Bloggarkiv
Nu får jag fan ta mig samman
Jag blev oväntat upptagen av armont så jag glömde bort att panika över imorgon. Nu har värktabletterna börjat verka och paniken i hjärnan börjar återkomma.
Jag försöker tänka rationellt. Vad är det jag är så rädd för. Varför blir jag så stirrig. (Eller mera bildligt, varför svettas jag som en tok, fryser och bajsar hela tiden?)
Men alltså. Det är väl fullt normalt att tycka att det inte är jättekul att ta av sig trosorna och lägga sig i gynstol med fittan upp i en främlings ansikte. Nej just det specifika obehaget tänker jag anta är normalt. För just själva grejen är förstås inte kul men det är inte vad som är det panikiga. Jag har haft cellförändringar, varit gravid och fött barn, alltså har jag gjort det flertalet gånger förr.
Jag funderar inte ens på om jag ska raka benen eller klippa fitthåret eller nått annat i den stilen. Det skiter jag fullständigt i. Kanske om min hjärna inte hade varit upptagen med att freaka ut över hjärnspökena så kanske jag hade brytt mig om såna (vad jag antar är) normala tjejgrejer. Nej. Benen får fanimej ha hår på sig, jag har större problem. Som att faktiskt gå dit. Eller är det lättare att gå dit om man rakar benen?! Är det så?!
Jag vet inte vad det är som gör mig såhär upprörd men en väldigt stark olustkänsla lägger sig över hela mig och hela mitt väsen vill bara gråta eller springa långt bort och gömma mig nånstans, helst i en trygg famn och somna där med hjälp av stillis…
Jag är rädd för att få panik, gråta och ställa till en scen. Jag är rädd att de kommer vilja försöka ta blod ur mina armar, vilket alltid är ett projekt i sig som kan sluta på alla möjliga sätt. T ex, ”om du inte får ut mitt blod inom en jävligt snar framtid så kommer jag bli arg. Och nej, du får inte försöka på andra sidan också”. (Just denna kommentar verkar inte vara särskilt populär och brukar inte direkt hjälpa.)
Varför blir jag sån… Jag vill ju vara trevlig och samarbetsvillig, dessa människor som jag fräser åt och ger dödliga blickar till försöker faktiskt hjälpa mig för att jag har ett problem! Och jag är där frivilligt!!! Men jag blir aggressiv när jag känner mig ensam, utsatt och otrygg. Vilket väl är det som är problemet. Jag känner mig utsatt och otrygg. Och kan uppenbarligen inte uppföra mig.
~
Nä. Skärp dig nu för fan.
~
Ångest.
WHAT DID I JUST DO???
Shit. Det är farligt för mig att må såhär bra. Helt plötsligt har jag ringt till vårdcentralen för att jag vill ha ny kräm mot de jävla svinkopporna. Jag är nu helt övertygad om att det är precis vad det är (om det nu var vad det var) för alla utslagen runt munnen beter sig precis som sist, när de ser ut att läka och försvinna så har de bara flyttat nån millimeter istället och slår upp ny campingplats. Och så håller det på, vecka efter vecka eller som sist innan jag till slut gick till VC, månad efter månad!
Just det här med utslagen känns inte så jobbigt. Jag vet ju vad det är och vad som behövs för att fixa.
Vad som dock känns jobbigt är att jag i skenet av att det här inte alls var så jobbigt, faktiskt ringde till gynmottagningen som ligger nära här och bokade tid. Och när den, såklart, manliga sköterskan uppgav att det fanns en återbudstid imorgon bitti kändes det som jag fick en fotboll i magen samtidigt som jag stod naken i en iskall dusch.
Jag antar att jag svarade ja (?!) på detta för tiden blev uppenbart bokad.
Imorgon bitti? Är han fullständigt från vettet?! Jag hade ju räknat med att jag skulle kunna ångra mig i flera veckor, i alla fall nån vecka! Jag kommer aldrig ringa nånsin igen. Någonstans. Alls. Jag hatar telefoner. Man vet aldrig vad för hemskt som händer när man ringer någonstans. Helt plötsligt har man sagt ja till att gå till gynläkaren imorgon!
Ångestnivån gick från väldigt låg till markant inom loppet av sekunder. Vad ska jag göra. Har jag någon bra ursäkt att inte gå dit? Kan jag ringa igen och avboka? Jag har en timme på mig innan de stänger. Shit shit shit. Ont i magen. Svettig. Ryckig. Vadå andas?
~
Okej. Okej.
Okej.
~
Okej. Detta är precis varför jag aldrig ringer.
~
Jag har två knarktabletter kvar från KK2, om jag tar dem imorgon, en halv stillis och ett glas vodka. Ja. Okej. Okej.
~
Okej.
Så ledsen
Helvete.
Hjälp hjälp hjälp! Hur fan kan man må såhär dåligt. Hur fan är det möjligt…
Oron i kroppen är outhärdlig, jag mår fysiskt illa. Jag kan inte fokusera.
Paranoian börjar jaga mig. Nu snackas det bakom min rygg om hur dålig jag är, vilken usel mamma, en självisk jävel, inte värd någon hjälp, kan gott ha det, ryck upp dig för fan, ta ditt ansvar som mamma, självisk självisk självisk.
Jag träffade en ny läkare idag på gamla stället. Jag vet inte vad jag tycker. Hon var i alla fall väldigt rakt på sak och sa det som hon såg det: Du borde överväga att tacka ja till Borderlineenheten, det är ju det man blir bra av, sådan behandling, så varför säga nej till det? Långt att åka? Ja men det är ju ditt jobb, att arbeta med dig själv, resorna är en del i det. Du kanske är bekväm i att må dåligt och det kan utgöra ett motstånd men är du inte nyfiken på vem du är om du mår bra? Det där med Älsklingsvännen. Är det bara han som är självisk? Du då, är inte du också självisk som inte respekterar hans känslor? Ni kan nog inte ha en relation med varandra eftersom ni båda mår dåligt av det, det är en ond cirkel där ni blivit beroende av varandra.
Detta är väl svart på vitt vad jag själv tänker men det är hårt att höra av någon annan. Jag gick därifrån och bara grät. Varför är jag så jävla självisk? Vad fan kan jag göra annorlunda? Jag VILL INTE åka jävla tåg och buss till jävla Borderlineenheten två dagar i veckan och jag VET INTE VARFÖR! Vadå nyfiken? Vad fan är nyfiken för något? Jag försöker ÖVERLEVA här, nyfikenhet är en bonus om jag får tid över. Jag vill inte förlora min enda nära vän i livet, den enda person som alltid finns där för mig. Varför måste jag det?
Allt gör bara ont. Jag ser ju i texten hur deprimerad jag är och det är inte kul. På måndag ska jag ringa Borderlineenheten och fråga om jag kan få komma dit trots att jag tackat nej.
Ont…
Älskade bebistid
Efter förfrågan kommer här ett inlägg om bebistiden och lite sånt, som del tre till första inlägget om graviditeten och andra inlägget om förlossningen.
Älskade bebistid? Knappast.
Ungen hade kolik. Tålig som han är skrek han inte så mycket utan gnällde och gnydde och ville bara ligga vid bröstet och snutta precis hela tiden.
Jag höll på att bli tokig. Jag kunde aldrig lägga ner honom. Jag hade aldrig händerna fria. Jag kunde inte göra något. Pappa dög inte. Nappen dög inte.
Jag som trodde att jag skulle få livet tillbaka när väl ungen var ute? Yeah right…
En ständigt kräkande bebis som absolut krävde att få ligga vid bröstet.
Jag var ständigt nerspydd. Ungens kläder var ständigt nerspydda. Vi hade ett extremt stort förråd av bodys och haklappar men tro mig, de gick åt.
Att jag drabbades av depression är kanske inte så förvånande. Jag bara grät och grät och var totalt utmattad. Redan från början fick ungen ersättning på flaska och jag halvammade. Det var väldigt bra för då kunde vi i alla fall utesluta att han inte fick i sig tillräckligt med mat.
När han var runt 4 månader fick han kräkatacker då han verkligen kaskadkräktes. Så mycket kräk att man trodde inte det var sant. Det kunde inte få plats så mycket vätska i en så liten bebis?! Till slut var han alldeles matt och låg helt apatisk på golvet. Jag blev iskall och ringde 112 och ambulansen kom med blåljusen på.
Väl i ambulansen började han piggna till och väl på barnakuten så hade han återhämtat sig. Efter fyra timmars väntetid fick vi träffa en läkare som jag än idag har lust att ge en smäll på käften.
”Du förstår, barn kräks ibland. Det är normalt.”
Jag blev totalt dumförklarad. Jag som haft en kräkande bebis i famnen och luktat spya i fyra jävla månader vet väl att barn kräks?! Jag satte mig i väntrummet igen med ungen i famnen och bara grät.
Efter detta konstaterades med hjälp av BVC att han var allergisk mot mjölkprotein. (Detta har han nu växt ifrån och dricker mjölk utan problem!)
Jag slutade helt att amma när han var fem månader och han fick bara flaska med mjölkfri ersättning. Ungen var som förbytt. Han sov nätterna igenom och det gick faktiskt att sätta ner honom en stund. Småkräkandet fortsatte han dock med ett tag till.
Det om bebistiden. Nu till mammakroppen.
Jag gick upp 30 kg under graviditeten. 30 KG!!! Kan ni fatta hur mycket det är??? Ganska snart efter förlossningen så försvann 20 kg av dessa. Jippi skulle man kunna tro. Detta efterlämnade dock en inte alls diskret hudpåse på magen… Osexigt? Oh ja. För att inte tala om alla hudbristningar – över magen, låren, ja till och med vaderna..!
10 kg större, randig som en albino-zebra och en rynkig hudpåse på magen a’la 80-åring. Helt fucking jävla underbart att bli mamma, eller?
Men. Jag har sagt det förut och kan aldrig säga det nog. Jag har världens bästa, starkaste, tåligaste och finaste unge! Han är värd precis hur mycket som helst och jag kommer göra allt jag kan för att försäkra mig om att han har det bra.
(Om någon undrar så kan jag tala om att ungen nu växt i sina stora fötter :)
Förlossningen
Efter förfrågningar kommer här ett inlägg om förlossningen och lite sånt, som del två till första inlägget om graviditeten.
Det är en underdrift att säga att jag längtade till förlossningen. VAD SOM HELST bara jag slapp vara gravid nått mer!
Som om ungen kände på sig att det var nog dags att maka sig utåt så på dagen vecka 38 i graviditeten så gick vattnet. SPLASH!
Inte i sängen, på toaletten, i hallen eller på något annat bekvämt ställe. Nej. I väntrumssoffan på specialist-MVC på sjukhuset, inför ögonen på förvånade medväntande gravida och skrattande sköterskor.
Okej, det var väl ett rätt bra ställe ändå. Sköterskorna torkade ju upp världshavet som jag lämnat på golvet och hämtade ombyteskläder. Jag låste in mig på toaletten och satt och läckte vatten i säkert en kvart. (För er som inte vet kan jag upplysa om att fostervatten luktar som sperma.)
Av med de genomblöta kläderna och på med megabindan, sjukhustrosorna och de fulaste sjukhuskläder jag någonsin skådat. Misstänker att de var kvarlevor från 80-talet.
Eftersom jag var på specialist-MVC för att jag hade börjat få havandeskapsförgiftning, så var ju det problemet rätt så självlöst.
Hem och vänta alltså. Vänta på värkarna. Rätt nervöst eftersom jag inte hade någon aning om vad värkarna skulle vara. Hade inte haft några förvärkar. Men när de väl startade, ungefär 45 minuter efter att vattnet sploshat ut, så var det i alla fall inget som gick att ta miste på.
Vid midnatt åkte vi in till sjukhuset igen för jag var faktiskt livrädd. Det gjorde så jävla ont så jag tappade som kontakt med verkligheten. Så läskigt.
3 cm öppen vid ankomst. Tortyr i en hel evighet innan det äntligen var öppet 5 cm och då föreslog barnmorskan att jag skulle få epidural så att jag kunde få sova lite.
Tack underbara människa som uppfann spinalbedövningen. Helt plötsligt återvände jag till verkligheten. Jag hade ingen aning om vad för mörkt helvete jag varit i innan men nu vaknade jag igen. Ringde och snackade med kära mor och käkade godis och sov några timmar. Bedövningen sattes dock lite ytligt och vid 8 cm öppen så tappade den snabbt i effekt. Ut i tortyrdimman igen. Jag försökte andas i lustgasmasken men någon vidare effekt tyckte jag inte den hade. När jag andades in djupt i rätt ögonblick så snurrade det till i huvudet men ja, det var väl också allt. Jag kan inte beskriva värkarna annat än att de var ren tortyr.
Tydligen nådde jag 10 cm utan att dö och äntligen ÄNTLIGEN var det dags att trycka ut ungen. En halvtimme med krystvärkar är inte heller någon barnlek. Va fan händer det inget för?! hann jag tänka många gånger på den lilla stunden.
Ungen kunde ju förstås inte komma annat än i en Stålmannen-pose med armen sträckt utmed huvudet och navelsträngen virad som en cape runt halsen. Huvud OCH arm tänjde tillsammans ut mig till bristningsgränsen och lite till. Det var nog värsta smärtan under hela förlossningen.
En känd TV-profil har sagt att föda barn är som att skita ut en soffgrupp. Jag kan bara instämma till överfullo. Om någon undrar hur det känns så är det exakt så.
Det första jag hör när ungen är ute är ”titta här vilka stora fötter!”. Eh… Okej? En storfotad men i övrigt normalstor bebis, 3810 g och 51 cm, var född.
De försökte pracka på mig den slemmiga varelsen, höll upp honom framför ansiktet på mig men jag kunde bara skrika åt dem att ge bort honom till någon annan. Jag hade så jävla ont så jag ville inte veta av monstret som sprängt mig.
Inte for väl ungen illa av det, han fick ju ligga hos sin pappa istället! Medan jag blev utsatt för ytterligare tortyr…
Först så syddes jag ju och det var väl rätt så oskönt om man säger så men det stora problemet var att moderkakan inte kom ut som den skulle.
Jag fortsatte blöda och blöda men ingen moderkaka kom ut. Massor med medicin pumpades in i droppet men icke. Till slut hade jag förlorat ca två liter blod och rummet fylldes med folk. En läkare tryckte in handen i min sargade fitta och drog och slet och höll på. Jag trodde jag skulle dö.
Ut kom en moderkaka som de inte kunde bedöma om den var hel eller inte.
Jag fortsatte dock att blöda och in kom helvetesläkaren igen.
Då fick jag panikattack. Jag skrek och grät och fick inte luft. Jag trodde jag skulle kvävas och dö. Stackars mannen trodde också att jag skulle dö. Läkaren torterade mig ännu en gång och ut kom vad som visade sig vara resterna av moderkakan.
Efter det tog det en timme innan jag ville veta av min bebis. Men när jag väl fick storfotingen hos mig la han sig direkt till rätta vid bröstet och käkade sitt första mål mat.
Två dygn och två blodtransfusioner senare så vart jag som ny igen. (Nja, det var väl att ta i men ni fattar.)
Allt som allt? Så jävla värt det. Jag har världens bästa unge. På riktigt.
Skulle jag vilja ha en till? Nja. Jag kan lätt tänka mig att föda barn igen. Lätt. Bara jag slipper vara gravid! Förlossningen varade ju bara 24 timmar. Graviditetshelvetet i 9 månader.
Borderlineenheten
Förra veckan träffade jag en läkare på Borderlineenheten, det var mitt första möte där. Hon verkade snäll och så. Grejen som känns så tung just nu är ovissheten.
Först måste jag gå på tre bedömningssamtal där, det första var då förra veckan. Sedan ska de utvärdera om deras arbetsmetod (DBT) är något som skulle passa mig och kunna hjälpa mig, för i så fall så får jag bli patient hos dem. Något som är viktigt för att man ska bli bedömd som passande är att man har motivation att fullfölja DBT:n och verkligen vilja arbeta på att bli bättre.
Om de bedömmer att deras arbetssätt kanske inte är det bästa för mig så vet jag inte vad som händer. Måste jag gå kvar på det där sugstället som jag varit på hittills? Vad finns det för andra alternativ?
Jag vill såklart ha en vård som passar mig så det är klart att denna bedömning som nu görs är viktig. Men det som känns viktigast för mig är att få en målinriktad helhetsvård med ordentlig uppföljning osv. Jag inbillar mig att jag kan få det på borderlineenheten.
Jag är dock rädd att de inte ska tycka att jag är värd att lägga tid på eftersom jag har hoppat av DBT en gång. Då kanske de tänker att jag inte kommer gå in helhjärtat i deras DBT-behandling eftersom jag uppenbarligen inte trivts med DBT förut.
Nu var det ju så att det var väl egentligen inte DBT som jag hade så mycket emot, utan gruppledarna, min individuella terapeut och hela vårdsituationen på det där sugstället.
Men ja. Jag är orolig att jag tvingas gå kvar. Att mitt DBT-avhopp ses som bristande motivation. Och ovissheten om vad som kommer hända med min vård känns jävligt tungt faktiskt.
Nästa möte är på torsdag nästa vecka. Och sedan är det ett möte till innan jag kanske vet något.
Usla tider
Men bajs!!!
Skulle träffat en läkare inom ramen för ett forskningsprojekt idag på morgonen. Jag hade ställt klockan tidigt och peppat mig till att gå upp. Väl uppe ser jag att klockan är redan samma tid som jag skulle vara hos läkaren. Jag måste ha snoozat i en timme!
Och inget telefonnummer har jag till den där läkaren så jag kan inte ringa och förklara varför jag inte kommer. Känns uselt. Ringde en av projektsamordnarna och lämnade ett meddelande på hennes telefonsvarare och förklarade läget…
Så, nu är jag uppe. Och det skulle vara så himla bra om jag kunde ta tag i dagen och börja beta av saker på listan av saker att göra. Men jag vet redan att det kommer inte hända. Jag är så trött. Jag vill bara sova. Ska lägga mig ner igen nu. Somnar inom fem minuter.
Saknad från oväntat håll
Förresten, vet ni vad?
Kommer ni ihåg Läkarmannen som jag träffade en gång i våras? Han som så gärna ville ta hand om mig och hjälpa mig på alla sätt så länge jag blev hans och levde på hans villkor?
Har inte hört från honom sedan dess tills idag. Han skrev till mig på MSN och sa att han saknade mig.
Ehum. Är du nydumpad eller vad vill du? blev mitt svar.
Urk. Men det är trevligt med lite bekräftelse faktiskt.
Dissociativ störning fucking chock
Igår träffade jag min psykläkare tillsammans med min personliga handläggare på Försäkringskassan. Ett så kallat avstämningsmöte. Detta för att jag förhoppningsvis ska få komma ut i arbetsträning.
I vilket fall. Min läkare förklarade väldigt bra för tanten från Försäkringskassan om mina svårigheter. Hon berättade att jag har en dissociativ störning och förklarade väldigt bra hur det tar sig uttryck och jag kände igen mig i allt hon sa.
Min fundering. Varför är det ingen som har berättat för mig att jag har en dissociativ störning? Var någonstans är det inte viktigt?
Min läkare förklarade att det förnuftiga jaget och känslojaget inte lever tillsammans. Det finns för mycket smärta i känslojaget och därför har det blivit avskärmat från det förnuftiga jaget redan när jag var liten.
Jasså? Thanks for telling me!
Jag är förvirrad. Nere. Förstår inte. Vadå? Det är egentligen inte något nytt. Jag har ju vetat om det här med att känslorna inte kommer överens med förnuftet men det är väl typiskt för borderline? Min läkare sa också att dissociativ störning är vanligt hos de med borderline.
Jag vill veta mer om dissociativ störning. Försöka förstå. Känna igen. Acceptera.
Motiverad nog?
Min läkare ringde och väckte mig idag på förmiddagen. Hon sa att hon fått 10 minuter över och skulle använda dem till att skicka en remiss till Borderlineenheten på KS i Solna – om jag är motiverad nog. Motiverad nog? Alternativet är att fortsätta med den meningslösa vården jag har nu så ja. Jag är motiverad. Om jag är motiverad nog? Det vet inte jag men jag tror och hoppas det. Jag vill verkligen ha förändring. Att stanna kvar är inget alternativ längre.
Ingen rubrik
Tog en stillis igår att sova på, skönt som tusingen alltså. Hos KK-vännen finns bara ett rum så när det är sova så är det sova som gäller. Hemma har jag ju TV:n på som trygghet i bakgrunden när jag somnar, så att hjärnan inte skenar iväg. Hos KK-vännen finns inte den möjligheten. Jag kände direkt igår att jag var orolig så jag tog en sömntablett och somnade så fint så :) Sov 11 timmar och kände mig utvilad, har inte extrasovit idag heller. Istället blev den en sväng till IKEA och lite hemmafix. Framsteg?
Igår var jag också på vårdcentralen och fick som jag väntade mig höra att alla mina värden är normala. Då är det kanske som psykiatern tror att det är Seroquelen som gör mig så trött. Jag vill inte ha den. Jag är inte nöjd med att bara minska dosen lite, jag vill inte ha den här trötthetsmedicinen! Men men, får väl ge det en vecka i alla fall…
Trötthet – jag, 1-0
Jag la mig ner i soffan och somnade. Vaknade vid 14-tiden.
Jag fick i alla fall en tid hos läkaren idag kl 15 men det är till min husläkare som jag inte tycker om. Hon bryter på något asiatiskt språk och jag har svårt att förstå henne. Jag upplever inte heller att hon förstår mig i alla lägen. Jag gillar inte det… Alls…
Läkaren igen…
Idag ringde läkaren mig för att tala om att hon inte kunde ringa mig om jag var utomlands, det fick hon inte göra. Hon kunde inte heller skicka e-post. Okej, men då ringer väl jag upp dig då? sa jag. Ja, det var okej. Varför kunde hon inte säga det istället för att bara säga nej nej hela tiden.
Dessutom meddelade hon mig att om jag behandlar mig med medicinen mot klamydia så får jag inte sola. Okej. Jag åker till Kroatien på semester i två veckor, inte sola? Haha. Nej, då får det vara, det går ju inte att undvika solen där om jag inte sitter inne hela tiden. Jag frågade om det inte fanns något annat läkemedel och hon sa nej! Jag vet att det finns andra läkemedel och sa det till henne, då sa hon att ”nej men det är det bästa”.
Suck. Så jag skiter i det nu. Jag får ringa och kolla nästa vecka vad provsvaret är, om det visar att det är klamydia igen så får det vara tills jag kommer tillbaka.
Läkare… Usch.
Invandrarläkare
Jag menar inte att vara rasistisk men jag hatar läkare som inte kan svenska ordentligt. Jag hatar när jag inte förstår vad läkaren säger och jag hatar ännu mer när jag inte blir förstådd!
Jag tycker att det händer mig ofta, att jag får träffa läkare som bryter så väldigt på något språk och ser helt oförstående på mig när jag försöker förklara eller fråga saker.
Senast hände det idag. Min ”husläkare” eller vad det nu kallas, kommer från något asiatland tror jag. Jag har lite svårt att förstå henne ibland men det har gått bra hittills tycker jag och hon är snäll och så. Men idag var droppen alltså. Jag försökte fråga något och hon upprepade bara samma sak hela tiden som om det var den enda mening hon kunde. Sedan försökte jag upprepade gånger få henne att skriva upp ett telefonnummer till mig men hon sa bara ja och inget hände. Vadå ja?
Jag blir TOKIG! Okej jag inser att jag förmodligen överreagerar lite, men jag har svårt för läkare redan som det är och jag känner mig jävligt otrygg med en läkare som jag inte känner förstår vad jag säger.
Min läkare måste inte vara svensk men han/hon måste fanimej fatta vad jag säger och det är ju trevligt om man förstår vad han/hon säger med.
Usch, jag har kännt mig ledsen och upprörd hela eftermiddagen över detta. Det stör mig otroligt mycket att bli missförstådd och inte förstå vad hon menar.
Jag tänker byta läkare.
HJÄLP ALLTSÅ!
Talade nog lite för tidigt igår. På kvällen sen så ringde en läkare i alla fall. Inte för att det hjälpte. Hon frågade inte hur jag mådde eller något, hon ville bara meddela att jag kunde sluta ta Lamictal om jag ville och vänta på att jag får en tid hos min ordinarie läkare och diskutera hur vi ska gå vidare då.
Till på köpet bröt tanten på något annat språk så jag kunde knappt höra vad hon sa och fick säga ”va?” och ”nej jag fattar inte vad du säger” flera gånger. STÖRIGT! Blev mer och mer irriterad. Stubinen är ju inte lång direkt.
Det måste dock hända något nu. NU. Jag står fan inte ut. Jag vet inte varför det har blivit så påtagligt jobbigt de senaste dagarna, jag vet inte vad det beror på. Det är också jobbigt. Att det bara ”blir” och jag förstår det inte.
HJÄLP ALLTSÅ!
Panikångesten
Det kvällnar. Panikångesten kryper upp ur magen, upp över bröstet och armarna. Snart når den hjärnan…
Måste stoppa den.
Kanske ska prova Zyprexa igen…
Läkaren som de har lovat ska kontakta mig under dagen har inte hört av sig. Inte idag heller alltså.
Bra kontakt med psykjouren
Jag träffade min samtalskontakt idag och förklarade läget. Att det håller inte som det är nu. Biverkningarna av den här medicinen (Lamictal) kostar för mycket, jag kan inte leva såhär. Inte heller orkar jag ta hand om mitt barn!
Hon blev förstås orolig för mig och jag borde ha fått träffa/telefonkontakt med min läkare snarast men hon är på semester i två veckor. Samtalskontakten fixade i alla fall så att jourteamet ringer mig varje kväll framöver och kollar läget.
Okej. Det får väl duga.
De ringde redan i kväll faktiskt. Och jag förklarade läget med medicinen. Tanten som ringde höll med om att jag behöver få träffa en läkare snarast så att jag vet jur jag ska hantera medicineringen framöver och hon skulle försöka fixa en tid snart till deras jourläkare. Hoppas det blir inom några dagar, för jag vet verkligen inte hur jag ska gå vidare med Lamictalen. Jag tror jag hoppas över tabletten imorgon och avvaktar. En dags missad tablett torde väl inte ha några större konsekvenser kan man tycka.
Jag är nöjd med kontakten med jourteamet. Jag kände mig förstådd. Skönt.
Smittspårning
Jag fick äntligen svar på mitt nya klamydiaprov. Det visade faktiskt att KK-vännen hade lyckats smitta mig. Men som tur var tjatade jag mig till behandling redan efter att första provet varit oklart, så jag är i stort sett färdigbehandlad redan. Bra det.
KK2 däremot, han visste att jag eventuellt hade klamydia när han knullade mig så han får skylla sig själv nu om han fått det av mig, vilket väl är troligt.
Men men. Där stannar i alla fall smittan på min sida. Allt under kontroll på den fronten alltså.
Vad händer när man ringer efter hjälp?
Är det någon som läser här som har någon erfarenhet av att ringa typ mobila teamet eller annan akutpsykiatri när ni mått riktigt dåligt. Vad händer? Vad säger de?
Jag har aldrig ringt något sådant. Jag ser inte meningen med det, eller så kanske jag inte vill se meningen med det för jag vill inte ringa. Vågar inte, känner mig inte värdig, känner inte att jag vill besvära någon, jag som inte förtjänar hjälp.
Vad händer när man ringer efter hjälp?
Nä
Klådan kommer mest på kvällen och jag ser inga hudutslag. Avvaktar till onsdag när jag ska träffa min samtalskontakt, då ska jag kräva en läkartid snarast möjligast för att diskutera medicineringen igen.
Jag orkar inte leva så här!
Psykstörd avvek från intensiven
Ja, snart kommer det nog ett inlägg som heter något i den stilen.
Det har hänt mycket.
Jag är fortfarande helt slut och trött så jag orkar inte skriva om det än.
Jag återkommer.
”Svårbedömt”
Jag ringde till vårdcentralen och frågade efter resultatet på mitt klamydiaprov. Till min stora irritation fick jag svaret att ”provet var svårbedömt, du får lämna ett nytt”.
Jaha?! Suck alltså.
Jag fick i alla fall tjatat mig till antibiotika så att jag kan välja att börja behandla mig redan nu om jag vill. Har inte bestämt ännu hur jag ska göra med det. Tror jag avvaktar och testar igen och ser. Så stor lust att äta antibiotika i 10 dagar har jag inte…
