Jag fastnar

Alltså jag mår väldigt underligt psykiskt sett.

I några sekunder har jag lyckorus och sedan blir jag direkt stressad och får ångest. Och så håller det på. Tills jag är alldeles utmattad.

Jag är splittrad i tankarna och har svårt att fokusera mig. Jag ”fastnar” på något sätt. Jag sitter och stirrar framför mig på ingenting eller går planlöst fram och tillbaka i lägenheten. Jag kan inte samla tankarna!

Timmarna går och jag får inget gjort, jag blir frustrerad och väldigt trött.

Och med tröttheten kommer självhatet och värdelösheten. Att inget blir gjort, att jag inte kan ta vara på något. Självmordstankarna vaknar som på reflex trots att jag inte vill dö.

Svar till…

Fick denna kommentar och tänkte att jag skulle svara öppet då detta är en återkommande diskussion när det gäller personer med psykisk ohälsa och barn. Mitt svar handlar dock enbart om mig själv och hur jag ser på mig som förälder och mitt val att skaffa barn. 

Kommentar av Cissi:

Hej.

Jag undrar en sak. Du som är så sjuk – hur kommer det sig att du väljer att föra in en oskyldig människa i världen?
En liten människa som förmodligen också kommer att bli psykist sjuk.

Känner du inte skuld i att han kanske kommer känna samma känslor som du försöker fly undan?
Hur kan du vilja utsätta din son för ångest? panik? bottenlös sorg och att vara så deprimerad att man inte kan prata?

Hur tror du han upplever det när du mår dåligt? Tror du inte att han förstår?

Alla gånger du vill dö, alla gånger du vill skära sönder kroppen och skrika för att NÅGON ska reagera och rädda dig.

Jag har också en borderline diagnos och skulle aldrig i livet skaffa barn. Hur kan jag göra nånting så själviskt?

• När jag skaffade min son så hade jag mått bättre en ganska lång tid. Tyvärr kom mina besvär med borderline tillbaka efter ca ett år med bebisen men det kunde man ju inte veta i förväg. Jag vet inte hur jag hade handlat om jag hade vetat att jag skulle få så stora problem med boderline igen.
• Min son kommer förmodligen inte alls också att bli psykiskt sjuk. Det kan finnas nedärvda faktorer men det krävs ofta mer än så för att en psykisk sjukdom ska utvecklas. Han är den tryggaste och bäst anpassade ungen som jag någonsin träffat! Han har i alla fall fått en bra start.
• När jag har haft det som sämst och mått som värst har han varit så liten att han inte förstått mer än att jag inte orkat vara med honom, och självklart påverkade det honom. Men det är faktiskt så att han har en kapabel pappa också som tar över föräldrarollen när jag inte kan. Jag har också numera ett stabilt kontaktnät omkring mig och det försäkrar att ungen alltid kommer bli sedd.
• Visst har jag mått dåligt och oroat mig för om hans utveckling påverkats negativt av min sjukdom, därför bad jag om en utredning av Socialen och BVC. Dessa har bara haft positiva saker att säga både om mig som ansvarstagande förälder och om ungen som är precis som han ska vara. Alla är trygga i att jag alltid sätter ungen först.
• Nej, jag ångrar inte att jag skaffade barn. Aldrig kan jag ångra min älskade unge som är världens finaste och bästa.
• Det handlar faktiskt inte bara om vad för problem man som förälder har. Det viktigaste av allt är att man har självinsikt och själv inser när ens problem går ut över barnet och man måste vara så pass ansvarstagande att man gör något åt det. Klarar man av att se barnet först och inte sticka huvudet i sanden, trots sina egna problem, då kommer man väldigt långt.

Dissociativ störning fucking chock

Igår träffade jag min psykläkare tillsammans med min personliga handläggare på Försäkringskassan. Ett så kallat avstämningsmöte. Detta för att jag förhoppningsvis ska få komma ut i arbetsträning.

I vilket fall. Min läkare förklarade väldigt bra för tanten från Försäkringskassan om mina svårigheter. Hon berättade att jag har en dissociativ störning och förklarade väldigt bra hur det tar sig uttryck och jag kände igen mig i allt hon sa.

Min fundering. Varför är det ingen som har berättat för mig att jag har en dissociativ störning? Var någonstans är det inte viktigt?

Min läkare förklarade att det förnuftiga jaget och känslojaget inte lever tillsammans. Det finns för mycket smärta i känslojaget och därför har det blivit avskärmat från det förnuftiga jaget redan när jag var liten.

Jasså? Thanks for telling me!

Jag är förvirrad. Nere. Förstår inte. Vadå? Det är egentligen inte något nytt. Jag har ju vetat om det här med att känslorna inte kommer överens med förnuftet men det är väl typiskt för borderline? Min läkare sa också att dissociativ störning är vanligt hos de med borderline.

Jag vill veta mer om dissociativ störning. Försöka förstå. Känna igen. Acceptera.

Har mannen asperger?

Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen!!!!!

Man kan inte vara så här sårbar. Det funkar inte!

En liten kommentar som inte ens har något med mig att göra, utan om mannen, och jag sitter och storgråter.

Fan :(

Jag är ensam hemma vilket både är skönt och ensamt. Jag skulle behöva gå upp och ta hand om saker i arbetsrummet, men jag vågar inte lämna soffan och TV:n.

Mannen har sociala svårigheter med relationer, och han är fruktansvärt opedagogisk med barn. Han har många symptom som tyder på aspergers syndrom och det skulle vara skönt om han fick en sådan diagnos. Då skulle han kanske kunna få hjälp i sitt föräldraskap? Men jag tror kanske inte att han faktiskt har aspberger, men han är ju totalt socialt och pedagogiskt inkompetent!

Usch, jag är så arg och ledsen för egentligen ingenting mer än att en granne är sur på mannen för att han alltid är otrevlig mot hennes son… Det är han nog men han menar ju inte att vara det. Han fattar ju bara inte bättre! Jag hatar att mannen inte fattar enkla sociala regler…

Tänk om mannen faktiskt har aspberger. Och även om han inte har det, någon slags light-variant har han ju absolut. Kan ungen ha något liknande?

Jag är faktiskt orolig för att ungen har svårt att uttrycka sina känslor. När han slår sig så kämpar han förtvivlat för att inte gråta. Och när jag hämtar honom på dagis och han ser mig så ser jag att han ler men att han försöker att inte visa det. Han är också sen i språket… Och att bygga torn med olika färger av lego är det bästa han vet.

Kan ungen också ha någon neuropsykisk störning?!

Åååhhh…. Jag ska försöka sova för jag ORKAR FAN INTE MED LIVET och jag orkar inte vara så här paranoid. Och det gör så ont att gråta.

Kan inte döda ungens mamma

Efter noga övervägande så har jag bestämt att jag inte kan ta livet av ungens mamma. Aldrig. Han kommer alltid att vilja ha en mamma, även om jag inte är frisk. Jag får inte svika honom så.

Det känns skönt att ha bestämt det.

Men vad gör man då. Om man inte orkar leva?

Smärtlindring (OBS! Om självskada. Triggande.)

Varför vill jag vara självdestruktiv? Varför känner jag så ofta det behovet?

Kanske för att det känns som om jag är i ett hopplöst ekorrhjul, att allt bara upprepar sig, inga förändringar är varaktiga, livet går förbi och jag orkar inte leva det. Jag känner mig rädd och otrygg i mig själv. Jag vill känna trygghet…

Självdestruktiviteten är en viss trygghet i sig. Den är bekant och skön, den lugnar oron i kroppen. Den lugnar bättre än någon medicin jag någonsin fått. Den dövar smärtan i själen, även om det endast är tillfälligt, och måste upprepas om och om och om igen…

Det hjälper förstås inte att jag hatar min kropp. Min missbildade feta äckliga kropp…

Jag är så trött på mig själv, på att hela tiden hamna på samma ställe vad jag än gör.

Vad är felet? Varför orkar jag inte leva? Varför vill jag döva smärtan, oron och besvikelsen genom självskada?

VARFÖR?!

Sexöppning

Pratade lite med KK-vännen igår. Han erkände att han inte trodde att vi hade haft sex för sista gången. Eller som han är noga med att påpeka, att han har haft sex med mig för sista gången. Det trodde väl inte jag heller, eller vill inte tro i alla fall.

Saknar att göra honom så kåt (vilket i och för sig kanske inte är någon större bedrift..) och låta honom köra över mig hur han vill.

Jag vill ha den bekräftelsen det ger mig…

Bra dag!!!

Yes! Jag är så stolt och nöjd idag. Fan vad jag är bra :)

Dagen började med att jag sov för länge för att sedan stressa iväg och träffa en tjej som jag fått kontakt med genom bloggandet. Vi fikade och pratade och det var verkligen trevligt. Gillade henne mycket! Hon var skitsnygg också, vilket kändes sådär roligt när jag själv kom dit osminkad och nyvaken! Haha… :)

Sedan sov jag en stund framför TV:n innan det var dags att hämta ungen på dagis.

Sedan satte jag ut annonsen för att sälja gammelbilen och det var direkt många som ringde. Lovade först bort bilen för 2000 kr mindre än vad jag ville ha i annonsen, men när jag fick många andra som också ville ha den så ringde jag tillbaka och sa att jag ångrade mig. Trots att klockan var 22.30! Det gick bra. Och jag ringde upp en annan kille som verkade mycket angelägen och sa att jag lovat bort bilen för ett lägre pris men att han får den om han betalar priset i annonsen. Det ville han göra! Så i morgon förmiddag ska han komma och förhoppningsvis blir jag av med bilen då! Det känns så himmla bra! Jag är så nöjd att jag ringt runt och pratat med folk hit och dit och ångrat mig och begärt fullt pris osv. Me so good :)

Mitt under bilföräljningskarusellen under kvällen ringde svärfar och pratade med mannen. Jag tål inte min svärfar och det är ett understatement. Jag förstod på min man att svärfar började lägga sig i hur jag skötte föräljningen och jag tände direkt till och blev skitförbannad. Ropade högt åt mannen så att svärfar också hörde, att om han inte var nöjd med hur jag skötte det hela så kunde han väl sälja bilen själv istället. Svärfar blev skitsur och la på luren i örat på mannen. Jag sa åt mannen att han måste ringa upp igen och fråga vad som hände och om det var så att svärfar bara la på lursen så skulle mannen säga att så gör man inte!

Mannen ringde alltså upp svärfar igen som sa att han la på för att han uppskattar inte att bli talad till på det viset. Då sa min man att han inte uppskattar att man lägger på utan att säga något. Duktigt av min toffel till make :)

Men sedan, fortfarande upprörd som en arg geting (alltså den människan går mig på nerverna så det finns inte..!), insåg jag ändå att okej. Det var kanske inte helt snällt att börja skrika åt svärfar som ringer och vill hjälpa till. Jag tolkar det som kritik mot mig och som att han lägger sig i men han tolkar det kanske som att han vill hjälpa till. Jag borde försöka lägga band på mig och inte brusa upp sådär otrevligt direkt. Så jag skickade faktiskt ett mail till svärfar där jag bad om ursäkt för mitt beteende och förklarade att jag upplevde det som att allt arbete jag lagt ner på försäljningen inte var bra nog. Heja mig! :)

Så det har varit en ovanligt bra dag för min självkänsla. Det behövde jag!

 

Jag vill

Jag vill reda upp mitt liv.

Jag vill bli mer stabil och känna mer trygghet. Jag vill ha rutiner och börja fungera.

Jag vill inte längre bara leva på känslan och göra dåliga saker för mig.

Nu måste jag orka också.

Trött

Trött trött trött trött trött trött trött……………………

 

Jag är så jävla trött på att vara trött…

Ångesten växer

Känner mig övergiven. Jag vet att jag inte är det men det känns fruktansvärt…

Mannen ska till sin KK-tjej imorgon.

KK2 har hittat en ny tjej som han knullat och som han ska ut med på lördag.

Och det värsta av allt. KK-vännen åker bort hela helgen till sin knulltjej…

Jag vill ha trygghet…

Barnets makt

Ungen fyller snart två år och han känner sig redan sviken av sin mamma. Han är så arg på mig, bara pappa duger. Eller varför inte moster. Men inte mamma.

När mannen och ungen kommer hem från dagis kommer jag alltid till hallen för att hälsa. Jag säger Heeeej och sträcker fram armarna till ungen. Svaret jag får, varje gång, är att han skriker NEEEEEEEEEEJ och springer åt andra hållet eller gömmer sig bakom mannen. Det gör ont i mammahjärtat.

När jag och mannen är i arbetsrummet och ungen vill ha hjälp med något, t ex att byta sin tröja, så går jag fram för att hjälpa honom. Då säger han NÄ-EJ och slår mot mig.

I helgen när vi var hos släkten ville ungen absolut sitta i knät och kramas. Men inte hos mamma. Han skrek och grät när jag tog honom, moster eller pappa var de som dög.

Exemplen är otaliga. Ont gör det. Jag vet inte om han är arg på mig för att jag är borta så mycket eller om det är för att jag har så kort tålamod med honom.

I måndags hade vi dock en bra dag, jag och ungen och mannen tillsammans. Mamma dög också. Vi lekte och var tillsammans alla tre.

Denna vecka har mannen börjt arbeta heltid, nu kommer jag att ha ungen själv alla eftermiddagar, mannen kommer väl hem ca 18.30. Det känns både bra och jobbigt. Jag och ungen kommer ju ha mer tid tillsammans och förhoppningsvis kommer banden mellan oss att stärkas. Och just nu mår jag bra och är glad så nu känns det verkligen så. Men jag är rädd för hur det blir om jag mår dåligt igen. Då orkar jag inte med ungen, orkar inte att han låter, orkar ingenting. Mannen har klart signalerat att jag måste ta mitt ansvar för han måste få jobba heltid, så… Ja. Vi får se hur det blir. Det är ju inte bra för ungen om jag mår dåligt och tvingas ta hand om honom när jag inte orkar med honom…

Ungen är det bästa som finns. Han förtjänar så mycket bra. Han förtjänar en mamma som orkar vara mamma…

Idag är första eftermiddagen vi haft själva tillsammans på länge och det går bra! Vi tittar på Pippi Långstrump och äter kex vi :)

Soffdag

Det blir en soffdag idag. Jag somnade först vid 5 inatt… Jag känner mig trött, slö och ledsen. Egentligen borde jag väl sparka mig i baken och se till att komma ut och röra på mig. Promenad. Vad som helst. Men nja. Det blir 24 på DVD och korsordstidningen i knät.

Sexkrav igen

På sexsajterna är jag bara när jag känner mig självdestruktiv. Då söker jag män som kan utnyttja mig. Ingenting annat. När den här läkaren svarade och började snacka om massa sätt som han skulle kunna hjälpa mig på så blev jag så hoppfull om att det skulle kunna komma en förändring. Jag är så desperat efter att må bättre på något vis så jag ignorerade vad hans krav egentligen betydde för mig.

Men till slut insåg jag att det håller inte. Jag vill inte ta emot hjälp under de premisserna. Kanske var det ett dumt val. Jag tror inte att jag får komma till honom nu om jag ändrar mig. Men en stor del av mig undrar om jag inte bara ska ge honom en chans. Faktiskt… Jag menar, jag har ju inget att förlora som jag inte redan har förlorat så många gånger förr…

Jävla skit. Om sexkrav och annat

Ja. Dagen började bra. Kände mig glad, kompetent. Duktig nästan.

Dagen slutar som skit. Jävla skit. Känner mig så jävla dum.

Det var såhär. Jag träffade en man som är läkare. Vi träffades på en sexsida på internet. Vi pratade mycket om mig och mina mediciner och hur jag ska bli bättre. Han ville gärna hjälpa mig och jag trodde honom. Jag ville tro honom. Han sa att han skulle hjälpa mig med alla mediciner som jag behövde och med boende.

Kanske var det sant, men som alltid kom det med ett krav på sex. Jag trodde att det var okej, kände mig desperat efter hans hjälp. Vill så gärna bli bättre. Han hade bra idéer. Verkade vettig. Jag bokade till och med tågbiljetter till hans stad för 900 kr. Jag ville träffa honom, se vem han var. Biljetterna är inte avbokningsbara. Så jävla korkat av mig… Jävla skitimpulsivitet.

Ikväll insåg jag ändå hur fel allt var. Han bara snackar massa och levererar ingenting. Han vet allt om mig och jag vet inget om honom. Han kräver sex och jag har ingen aning om vad jag får av honom. En del av mig vill chansa. Vad har jag att förlora? Sex? Det har jag förlorat så många gånger förr, vad gör det..? Tänk om han faktiskt hjälper mig så att jag kan få de mediciner som jag behöver? Tänk om han faktiskt kan hjälpa mig med ett boende i Stockholm? Det är värt massvis.

Men en annan del av mig säger att det är fan inte okej. Jag vill inte ha hjälp på det sättet. Det var den delen av mig som vann. Ikväll sa jag åt honom att han får fan leverera något konkret annars får det vara. Han sa att om jag kommer till hans stad och träffar honom så får jag konkret. Nej, sa jag. Nog. Hej då.

Fan alltså. Hur dum får jag bli? Tror jag verkligen att någon skulle vilja hjälpa mig bara för att? Eller har jag just förstört den bästa chansen att få hjälp som jag någonsin kommer att få?

Till på köpet, som om detta inte var nog, så sa KK2 upp kontakten med mig. Han säger att han inte orkar vara min vän om jag inte vill ha sex med honom. Fan alltså. Varför kan jag inte få NÅGOT utan att ge sex? Va? Det kan inte vara så det ska vara…

Jag är glad att jag beslutade att ta tillbaka KK-vännen. Även om jag är kär i honom, rädd att förlora honom, får ohållbart ont när han knullar andra tjejer, så kräver han i alla fall inte sex för sin vänskap. Det skulle han aldrig göra.

Mycket

Det är mycket som händer just nu. Mycket som handlar om relationer och om sex.

Men på grund av mina kraftiga humörsvängningar orkar jag helt enkelt inte skriva om det just nu. Det är så mycket.

Ber att få återkomma om detta.

Imorgon ska jag iväg och simma. Själv. KK2 har sagt upp kontakten med mig. Anledningen är en av de saker som är så mycket just nu. Ber att få återkomma. Men jag ska fanimej iväg och simma ändå. Ja det ska jag!

Skulle behövt tvätta ikväll. Orkar inte det.

…och upp?

Helt plötsligt är jag glad igen. Känner mig hoppfull. Ungen sitter jämte mig och myser. Detta kan gå.

Undrar om det är pga de 10 mg Ritalin som jag tog förut idag. I alla fall. Just nu är det okej. Det behöver jag.

Ungen och Simpson

Okej. Jag är inte världens bästa mamma. Nu har jag just satt ungen i sin stol med en tallrik potatismos, ärtor och strömming. Hans stol står dock framför TV:n, och jag har satt på hans favoritprogram på DVD:n, The Simpsons.

Så trött… Tvååringar låter. Ungen förtjänar så mycket bättre än den jag är nu…

Sova

Efter 10 mg Stilnoct somnade jag relativt fort igår. Skönt det. Men så vaknade jag inte förän 13.40 idag. Hmm…

Dagen känns meningslös. Tom. Ska snart hämta ungen på dagis, det känns jobbigt. Vet inte vad jag ska ta mig till.

Jävla skitdag. Jävla skitmig som inte gör något av de dagar jag får i livet. JÄVLA SKIT!

Och så måste jag tvätta också…

Hallucinationer

Ser svarta saker springa i ögonvrån hela tiden… Tänker att det kan va en spindel så jag måste hela tiden kolla… Så att det inte springer spindlar på mitt täcke… Men det gör det inte… Inte på kudden heller.

Tvära kast

Fan vad ostabilt det är nu. Fan.

Jag är på gränsen till psykbryt hela tiden. Fan jag känner mig så jävla dålig. På allt. Och inga vänner har jag.

Och som min granne påpekade när vi var ute och promenerade, det är mitt eget val. Jag kan ha vänner om jag bjuder till och ringer någon gång då och då.

Suck…

Mitt barn

Fick en fråga om varför jag behöll barnet. Jag antar att frågeställaren undrar eftersom jag nu ändå mår så dåligt så att jag inte kan ta hand om honom.

Det var såhär. Att när jag träffade min man för sådär fyra år sedan, så började jag må bättre. Jag kände mig älskad, behövd och mådde helt enkelt mycket bättre. Ett år senare gifte vi oss och jag mådde förhållandevis bra. Jag ville ha barn. Jag tänkte att ett barn kan ju bara göra saker bättre, då måste jag finnas för barnet och engagera mig i barnet, jag inbillade mig att saker skulle bli bättre då.

Men det blev inte så. Det var inte så att jag skaffade barn för att jag trodde att det skulle göra mig frisk. Jag mådde rätt bra och ville ha barn, och jag ville väl att ett barn kanske skulle göra det lättare att må bättre och hålla sig frisk för att man måste, för att barnet behöver det.

Nu är barnet två år och jag är väldigt dålig. Många och långa depressionsperioder och få och korta braperioder. Mannen får ta barnet väldigt mycket eftersom jag blivit väldigt ljudkänslig och orkar ingenting.

Jag har fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte är en bättre mamma till detta underbara barn som förtjänar så mycket bra…

Även liten doshöjning…

… gör mig trött. Känner mig helt död. Vill bara sova hela tiden. Det är inte lika farligt som sist när jag skulle höja massvis, nu skulle jag ju bara lägga på 50 mg Seroquel depot, från 100 till 150 men det är stor skillnad i hur trött jag blir. Jag hatar att vara såhär trött. Orkar ingenting, har inte lust med något. Det blir ingen simning idag, det känns som om jag hamnar i vattnet kommer jag drunkna för jag orkar inte röra armarna… Haha…

Det är verkligen inte värt att leva när man är såhär trött hela tiden. Det är inte hållbart.

Fan fan fan fan fan

Gråter, ångest, helvete… Ingen att vända mig till. Mannen har unge och dessutom fixar han inte när jag mår såhär… Jag har ingen trygghet i honom… Jag behöver min KK-vän, som mådde dåligt idag och ville inte prata. Han är min enda trygghet i världen och det är ett jävla helvete att det är så. Han är inte min.

Idag tror jag att han ljugit för mig, han sa att han skulle träffa en killkompis på stan men jag tror han träffat en tjej och att de sedan gick hem för att knulla. Fan… Såg att han loggade in på MSN förut så jag ringde hem till han men ingen svarade… Fick ett SMS om att han mår dåligt och att vi får höras imorgon.

Ja… Antingen så knullar han nån tjej eller så mår han dåligt och vill bara inte prata. Antingen ljuger han för mig eller så talar han sanning. Oavsett mår jag så jävla dåligt nu, har skurit mig lite, men inte så farligt… Ringde en annan kompis och grät en stund och har tagit en stilnoct så förhoppningsvis somnar jag vilken sekund som helst.

Fan jag orkar inte…. Jag fixar inte om min bästa vän och enda säkerhet ljuger för mig… Samtidigt fixar jag inte att höra sanningen om han faktiskt träffar nån annan nu. Men jo. Sanning måste väl alltid vinna. Dåligt som helvete mår jag ju ändå. Oavsett.

Sån ångest, såå ont.. HJÄLP MIG!!!!!!!!!!!!!!!!

Fan.

Träffade min psykläkare idag.

Bad om simning som FaR (fysisk aktivitet på recept). Okej tyckte hon och skrev ut 10 gånger. Jaja, bättre än inget. Jag får ju rabatt på ett 10-kort i alla fall. Om jag lyckas gå och simma en eller två gånger i veckan kanske jag kan få årskort? Kanske. Det skulle vara fint, annars är det dyrt… Tror det skulle vara jättebra för mig om jag kunde komma igång och få till någon slags rutin med det.

Berättade sedan att jag inte fortsatt med höjningen av den antipsykotiska medicinen som hon ordinerade för två veckor sedan för att jag höll på att dö. Jag orkade verkligen inte må så fruktansvärt. Okej sa hon.

Okej? Okej.

Vad jag borde ha gjort då var att jag borde ha krävt att få en ny medicin. Jag mår inte bra. Det håller inte. Jag kan inte vara mamma, jag kan inte jobba, jag orkar ingenting.

Krävde jag det? Nej. Jag gick därifrån och kände mig helt tom. Dum. Tom. Dum. Först i efterhand kom ilskan och frustrationen som gjorde att jag insåg att hallå, jag måste ha något annat.

Fan. Är det tänkt att jag ska må tillräckligt mycket bättre av att gå och simma 10 gånger eller? Jag vet inte ens hur jag ska komma iväg och simma om jag mår såhär jävla pissigt…