Bloggarkiv
P-piller
Åh vad jag inte vill äta p-piller…
Vanliga biverkningar är bl.a:
- viktökning
- nedstämdhet
- humörförändringar
Underbart. Mina värsta problemområden ju!
Andra biverkningar är bl.a:
- migrän
- minskad sexlust
Det är verkligen tur jag bara ska äta dessa i tre månader… Jag håller ju på att jobba med mina problemområden just nu och störningar i det är verkligen det sista jag behöver…
Utsättningsillamåendet
Min läkare sa inget om hur jag skulle sätta ut Seroquel depot, alltså vi bestämde att jag skulle sluta men hon sa inget om att jag skulle minska dosen under en vecka eller så och jag reagerade inte eftersom jag ju har vanlig Seroquel också så jag tänkte att jag kanske inte behöver sätta ut då utan att det bara är att sluta med Seroquel depot eftersom det är samma sak, bara att den jag ska sluta med är långtidsverkande och den vanliga bara verkar några timmar.
Men jag är så yr och mår så illa så jag börjar ifrågasätta mitt ogrundade antagande och kanske ska ringa henne på måndag och höra… Tror jag ska ta en halv tablett depot ikväll för jag vill inte må såhär illa!
Utsättningssymptom
Jag kanske har järnbrist ändå.
Idag när jag gick och handlade fick jag värsta cravingen efter kött. När jag gick och kollade på vad kött kostar att köpa så inser jag att jag har inte köpt kött nästan någon gång sedan jag flyttade från ex-mannen och det är sällan jag äter ute. Om inte annat har jag väl proteinbrist… Så idag köpte jag lite kött (trots att jag inte har råd med sånt) som jag tänkte laga i en wok men jag mår så illa och är så yr så jag orkade inte det.
Korv och makaroner fick det bli istället. I alla fall ”typ” kött. :)
Usch alltså. Det känns som när jag glömt mina mediciner i flera dagar. Och så är det ju också på sätt och vis. Jag har satt ut Cymbalta och nu håller jag på att sätta ut det långverkande Seroquel depot också.
Uuuuuuuuuuuuuuuuh… Varje huvudrörelse får mig vilja kräkas…
Kanske är det också medicinutsättningarna som gör att jag vaknar på natten och att jag har flashbacks i högre utsträckning än jag brukar. Inte helt otänkbart…
Men kvällar…
Men kvällar är fortfarande den jobbigaste tiden på dygnet. Ångesten över att lägga sig ner utan att somna… Ensam… Tankarna som kan komma och förstöra allt. Grubblet som äter allt som någonsin varit bra. Minnena som kan komma och väcka paniken… Och allt annat som händer i hjärnan när det blir tyst och stilla och man bara är ensam…
Jag skulle vilja ta insomningstabletter varje kväll för det är så ångestfyllt för mig att gå och lägga mig men det får man inte utan att bli stämplad som knarkare…
Men men. Lite slö blir jag av mina vanliga kvällsmediciner också och det hjälper om jag inte är ledsen eller orolig. Så glada tankar nu så att jag kan lägga mig och somna framför TVn.
Jag har inte sovit i min säng själv på flera år nu… Det vågar jag inte.
Glömd medicin igen
Ååååååh, det förklarar så mycket…
Jag har glömt att ta min kvällsmedicin i flera dagar nu och även morgonmedicinen någon dag.
Psykbryt och illamående och ett något lite väl dramatiskt och förhastat beteende.
Suck.
Högkostnadsskydd
Vilken tur att det finns högkostnadsskydd.
Igår hämtade jag ut mediciner för ett par månader, 4200 kr skulle det ha kostat. Shiiiiit alltså!
Svammel
Men varför är jag så jävla trött hela tiden. Sova sova sova är allt min hjärna går igång på. Jag har tusen uppgifter att sysselsätta mig med om jag skulle orka. Och finns en vilja finns en väg? Jag vet inte om det är hela sanningen. Det finns vilja men det finns bannemej inte någon ork…
Handikappad känner jag mig. Verkligen.
Nåväl. Jag tog mig ut och köpte nytt regnställ åt ungen då förra årets vart för litet och det är tydligen dags för galonkläderna på dagis nu. Förra årets stövlar funkar dock i år med.
Tungt i huvudet.
Jag fantiserar om att sluta med mina mediciner för jag misstänker att det är de som gör min hjärna så seg och trött, men å andra sidan tror jag inte det är någon bra idé… Hoppas jag får träffa en läkare snart och diskutera detta. 13:e maj fick jag en tid på gamla stället som jag inte vill vara på. Det är ju aplänge dit! Jag har ju också kontaktat öppenpsyket på KS i Huddinge, kanske får jag tid där snabbare.
Ingen tråd i detta inlägget. Bara massa svammel.
Uttråkad
Det är så tråkigt att vara sjuk. Stackars ungen har ju varit sjuk i två veckor! Jag hoppas han orkar med dagis imorgon för han har rätt tråkigt hemma han också. Influensa… Elak sjuka faktiskt…
Jag tvingade mig ut för att köpa lite Bregott idag. Det var nästan skrämmande! Tomt och öde ute samtidigt kändes det som att hela världen stirrade på mig.
Men idag sov jag hela natten och hela dagen till 16.00. Nu vill jag sova igen. För det är så tråkigt! Det finns inget som jag orkar göra. Inget jag har lust att göra… Så jag har intagit Stilnoct, Propavan, Seroquel, Seroquel depot och Cymbalta. Please dear drugs put me to sleep! Sooner rather than later…
Hjärnmisshandel
Hjärnmisshandel är precis vad som pågår här.
Igår åkte jag ju till Älsklingsvännen men glömde mina mediciner hemma. Så det blev ingen kvällsmedicin. I förmiddags åkte jag på lite shopping och när jag kom hem glömde jag att ta min morgonmedicin också. Inte alls bra.
Det är helt otroligt hur snabbt kroppen och hjärnan reagerar på den obalans som blir.
Under förmiddagen började illamåendet gro. Under eftermiddagen, det var nog vid 15-tiden, så fick jag yrsel. Hjärnan hänger inte med när jag rör på huvudet, det snurrar och jag känner mig matt.
Nu på kvällen är det helt fruktansvärt. Jag är spyfärdig och kan knappt gå utan att snubbla. Därför bestämde jag mig för att ta min kvällsmedicin redan vid 18-tiden och bädda ner mig i soffan. Måtte balansen vara återställd imorgon.
Glömda piller
Förklaringen till den jobbiga kvällen igår hittade jag just i pillerlådan idag. Hade glömt att ta min kvällsmedicin. Om det är det som gör att jag mår dåligt idag vet jag inte…
Sexlös vänskap
Det är verkligen svårt att få ihop något blogginlägg just nu när min hjärna sover dygnet runt. Detta är en så förlamande trötthet så jag kan verkligen inte leva. Varför? Va? Jag behöver svar!
Imorgon ska jag testa med att ta de sista tabletterna av KK2:s ADHD-medicin, Ritalin. Den har ju lyckats fokusera mig förr. Nackdelen med den är att när den sätter ut får jag ångest. Sån jävla ångest. Gråter och gråter och undrar hur jag ska överleva. Så det ser jag inte direkt fram emot imorgon kväll även om jag är beredd.
Jag ska förresten till Älsklingsvännen imorgon kväll. Sova hos honom. Skönt det. Tryggt. Mysigt. Men inte sex.
Jag vet inte hur många gånger vi sagt att vi inte ska ha sex mer… Många gånger. Men det håller aldrig. Han kan aldrig hålla sig och jag kan inte säga nej. Ingen bra kombo för en sexlös vänskap. Får se hur länge det varar den här gången. Vi lyckades ju sova ihop i lördags utan olyckor… :) Nä, det är inte så att vi absolut inte får ha sex. Men det ska inte alltid handla om sex! Det är så lätt att sexet blir en förväntning eller plikt och på senaste tiden har det känts rätt trist. Jag vill att vi ska vara vänner. Vänner som kanske har sex nån gång ibland för att båda vill det. Inte för att ”vi alltid har det” när vi ses.
Nåväl. Det kommer inte så mycket smarta saker ur mig just nu. Det blir tvätta hela natten och imorgon blir det packa. Jag och ungen åker snart en sväng till föräldrar och syskon på västkusten. Jag säger bara Gekås, here I come! :D
Det är jag mot sömnen
Min kropp skriker efter sömn. Eller är det hjärnan som skriker? Båda två? Hur hör det ihop egentligen?
Nåväl. Hjärnan är ju en del av kroppen så låt oss säga att det är kroppen.
Allt jag tänker och gör är besudlat med sömnlängtan. Min hjärna kräver att jag kryper ner i soffan och stannar där. Världen utanför är kall och hård. Soffan är mjuk och varm. Det är så lockande…
Jag har haft några dagar nu då jag mått riktigt bra. Kanske en vecka. Det har varit skönt. Jag har kunnat gå upp på morgonen och inte behövt slåss med sömnlängtan dagarna i ända, trots att jag inte kunnat somna om kvällarna. Men nu är den tillbaka… Sömnlängtan. Sömnbegäret. Och jag frågar mig varför.
Tanke 1. Det skulle kunna vara medicinerna som gör det. Båda mina kvällsmediciner har trötthet som biverkning men jag tar å andra sidan ganska låg dos av båda dessa. Hur förklarar man då att jag inte haft sömnbegäret nu när jag mått bra i några dagar? Jag tänker som så att det kanske varit lite lätt hypomani för jag har inte kunnat sova om nätterna. Hypomanin kan ha dolt tröttheten i sin förädiska ”jagmårbra-känsla.”
Tanke 2. Ett återkommande mönster för mig är att jag efter en liten tid av bramående får bakslag. När jag känner att hallå, det här kan funka. Jag kanske börjar må bättre nu. Då blir jag rädd. Livrädd. Hur ska jag klara av att leva i det ”riktiga” livet..? Hur ska jag klara mig? Vem är jag när jag mår bra? Vad ska jag göra om jag mår bra? Vad gör människor som mår bra? Jag vet inte hur man lever om man mår bra!
Ångest. Ångest. Klarar jag inte av att vara frisk? Vågar jag inte leva? Att må bra är skrämmande för mig. Ovant. Ångestladdat. Med denna ångest kommer sömnbegäret. Kroppen orkar inte med vart denna ångest leder. Den stänger ner. Den somnar. För då behöver man inte veta hur man lever. Då behöver man inte våga vara någon som kan göra saker.
Tanke 3. Ett lite enklare alternativ som inte är fyllt av sjuk-paranoia. Jag har sovit dåligt en tid och är helt enkelt trött. Jag behöver sova. Men det här starka oemotståndliga sömnbegäret är ett mönster jag känner igen och sällan klarat att bemästra. Jag tror det är kopplat till hur jag mår psykiskt. Sömnen i stort är ju det.
Oavsett anledningen så måste jag kämpa mot det. Ger jag upp och sover hela dagen får jag ångest. Livet sovs bort och jag mår dåligt. Blir mer trött. Slö. Konstant sömndrucken. Den onda sömncirkeln sluts. Därför får jag inte sova på dagen.
280 mg koffein är intaget idag. Trots det sov jag hela förmiddagen. Min hjärna vägrar vakna. En osynlig kraft tynger mina ögonlock och jag fryser. Jag gick i sömndimma till dagis med ungen och tanken på att ta på sig träningskläder och ge sig ut tycktes ligga någonstans i trakterna med Kirgizistan (var nu det ligger..).
Vakna goddammit, vakna!
Zyprexabakis
Var verkligen bara ledsen hela eftermiddagen och kvällen igår. Funderade på att ringa och be mannen och ungen komma hem för jag ville inte vara själv, men ungen har det ju så mycket bättre med mannen och hans tjej när jag är ledsen så jag ringde inte som tur var. Istället, vid 17 eller 18, tog jag två Zyprexa Velotab (totalt 10 mg) och däckade rätt snart efter det. Sov sedan tills dess att grannen ringde och väckte mig vid 9.30 idag och undrade om jag skulle med och shoppa.
Jiiises alltså. Totalt borta. Såååå bakis av den där zyprexan. Kunde knappt stå på benen och tankeverksamheten låg runt nollsträcket. Sa att hon skulle ringa tillbaka om en halvtimme igen för jag var inte vaken. Så somnade jag om. Och så ringde hon igen och jag lyckades faktiskt släpa mig upp och ta på mig kläder och följde med på shopping. Annars hade jag aldrig kommit ur soffan idag. Verkligen inte.
Fortfarande, nu vid 15.40, är jag helt trög och svammlig i huvudet. Kroppen känns som en säck.
Jag skulle nog inte tagit två zyprexa, nästa gång blir det en.
Hypomani
Idag bara vände det. Hipp happ.
Jag var hos min psykläkare på morgonen och fick en ny medicin att lägga till, Cymbalta 30 mg.
På vägen tillbaka hem i bilen vände det dock inom mig. Jag vet inte varför, det hade varit på väg hela morgonen tror jag, men plötsligt började jag se möjligheter igen. Saker att göra.
Jag åkte på apoteket och hämtade ut de nya pillrena och åkte sedan hem.
Bestämde mig hux flux för att baka en kaka till KK-vännen. Jag hoppade på cykeln och for till affären och köpte ägg. Jag gjorde en chokladrulltårta med smörkräm.
Ja. En patetisk misslyckad sådan om inte förtjänar sitt namn, men ändå.
För det första brände jag sockerkakan så jag var tvungen att skala den. Därmed blev den väldigt tunn och höll inte riktigt ihop med smörkräm på sig.
Slutresultatet blev smörkräm med lite brunt skräp på. Haha… (Men vadå, smörkräm är ju gott :)
Sedan tog jag tåget till tunnelbanan och tunnelbanan till KK-vännen och knackade på med min patetiska kaka.
Det kändes bra. Han blev glad. Vi drack lite kaffe. Som två ”normala” personer.
Han märkte ju att jag var ”uppåt” igen. Jag pratade så fort så jag snubblade på orden, jag spillde ut kaffe och pratade mer än vanligt. Hypomani. Men vad gör det? Jag har spenderat de senaste kvällarna med att gråta hysteriskt, nu kändes det så bra så jag undrade om jag skulle börja med Cymbaltan som jag fick utskrivet eller om jag skulle skita i det? Jag ska ju åka till Kanada om en vecka, är det inte dumt att börja mixtra med mediciner nu? (Jag har ju inte nämnt för min läkare att jag ska åka till Kanada för då blir jag av med sjukpengarna…)
Jag och KK-vännen bestämde ändå att jag ska ge det ett försök med Cymbaltan, förut när jag börjat med ny medicin har jag ju märkt ganska fort om det gått bra eller dåligt. Och skulle det inte funka får jag väl sluta igen.
Efter det åkte jag vidare in till stan. Gick i lite affärer och försökte hitta några nya kläder som jag kan känna mig både snygg och bekväm i trots min ökande vikt… Det gick väl okej men var mest jobbigt. Det är ju löningshelg och stan var proppad med folk. Jag fick i alla fall tag på en snygg top med trekvartsärm och en underlig stickad tröja. Jag är nöjd.
Styrelsemötet orkar jag inte ens snacka om. Det är ju egentligen i morgon men vi började lite idag, med vin på hotellet. Men alltså, jag orkar inte lyssna på dessa bittra kärringar bitcha om sina familjer. IIIkh!! Förhoppningsvis blir det mer styrelsearbete i morgon.
Nu ligger jag i hotellsängen med datorn. Ska läsa bok en sväng tills jag somnar.
Läget är underkontroll igen. Fatta skönt!
Utflykt, avsked och TV:n tillbaka
Imorrn bär det tydligen av till lilla Grönan. Gröna Lund alltså. Det är ju så pyttelitet så det är skrattretande, när man kommer från Lisebergs förlovade land i alla fall :)
Mannen börjar jobba i morgon igen efter semestern så jag, ungen och mannens dotter och hennes kompis far på Grönan då. Hoppas det blir bara lite lagom regnigt, så där så att det inte är så mycket folk, men inte öser ner så att man inte kan göra något.
Nå väl. Och på tisdag reser dottern tillbaka hem till sig och sitt och vem vet när vi får se henne igen. Men det känns ändå skönt, att få tillbaka ”mitt” hem. Min soffa. Min TV!
Det har inte riktigt kännts passande att sova i soffan i vardagsrummet medan dottern varit här så jag har sovit med Stillis varje natt sen i onsdags… Stillis för att somna utan att tänka, som jag kan lyckas med ändå om jag somnar framför TV:n med nått lagom bra i DVD:n.
Men men. På det stora hela är det rätt så bra just nu.
Bra val
Jag tror faktiskt det var ett bra val att höja Seroqueldosen. Visst, jag känner av tungheten och sömnbegäret, men jag känner mig också starkare. Och det är lättare att hantera tröttheten nu när jag vet vad den beror på, för det var ju en tydlig skillnad när jag minskade dosen.
I morgon åker jag tillbaka hem och får några dagar hemma själv innan resten av familjen ansluter. Funderar lite på vad jag ska använda mina egentidsdagar till. Jag funderar på att städa. Ja, faktiskt. Det är ju ett tråkigt måste som kan vänta men det vore skönt att få gjort faktiskt. Men en speciell sak ska jag göra. Jag ska boka en resa. En resa för bara mig. Att åka och hälsa på en vän i ett land långt långt borta. It’s going to be legendary! :)
Trötthet vs självskada
Ja, vad väljer man?
Höjde ju dosen Seroquel depot igår och idag kände jag direkt den där tunga tröttheten i kroppen. Jag kom knappt upp alls i morse och jag har varit nära sömnen hela dagen :(
Men jag har kommit ifrån den värsta abstinensen. Jag är inte alls lika låst vid tanken på självskada och träffa KK2, det känns skönt. Nu kanske jag klarar mig, trots att KK-vännen är på semester ännu en vecka… Men den här tröttheten..! Man kan ju verkligen bli deprimerad för mindre…
Nästa vecka ska jag vara själv hemma i Stockholm några dagar innan mannen kommer tillbaka tillsammans med ungen och dottern. De ska vara i svärföräldrarnas sommarhus ytterligare några dagar. Mannen och dottern är redan där och jag åker vägen om och lämnar av ungen på vägen hem.
Jag har varit väldigt osäker på om jag klarar mig oskadd de ensamma dagarna. Jag skulle ju kunna vara kvar med mannen och de andra i sommarhuset men jag vill egentligen hemskt gärna vara lite själv några dagar, jag har inte haft någon egen tid på länge nu. Så trots att jag avskyr att vara ensam så behöver jag ändå vara det lite ibland.
Jag har nästan bestämt mig för att fortsätta med höjd Seroqueldos under veckan för jag tror det kan hjälpa mot självskadeabstinensen. Så då kanske jag klarar mig ändå, tills mannen kommer tillbaka, tills KK-vännen kommer tillbaka. Om inte annat lär jag väl sova hela dagarna… Jäkla skitmedicin… Jag både behöver den och hatar den.
Seroquel över planerna
Jag har pratat mycket med kära KK-vännen i telefon idag. Skönt. Behövde jag.
Jag har sån självskadeabstinens men jag vet egentligen inte varför.
Ikväll har jag höjt dosen Seroquel depot från 100 mg till 150 och hoppas att det kan hjälpa lite. Men egentligen vill jag absolut inte äta mer av den, jag blev ju som en sovande döding i flera månader när jag fortfarande tog 200 mg av den… Jag vill absolut inte tillbaka till det tillståndet. Men just nu är det ganska illa. Jag smider planer och jag nästan längtar… Det måste brytas. Nu. Innan det är för sent.
Har tagit en stillis för ca en kvart sedan, jag börjar bli mosig. Nu kan jag nog sova.
Behovsmedicin from hell
Men också självskadeframsteg? Kom att tänka på för några dagar sedan, söndags kväll var det nog ja.
Nåväl, efter alla ensamhetskänslor började oron krypa i mig och jag ville bara hugga mig själv med en kniv för att bryta och börja om. Istället gav jag min behovsmedicin ett nytt försök.
Det är Zyprexa Velotab och jag får ta max 10 mg/dygn. Jag har provat det förut och inte kännt något egentligen, lite slöhet kanske.
Denna gången tänkte jag att okej. Jag ger det en chans till, och tog 15 mg. Kan ju säga att alla tankar på att skada mig själv försvann, liksom alla andra tankar på något över huvud taget.
Helt väck.
Borta.
Sömn.
Vaknade igen på tisdagen efter över 30 timmars sömn med en liten ”vakenhet” på måndagen för att äta makaroner med korv.
Aldrig mer. Det är först idag, onsdag, som jag kännt mig som mig själv igen. Sick is what it is is what it is.
(Men att jag gav medicinen en chans istället för kniven, det är ju bra :)
PMS
Kaoskänslorna har rört omkring i mig igår och idag, allt känns kaosartat och jobbigt. Jag är lite rädd att det är för att jag minskat Seroqueldosen men så kom jag på att det borde vara dags för mens. PMS alltså! Bra om det är det så att jag inte måste öka dosen igen. En sak som blivit tydlig nu är att den högre dosen Seroquel depot gjorde att jag inte märkte av min PMS! Det har jag inte tänkt på förän nu när jag börjar känna igen den igen…
Där ser man.
Har förresten sovit hela dagen idag med, inte bra men såååå otroligt skönt.
Ikväll ska jag till KK-vännen, han har precis kommit hem från sin semester hos sina föräldrar. Längtar efter lite ro i hjärnan, det brukar jag få hos honom. Vi får se hur det blir med sex. Jag vet ju att han tänker mycket på om vi ska ha sex alls mer eller inte, men han är ju bara en man med en penis… There is only so much he can do. :) Ja vi får se. Får ju se om jag fått mens då med. Ganska troligt.
Sovet
Men vad ääääääär detta??? Jag måste sova. Nej. Jag måste inte sova men jag VILL sova VÄLDIGT mycket. Så mycket att jag inte kan tänka på något annat än att sova.
Jag har ju halverat dosen av Seroquel depot och blev lite piggare då, men nu är jag tillbaka i sovet igen. Kan man skylla på värmen tro?
