resten av livet. JAG VET!!!

I övrigt säger han bara hur mycket han tycker om mig, hur mycket han vill vara med mig osv… Jag får det inte att gå ihop. Eller jo.

Det är väl så enkelt som att hans största behov i livet är sex. Mitt största behov i livet är trygghet.

Därför går det bara inte ihop. Kan ingen tala om för mig vad jag ska göra??? Vad jag än väljer känns det förjävligt…