Bloggarkiv
Bilresetänk
Okej. Det här med resor börjar bli en issue och värt att kolla på vad det kostar med olika biljetter och vad som är värt vad.
Jag tittar nu på mina framtida regelbundna resor. Det är två gånger i veckan till Borderlineenheten på KS i Solna.
Min bil drar faktiskt förvånansvärt lite för att vara så stor, gammal och sliten! Om bensinen kostar drygt 14 kr/liter så kostar det 10.50 kr/milen. Jag åker till Borderlineenheten två gånger/veckan, fram och tillbaka, vilket alltså kostar sammanlagt 130 kr. Det kostar också att parkera där och det kostar 45 kr för de två gångerna jag är där varje vecka. Summan att ta bilen varje vecka är alltså 175 kr.
Jag kan inte se att jag skulle börja åka med SL i största allmänhet, inte så mycket att det skulle löna sig att köpa ett månadskort. Ett månadskort skulle kosta ca 200 kr/vecka men som sagt, då ska jag ju åka mera SL istället för bil för att det ska bli lönsamt.
Med SL-remsan, förköpsremsan som kostar 200 kr för 16 kuponger och det kostar 12 kuponger/vecka att åka till Borderlineenheten. Det är alltså 150 kr.
Det skiljer alltså bara 25 kr… Det tar 40 minuter dörr till dörr med bil och det tar 65-75 minuter med SL och det är alltid minst ett byte. I min värld är det lätt värt 25 kr att ta bilen i ren personlig bekvämlighet men också för annars måste jag gå mycket tidigare från jobbet för att hinna. Självklart vore det vinning ur miljösynpunkt (och 25 kr/veckan) att åka SL istället men… Jag gör miljöarbete på andra områden.
Tills vidare blir det faktiskt bilen. Om jag hittar fler områden där det vore vettigare att åka SL än bil så kanske jag omvärderar situationen, om det t ex skulle bli värt att köpa månadskort. Men idag är det inte värt det för mig.
~
Den här bilden petar dock på mitt miljö- och omvärldsmedvetande…
Rätt utrustning
Ute i skogen i Texas, fullt utrustad med ormsäkra stövlar, vandringskläder och en hund som kan försvara oss mot prärievargar och hitta vägen hem!
Tänker inte ens försöka
Jag skulle vilja försöka förklara självskada för dem men det skulle vara alldeles för svårt.
De som har någon aning om det är också helt övertygade om att det enbart hör samman med självmordsförsök. Det är all information som finns, det är också vad de flesta läkare anser.
Så det skulle blir en lång och svår sak att försöka förklara så att någon som är såhär totalt främmande för självskada skulle förstå. Så jag tänker inte ens försöka! Det räcker bra med att min USA-vän förstår och vet vad det är, också av egen erfarenhet.
Det skulle också vara intressant bara att se deras min om jag skulle berätta att det är ”self injury”. Men de skulle förmodligen inte ens förstå det, även om jag sa så! De skulle bara undra hur jag råkat skada mig själv, ”måste varit med en grästrimmer eller något då som du hade en olycka med?” Så nej. Jag tror inte jag försöker ens att bara säga så.
Självskada ”finns inte” i USA
Så är det!
Det är ett helt okänt fenomen som är väldigt tabu och som ingen pratar om. Skulle man självskada här så skulle man dölja det till varje pris.
Det är så främmande för mig detta inte ”finns” här. Det gör det förstås, min USA-vän som jag besöker har också några sådana ärr, men ända tills hon var 22 år trodde hon att hon var ensam i världen med att göra det, hon hade aldrig hört talas om det tidigare! Helt ofattbart för mig.
Därför är det ingen, INGEN som ens i sin vildaste fantasi skulle ana att jag självskadar. Vilket jag tycker är extremt komiskt! Mina ben har väldigt väldigt många ärr. Och jag menar många, stora och flera av dem är inte så gamla vilket gör att de flesta ärren är i olika rosa, röda och lila nyanser. Jag går i kortbyxor och linne (det är minst 40 grader VARJE dag) och alla människor frågar ”men vad har hänt med dina ben!” Alla människor som man pratar med frågar detta. Alla!
Jag har svarat undvikande med att, det är komplicerat, eller det är en lång historia, och då börjar de flesta gissa. Föder du upp hundar eller katter? Cykelolycka? MC-olycka? Grästrimmer? Lokatt? Jasså du jobbar med hästar, är det dessa som skadat dina ben? Jag håller skämtsamt med och byter ämne.
Det är helt ofattbart hur de inte ens tänker tanken att det skulle kunna handla om självskada, för de känner inte till att sådant ens existerar! Och om de skulle känna till fenomenet så skulle de ändå inte tro att det är vad som hänt mig och mina ben, för i så fall är de helt säkra på att personen i fråga skulle dölja det!
Men nu börjar jag och USA-vännen ha roligt med detta så när någon frågar så hittar hon på en helt galen historia, som t ex:
”Hon jobbar som viltvårdare och fick ett samtal om en skadad grävling vid vägen. När hon kom dit trodde hon den var död och skulle flytta på den men då attackerade den henne!”
Och hon som frågade, ”Men herre gud, jag är så ledsen för din skull, det måste gjort jätteont!”
Sen håller vi oss för skratt precis tills vi kommer in i bilen och åker iväg… HAHAHA!!!
Jag älskar att driva med dessa smått ignoranta och högst konservativa människor!
Grävlingmassakern på E4:an
Efter påskmiddagen hemma på västkusten kastade jag mig i bilen och körde den 5½ timmar långa sträckan hem till Stockholm igen. Jag hade tänkt vara kvar i alla fall tills idag (söndag) men jag kände mig så nere och deppig där i gamla hemma, jag bara sov och sov för jag ville inte vara vaken. Jag saknade min unge så väldans mycket när min moster hade med sina barn i ungens ålder. Nä. Det var skönt att komma därifrån faktiskt.
Vägen upp, E4:an, var en enda massaker av överkörda grävlingar. Det var riktigt vidrigt faktiskt. Så mycked blod, död och lidande som låg vid vägkanterna…
I övrigt gick resan bra och trots att jag höll en hastighet långt över den tillåtna så drog lillbilen endast 0,65 l/mil så det är jag mycket nöjd med.
Jag åkte direkt till Älsklingen P och kröp ner i sängen hos honom. Nu mår jag bättre.
Roadtrip
Ca 7 timmar bilresa, inlusive en bunte små stopp utmed vägen. Mysigt med glad unge som sjöng om liten tomte och blinka stjärna :)
Fina vägar och bara mycket trafik i mitten av landet. Klockan är nu 01.18 och jag ska sova. Natti!
Kåt
Jag är kåt.
Jag vill bli knullad.
Men nu åker jag till västkusten och där känner jag inte nån som kan ta sex av mig…
Oh wells…
Uppe
Jag är uppe och ska snart bege mig ut till den insnöade bilen.
Jag mår bättre förkylningsmässigt sett men har så ont i magen! Varför? Jag har inte tid med sånt trams!
Ungen var på glatt humör och tyckte att vi skulle åka flygplanet hem till mormor. Sötisen :)
Pulka till dagis blev det istället.
Läget är rätt lugnt ändå. Tvätten och packningen är väl stressmomenten…
Nu: shopping och bilvård.
Nu gäller det
Imorgon vill jag ha ork att utföra stordåd (med min världs mått mätt).
Jag vill komma upp i tid. Jag måste skotta och sopa fram bilen. Åka ut och shoppa det sista (av mannens julklappar). Kolla luft och vatten i bilen. Tanka. Köpa en snöskyffel till bilen. Utrusta bilen med filtar och extra spolarvätska.
Hemma behöver det städas, dammsugas, vattnas. Gå över till bekant med hemnyckel så de kan komma in och vattna en gång medan vi är borta.
Packa.
Tvätta.
Packa, packa, packa.
Såna här saker gör mig stressad. Stress ger mig ångest. Ångest gör mig sjuk. Måste ha listor. Struktur.
Andas.
Det är LUGNT.
Nu tar jag en stillis, tar en dusch och lägger mig och hoppas att ungen är på humör för dagis imorgon.
Julefrid
Dåså. Alla julklappar och julkort fixade. Lugnt.
På onsdag kväll tar jag bilen med ungen och hunden och kör ner till västkusten där föräldrar och syskon bor. En fin liten resa på 6-7 timmar. Jag kör på kvällen så sover ungen hela vägen vilket är skönt. Jag är ju kvällspigg så det är ju inga problem för mig.
Ett litet stygn av sorg känner jag nu när jag sitter med ett inbjudningskort till bröllop för ett par av mannens vänner. Jag har ju också umgåtts en del med dem under åren men de är ju ändå han som är deras vän. Så på deras bröllop är det inte mannen och jag utan mannen och hans nya tjej som ska gå. Det känns trist faktiskt men det är ju så det är när man separerar.
På tal om separationsångest… Älsklingsvännen åker till sin KK-tjej i Göteborg imorgon för knullhelg innan han åker till sin mamma nästa vecka för att fira jul. Inte nog med att jag inte har min älsklingsvän inom räckhåll under jul- och nyårshelgerna, han ska till sin knulltjej i Göteborg också…
Men vet ni? En helt underbar sak. Jag är inte förstörd. Jag har inte förtvivlat ont inuti. Inget självskadebegär. Jag är inte livrädd. För bara några månader sedan hade jag fått droga mig gråtande till sömns varje kväll efter att jag fått reda på något sånt här. Jag hade haft obeskrivligt ont och varit så rädd att förlora honom att jag inte kunnat fokusera på något annat.
Jag vet inte vad den exakta anledningen är till att jag mår helt okej ändå just nu. Jag tror att jag är starkare nu. Jag har ett lite större kontaktnät nu än tidigare, då det i stort sett endast fanns han. Jag mår helt enkelt bättre i största allmänhet just nu och kanske är det bara tillfälligt, men det är innerligt skönt att inte vara söndertrasad inuti på grund av otryggheten när Älsklingsvännen åker bort.
Han tycker nog också att det är skönt. Efter att han berättat att han skulle till sin KK-tjej så ringde han flera gånger för att höra hur jag mådde. Han var rädd att jag skulle reagera som jag gjort så många gånger förr. Men nu tänker jag inte ens på det!
Framsteg? MEGAFRAMSTEG!
God jul till mig alltså :)
Välkommen fucking hem
Har varit på styrelsemöte i Göteborg. En snabb liten sväng. Ner på fredag, upp igen lördag. Skönt avbryt från ångesten. Synd bara att jag var (och är) helförkyld och det känns som om näsan och pannan svullnat upp och hjärnan fyllts av snor.
Väl tillbaka i Stockholm kom ångesten igen. Välkommen hem liksom.
Orkade inte ens titta på människorna omkring mig. Väntade på pendeln i 20 hemska minuter på en perrong full med människor. Människor som lever, är och låter… För många intryck. För många känslor.
Fäste blicken på skorna och gjorde vad jag gör bäst. Härdade ut.
Inlägg utan mening eller mål
Jag borde tagit vagnen… Men det är så mycket skönare att slippa vagnen när man åker tåg. Och det finns ju en vagn hemma hos föräldrarna.
Det var en trött unge jag släpade med mig från tunnelbanan till centralstationen. Hålla handen? Icke. Gå väldigt sakta och sura? Japp. Ryggsäck på ryggen, den stora väskan på hjul efter mig i ena handen och 15 kg unge på andra armen. En trött, gråtande sådan som inte ville något alls.
Världen susade snabbt förbi det smutsiga tågfönstret. Ungen la sig till rätta. Även med bara en timme kvar till Göteborg var jag otålig. Det gick snabbt ändå. Vad som däremot förlängde den där kvarvarande timmen markant var de gubbparfymerade män som gick på tåget i Allingsås.
Är det verkligen så svårt att förstå att det inte är coolt att stinka. Oavsett om det är svett eller parfym, stank som känns 10 meter bort och som dröjer sig kvar en halvtimme efter du gått. Inte okej.
Men nu är vi äntligen framme. Vi har hunnit äta lyxiga mackor och tittat på Shrek 2 ännu en gång. Medan jag borstade tänderna tittade jag på flaskorna i badrummet. Mandel, oliv, vete, smultron, honung, havre. Är jag i badrummet eller i köket? Honey Oat conditioner. I min värld är honey oat en macka på Subway…
Ska sova strax. Ungen ligger nedanför min säng på en madrass. Sover med armen om Pippi. Imorgon åker vi in till stan och äter lunch med käraste syster. Läget är rätt okej just nu!
För trött
Jag är så trööööööööööött!!!
Men idag ska jag packa det sista, åka till psykläkaren och sedan hämta ungen på dagis. Tidigt idag. För idag åker jag och ungen ner till västkusten till mina föräldrar. Det ska shoppas på Gekås och ungen ska få umgås med familjen. Och hunden. Det ska bli myspys!
Vi tar tåget ner. Det är skönt att åka tåg med ungen och han tycker det är kul också.
Nä det här går inte. Jag är för trött. Jag kan inte tänka. Det blir inget bloggande just nu.
Grannarnas hund skäller fortfarande men nu åker jag ju bort ett tag så jag tar tag i det när jag kommer tillbaka igen.
Lejter!
Sexlös vänskap
Det är verkligen svårt att få ihop något blogginlägg just nu när min hjärna sover dygnet runt. Detta är en så förlamande trötthet så jag kan verkligen inte leva. Varför? Va? Jag behöver svar!
Imorgon ska jag testa med att ta de sista tabletterna av KK2:s ADHD-medicin, Ritalin. Den har ju lyckats fokusera mig förr. Nackdelen med den är att när den sätter ut får jag ångest. Sån jävla ångest. Gråter och gråter och undrar hur jag ska överleva. Så det ser jag inte direkt fram emot imorgon kväll även om jag är beredd.
Jag ska förresten till Älsklingsvännen imorgon kväll. Sova hos honom. Skönt det. Tryggt. Mysigt. Men inte sex.
Jag vet inte hur många gånger vi sagt att vi inte ska ha sex mer… Många gånger. Men det håller aldrig. Han kan aldrig hålla sig och jag kan inte säga nej. Ingen bra kombo för en sexlös vänskap. Får se hur länge det varar den här gången. Vi lyckades ju sova ihop i lördags utan olyckor… :) Nä, det är inte så att vi absolut inte får ha sex. Men det ska inte alltid handla om sex! Det är så lätt att sexet blir en förväntning eller plikt och på senaste tiden har det känts rätt trist. Jag vill att vi ska vara vänner. Vänner som kanske har sex nån gång ibland för att båda vill det. Inte för att ”vi alltid har det” när vi ses.
Nåväl. Det kommer inte så mycket smarta saker ur mig just nu. Det blir tvätta hela natten och imorgon blir det packa. Jag och ungen åker snart en sväng till föräldrar och syskon på västkusten. Jag säger bara Gekås, here I come! :D
:(
Suck. Deprimerad. Igen.
Tillbaka efter två veckor hos bästa killen i Kanada.
Kommer hem med magsjuka. Kommer hem till jet-lag. Kommer hem till sur och vresig man, man med ryggproblem, ett hem som är smutsigt och äckligt. Och det värsta är att jag inte orkar leka med älskade ungen som jag saknat så mycket.
Det finns inget att äta och jag orkar inte handla. Det är äckligt men jag orkar inte städa. Ungen får se på DVD och äta kex med juice hela dagarna… Inte för att han är olycklig för det, men det är ju inte så nyttigt…
Blääääääääääääh. Jag skulle aldrig åkt tillbaka hem, någonsin…
Hemlängtan
Jag är i Kanada. Jag har hemlängtan. Jag saknar KK-vännen, jag saknar ungen. Jag saknar till och med mannen lite!
Men jag har det bra här. Väldigt bra här. Kanada-vännen är absolut en av mina bästa vänner.
Tillbaka!
Har varit på roadtrip med ungen och KK-vännen. Först åkte vi till mina föräldrar och gick på Liseberg med mina syskon. Det var fina grejer det! Sedan åkte vi upp till KK-vännens mamma och hans bror som också var där på besök och vi spelade massa spel om kvällarna. Också trevligt.
Så nu är jag tillbaka. Hemma. Skönt faktiskt.
Jag har inte mått så bra i hjärnan på resan. Jag har fortsatt kännt mig orolig och stressad. Egentligen vet jag inte varför men jag tror det har med att jag snart åker till Kanada att göra. Det känns dock bättre att vara hemma igen men jag måste se till att göra upp ett schema för mina dagar så att jag får något gjort.
Jag vill klippa håret, färga håret, köpa lite nya sköna kläder (som passar min för närvarande något runda kropp), köpa ny mobiltelefon, städa i ordning alla mina papper och gå igenom vår ekonomiska situation ordentligt. Säkert är det fler saker jag vill ha gjort innan jag far på semester. Det är inte ens två veckor! Fatta!!
Jag är lugnare nu när jag är hemma igen men jag är trött, trött av att hela tiden ha haft stress som grundläge.
On the road again
Nu åker vi igen. Jag, ungen och KK-vännen. Först till min familj på västkusten och sedan till hans familj i Värmland. Vi ska gå på Liseberg igen, det ska bli superkul! Jag ska åka Balder :D Ser jag fram emot.
Sedan är jag hemma ett par veckor och sedan åker jag till Kanada! Fatta vad häftigt? Ska besöka en vän som bor där, bara jag, själv, det ska bli sååå roligt! Längtar…
Samtidigt är jag skiträdd. Jag gillar inte att vara hemifrån. Jag känner mig inte trygg om jag inte kan åka hem. Tänk om jag blir dålig, får massa ångest, och kan inte komma hem. Ja. Jag är nervös, till och med rädd. Men det ska bli coolt. Faktiskt.
Åter
Mannen och barnen är tillbaka. Skönt det, nu vågar jag sänka dosen Seroquel igen och hoppas att tröttheten ger med sig. Jag känner mig hyffsat stabil. Jag längtar efter att KK-vännen kommer tillbaka, på lördag kväll. Jag hoppas jag kan åka till honom då. Sova hos honom. Vara trygg hos honom…
Vi ska göra ytterligare en roadtrip-resa jag och KK-vännen, tillsammans med ungen. Först till mina föräldrar och gå på Liseberg igen, sedan upp i landet till hans föräldrar. Det ska bli kul. Det ser jag fram emot.
Och sedan. Ja. Sedan. Då ska jag åka iväg. På en resa. Bara jag.
Berättar mer senare :)
Nu ska jag ta en Stillis och driva ut i sömnen.
Bra val
Jag tror faktiskt det var ett bra val att höja Seroqueldosen. Visst, jag känner av tungheten och sömnbegäret, men jag känner mig också starkare. Och det är lättare att hantera tröttheten nu när jag vet vad den beror på, för det var ju en tydlig skillnad när jag minskade dosen.
I morgon åker jag tillbaka hem och får några dagar hemma själv innan resten av familjen ansluter. Funderar lite på vad jag ska använda mina egentidsdagar till. Jag funderar på att städa. Ja, faktiskt. Det är ju ett tråkigt måste som kan vänta men det vore skönt att få gjort faktiskt. Men en speciell sak ska jag göra. Jag ska boka en resa. En resa för bara mig. Att åka och hälsa på en vän i ett land långt långt borta. It’s going to be legendary! :)
Smider planer
Jag sitter i det idylliska stationshuset ute på landet i Skåne och smider planer. Åker på utflykter i det pittoreska landskapet i Skåne och smider planer. Mörka planer och ljusa planer. Många planer.
Den mörka planen är att träffa KK2 igen. Känna hans hårda slag mot mitt ansikte, höra hans lugna hånskratt när jag försöker värja mig… Känna paniken inom mig när han tar fram rakbladen, den skärande smärtan på de nakna ställen han väljer ut…
Den ljusa planen är att åka till Kanada och träffa en gammal vän som bor där. En internet-vän. Vi har varit chattkompisar sedan jag var i tidiga tonåren. Länge. Över 10 år har vi hållit kontakten, kanske är det 15 år, jag har dålig koll… Det känns verkligen som att vi är bra vänner, trots att vi aldrig träffats och endast pratat i telefon en gång. Det skulle vara kul att åka över och äntligen träffas på riktigt, det skulle vara fint det.
Mitt i allt detta plansmideri är älskade KK-vännen på semester. Inte tillbaka än på 10 dagar! Ingen ro att prata över mobilen när han är ute på sitt. Jag känner mig ensam. Utsatt. Utsatt för mig själv och mina planer. Ingen att diskutera med, ingen som kan sätta saker i välbehövliga perspektiv åt mig.
Här i Skånes gammeldagsa idyll sitter jag tillsammans med ungen, mor, syster, hunden och så mina planer. Jag har ingen aning om hur detta kommer sluta.
