Nu får jag fan ta mig samman

Jag blev oväntat upptagen av armont så jag glömde bort att panika över imorgon. Nu har värktabletterna börjat verka och paniken i hjärnan börjar återkomma.

Jag försöker tänka rationellt. Vad är det jag är så rädd för. Varför blir jag så stirrig. (Eller mera bildligt, varför svettas jag som en tok, fryser och bajsar hela tiden?)

Men alltså. Det är väl fullt normalt att tycka att det inte är jättekul att ta av sig trosorna och lägga sig i gynstol med fittan upp i en främlings ansikte. Nej just det specifika obehaget tänker jag anta är normalt. För just själva grejen är förstås inte kul men det är inte vad som är det panikiga. Jag har haft cellförändringar, varit gravid och fött barn, alltså har jag gjort det flertalet gånger förr.

Jag funderar inte ens på om jag ska raka benen eller klippa fitthåret eller nått annat i den stilen. Det skiter jag fullständigt i. Kanske om min hjärna inte hade varit upptagen med att freaka ut över hjärnspökena så kanske jag hade brytt mig om såna (vad jag antar är) normala tjejgrejer. Nej. Benen får fanimej ha hår på sig, jag har större problem. Som att faktiskt gå dit. Eller är det lättare att gå dit om man rakar benen?! Är det så?!

Jag vet inte vad det är som gör mig såhär upprörd men en väldigt stark olustkänsla lägger sig över hela mig och hela mitt väsen vill bara gråta eller springa långt bort och gömma mig nånstans, helst i en trygg famn och somna där med hjälp av stillis…

Jag är rädd för att få panik, gråta och ställa till en scen. Jag är rädd att de kommer vilja försöka ta blod ur mina armar, vilket alltid är ett projekt i sig som kan sluta på alla möjliga sätt. T ex, ”om du inte får ut mitt blod inom en jävligt snar framtid så kommer jag bli arg. Och nej, du får inte försöka på andra sidan också”. (Just denna kommentar verkar inte vara särskilt populär och brukar inte direkt hjälpa.)

Varför blir jag sån… Jag vill ju vara trevlig och samarbetsvillig, dessa människor som jag fräser åt och ger dödliga blickar till försöker faktiskt hjälpa mig för att jag har ett problem! Och jag är där frivilligt!!! Men jag blir aggressiv när jag känner mig ensam, utsatt och otrygg. Vilket väl är det som är problemet. Jag känner mig utsatt och otrygg. Och kan uppenbarligen inte uppföra mig.

~

Nä. Skärp dig nu för fan.

~

Ångest.

Är jag 83 eller?!

Jag har hetsätit 8 mackor med smör (som jag tyvärr inte kan spy upp för jag hatar att spy) och lyssnat på grannarnas storbråk. Hon skrek nått om ”men gör det då” och han skrek nått om ”din jävla hora”. Och en massa andra saker. Dörrar smälldes. Flertalet gånger. Kanske 10 minuter höll de på att skrika på varandra.

Och jag måste gå och ta ett par värktabletter, mina armar gör jätteont så jag kan inte ens skriva på datorn.

Kan jag sluta ha problem nu eller missade jag när jag fyllde 83?!

Alltså det här är sjukt. Det gör ont! Särskilt i vänsterarmen. Det börjar bak runt skulderbladet, genom axeln till armbågen och strålar ut i underarmen till handleden och fingrarna. Sjukt störigt.

Lite fundersam blir jag över det här konstiga onda som verkligen är jobbigt ont. Jag känner igen det från att jag haft det sporadiskt förr också men inte funderat över det eftersom det inte återkom ofta som nu. På senaste tiden var det precis när jag kom hem från Texas, på kvällen när jag skulle sova, bägge benen gjorde riktigt ont. Lite mer i höger. Sen för nån vecka sen fick jag ont på samma sätt bara i högerbenet. Verkligen börjar uppe i höften och strålar ner genom hela benet och det är svårt att riktigt säga att det gör mer ont på nått visst ställe. För några dagar sen fick jag jätteont på samma sätt men i vänster arm. Och idag, bägge armarna men mycket i vänster och lite i höger. Kan man säga att det har gått varvet runt och tänker sluta nu?

Jag blir knäpp. Jag känner mig hypokondrisk och galen med mina mensrubbningar, ensilageexem, svinkoppor och konstigt vandrande ont i armar och ben. Men inget av det är ju inbillning. Detta gör mig stressad och jag känner mig helt plötsligt väldigt gammal :(

Mensuppdatering

Sorry kära läsare men detta är min blogg som handlar om mig. Vid detta laget vet ni nog att allt om mig betyder allt om mig.

Igår trodde jag att mensen skulle komma igång men jag hade fel igen. Idag däremot. Äntligen. Riktig mens. Nu undrar jag bara om jag ska ha mens en vecka från nu? Det blir ju jävligt lång tid att ha mens om det ska hålla på såhär. Det är ju bara att inse att något är knasigt men jag tänker hoppas att det är en infektion eller något annat som läker av sig självt. För faktum är att det mesta läker av sig självt! Det vet jag av erfarenhet.

Men om nästa mens också är konstig, ja då ska jag faktiskt gå och försöka få nån förklaring till varför det blivit på detta viset. Jag undrar också om det har något samband med alla finnar jag fått i ansiktet, jag ser inte klok ut :( Idag tar fan priset, det tillhör verkligen inte vanligheterna att jag ser ut såhär!

Det här är inte kul. Jag brukade vara söt!

PMS-avbrott

Lite avbrott i allt det braiga.

Jag är trött. Det är tre dagar före mens och jag har PMS. Allt är jobbigt. Alla gör mig irriterad.

Ungen är superförkyld och supertrotsig. Hur högt kan man skrika nej testas för fullt. Dumma mamma har jag också fått höra för första gången.

Förra vintern/våren hade jag en långdragen inflammation i en led i foten, den är tillbaka. Detta gör att jag misstänker mina vinterskor att vara boven eftersom det åter började när jag började använda dem. Jag ska prova med att köpa en stödsula att lägga i för jag älskar mina Ecco vinterskor så mycket! Om inte det hjälper får jag köpa nya skor…

Jag mår illa.

Jag har gått upp riktigt mycket i vikt.

Nu måste jag gå upp ur sängen och hämta ett glas vatten. Suck!

Uppdateringar

Jag kör en liten speedblogging om de senaste utvecklingarna här men sedan ska jag sova.

• Socialen
  I måndags var jag och mannen hos Socialen och fick träffa våra utredare. Vi är nu under utredning. Utredarna är en ung tjej och en man i svårbedömd ålder (jag gissar runt 35 år). I vilket fall. De verkar trevliga och vettiga och det kändes bra. Inga gamla moraltanter, det hade varit jobbigt… Moraltanter brukar inte se så öppensinnat på mig och min ”livsstil”. Men dessa två verkar bra. 

  Något som störde mig var att de inte behandlar ärendet som en ansökan, vilket det ju var från början eftersom det var jag som kontaktade dem. De har istället ändrat det till en anmälan för att de anser att vår situation kan vara allvarlig och de litar inte på att jag tar emot hjälp när jag mår som sämst.

  Jag förstår deras resonemang och eftersom de inte känner oss antar jag att det är rätt beslutat av dem. Men det innebär ju också att vi inte kan neka åtgärder eller insatser från deras sida, vilket man kan göra om ärendet är en ansökan. Det känns sådär. Det är inte så att jag vill neka hjälp och stöd till ungen, aldrig! Men vad händer om de missbedömmer saker och sätter in insatser som enligt mig inte är vettiga? Min egen åsikt blir ju mindre värd och det känns jobbigt. Men men. Förhoppningsvis blir det bra.

• Försäkringskassan
  Idag var jag på möte med min personliga handläggare på Försäkringskassan. Mötet gick jättebra! Jag var rädd att hon skulle vara en moraltant men det visade sig att hon var helt underbar! Hon var väldigt imponerad av min iaktagningsförmåga och förmåga att beskriva min situation och syn på läget. Hon ska boka in ett avstämningsmöte med min läkare och arbetsförmedlingen så att jag förhoppningsvis kommer ut i någon form av arbetsträning. Äntligen händer det något vettigt!
• LifeGene
  Jag och ungen deltar i forskningsprojektet LifeGene och idag var vi på bastestet. Jag gillar inte saker som har med vård att göra och det här är ju lite som det. Hälsoundersökning med blodprov. Jag hade sån ångest innan vi åkte in att jag var nära att ringa och avboka men som tur var gjorde jag inte det. Och det gick jättebra. Det var till och med kul!De som jobbade där var supergulliga och ungen var på sitt bästa humör. Han fick bedövningskräm i armvecken och sedan lekte de med honom i nästan en timme. Vi lämnade urinprov också och ungen var jätteduktig. Jag frågade honom om han kunde kissa i burken och han sa ja, och så gjorde han det! Perfekt!

  När det kom till blodprovet gick det också bra. De hittade dock inte in i något blodkärl utan försökte en liten stund tills dess att ungen tyckte det blev jobbigt och sa ”inte!”, då fick det räcka. Men det gjorde inget. Och så duktig han var :D

Full dag

Guh så jag är trötter…

Somnade bra igår eftersom jag kom ihåg att ta min kvällsmedicin. I morse vaknade jag dock av att ungen satt och ropade på mig i sin säng. Klockan 7.50. Min mobilklocka borde ha ringt 7.20 men jag kan inte påminna mig om att den gjort det. Det är dock möjligt att jag stängde av den i sömnen, det händer ju… Note to self: lägg telefonen längre bort så du måste gå upp för att stänga av den.

Det blev snabb påklädning av ungen, första bästa plagg ur lådorna fick duga. Sedan i men honom i vagnen med vällingflaskan i handen. Klockan 8 äter de nämligen frukost på dagis och jag vill att ungen är där till dess så att han får frukost eftersom han äter mycket bättre där än hemma.

Sedan hem och lasta bildäck i bilen och in med hunden och iväg till grannbyn för verkstadsinlämning. Väl där låg det en annan verkstad där och jag blev lite ställd. Det visade sig att den gamla verkstan blivit köpt av den här nya så det var på den nya jag skulle lämna. Okej då.

Därefter promenad hem med hunden i slasken. 40 minuter i dyblöta joggingskor vilket påminner mig om att jag måste köpa ett par motionsskor som är vattentäta.

Klockan 13 ska jag på möte hos Försäkringskassan, det blir bussen dit.

En annan sak som jag inte skrivit om ännu är att jag och ungen är med i ett stort forskningsprojekt som heter LifeGene. Det ska följa en massa människors hälsa under en längre tid. Jag tänker att det är väl bra att vara med i det för då får man ju en bra koll på sin hälsostatus med jämna mellanrum. Så ikväll ska jag och ungen åka in till stan  med tåget och lämna blodprov och hälsoundersöka oss. Lite dåligt samvete har jag för att jag anmält ungen till detta också. Han har ju som inget att säga till om själv. Och lämna blodprov är ju inte helt roligt. Hoppas bedövningskrämen som han ska få är bra så att det inte blir för hemskt…

Full dag idag också. Nu ska jag värma mig i duschen och raka benen. Kan ju inte gå på hälsoundersökning hårig som en apa. Nej nej.

Finnar

Igår och idag har jag fått en massa finnar. What’s that about?

I övrigt mår jag ovanligt bra faktiskt. Helt okej! Det var skönt att göra de där sakerna för Älsklingsvännen igår. Och även om jag sedan sov halva dagen idag och låg i soffan tills jag hämtade ungen, så har jag ändå fått städat nu på kvällen. Känns bra!

:(

Jag mår så fruktansvärt dåligt. Så otroligt piss. Jag vet att jag överlever men jag förstår inte hur det ska gå till.

Jag har tvingat mig att ut och gå en timme idag men det känns inte ett dugg bättre för det.

Jag hatar att jag är så deprimerad och tjock. Jag hatar mig så mycket. Jag vill bara vara glad.

Har litat väldigt mycket till KK-vännen som stöd men det kan jag inte göra längre. Han orkar inte mer. Han sa idag att han behöver egen tid. Han behöver ta tag i sitt eget liv med. Jag förstår honom fullt ut men jag vet inte hur jag ska klara mig. Jag känner mig så jävla ensam.

Så jävla ensam.

Så jävla ensam.

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!!!!!!!!

Bra saker också

En sak jag är nöjd med är ändå dagen. Jag har gått igenom pappershögen i arbetsrummet och sedan har jag gått en promenad på 2 timmar med ungen i barnvagnen. Soligt och lagom varmt.

Inte för att det fått mig att ändra mig om kvällens planer men det är ju trevligt att göra något bra också.

Ticket to ride

Ticket to ride, så heter ett av mina favoritspel. Ett sällskapsspel.

Igår var jag på spelkväll hemma hos KK-vännen med ett par av hans kompisar. Vi drack gott vin (som jag måste komma ihåg att fråga KK-vännen vad det hette och skriva upp här) och spelade Ticket to ride.

Det var fint. Tills dess spelet var slut och samtalsämnet trillade över på framtidsplaner, utbildning, jobb och sånt. Jag fick ångest och satt bara tyst…

Jag vill vara glad. Jag vill det. Jag har en helt underbar son. Jag ska åka på semester, igen. Och jag ska åka på äventyr till Kanada! Det är fina grejer det och jag vill så gärna vara glad. Känna mig glad.

Istället är jag orolig och stressad. Hela tiden. Konstant. Varför kan jag aldrig bara njuta?

Självskadefritt var det här

Jag har nu varit självskadefri i tre månader och fyra dagar.

Flugor som bits

Jag har så mycket fett! Det hänger över och bullar ut och är helt äckligt. Jag vill så gärna gå ner i vikt, såååå gärna…

Men så är jag deprimerad och tröstäter…

Så är jag trött och orkar aldrig göra mat… (Och det hjälper inte att jag tycker det är sååå tråkigt att laga mat.)

Så vill jag gå ut och promenera men det är fullt med såna där elaka flugor som bits ute så det går fan inte att gå ut i skogen utan att bli totalt galen, och myggor på det.

Tittar på att gå med i Friskis & Svettis och gå på typ aerobics och sånt men det är sommarschema och knappt några pass alls.

Jag hatar att vänta på ”bättre tider” hela tiden. Alltid är det något.

WHAT TO DO???

Förlamad

Det är så jag känner mig. Denna jävla trötthet. Jag är alldeles matt, hela tiden. Orkar faktiskt inte skriva mer ens…

Till på köpet har jag ont i halsen igen. Och så har det fastnat vätska i hörselgången så jag är halvdöv och försöker befria den med nässpray, det funkar inte…

Jag orkar faktiskt inte mera!

Sjuk igen!

Ja. Helt otroligt. Nu är jag sjuk igen. Ont överallt verkligen, i lederna i fingrarna och fötterna, axlarna, svanskotan, musklerna… Ont i halsen så att jag knappt kan svälja också! Det känns tungt att andas och revbenen, nyckelbenen, halsen och axlarna gör ont när jag tar djupa andetag.

Alltså, det är ju inte klokt!

Tog en Alvedon och en Ipren för en stund sedan så nu känns det okej så jag kommer att kunna sova.

Det började igår med att jag fick ont i axlar och höfter igen. I morse tog jag en Ipren och så åkte vi på utflykt till Lokrum, en naturresevatsö precis utanför Dubrovnik. Vi gick i timmar i sol och hetta och puttade och drog barnvagnen på steniga och grusiga stigar. Men det var absolut värt det. Så lugnt och vackert som det var där alltså. Det sprang omkring massa påfåglar också, vissa hade kycklingar (visst är väl påfågeln en hönsfågel..?). Vi fikade och mannen badade ett par gånger, en gång i stora vågor i havet vid nudistklipporna och en gång i en slags liten sjö/pool inne på ön. Supermys alltså.

På hemvägen fick jag mer ont och även ont i halsen. Kvällen har varit hemsk. Sjuk som tusingen alltså. What’s going on?

Kroatien från igår, ankomsten

Resan gick bra. Enda incidenten var en stackars tjej, kanske 15 år, som hade panikångest över att flyga. Det tog ett tag innan vi kunde lyfta. Jag led verkligen med henne, jag vet ju hur det är att känna sådär, även om jag aldrig varit flygrädd. Men den där paniken att man måste därifrån, till varje pris. Usch, det slet i mitt hjärta… Under tiden var där en gubbe som blev förbannad och började skrika åt henne att sätta sig och hålla tyst. Jag blev så jävla arg! Jag vände mig om och röt åt honom, “vad är det för fel på dig? Va tyst själv!” Sen sa jag gubbjävel lite för högt och det ångrar jag, det var onödigt, men jag var så upprörd!

Till slut lyfte planet i alla fall och flickan lugnade sig. När vi landade såg jag verkligen lättnaden i hennes ögon, det var så otroligt ärligt, jag blev alldeles tårögd!

Nåväl. Ungen skötte sig exemplariskt. Satt still när det var bältestvång och charmade medpassagerarna under resten av tiden. När vi åkte bussen från flygplatsen till hotellet var han som i extas och pekade vilt ut genom fönstret. Mamma! Pappa! Titta! Titta! Nog för att det var helt underbara vyer över bland annat gamla stan i Dubrovnik i solnedgången, men jag trodde inte han skulle vara så imponerad av det! Jag tror han gillar Kroatien. Han lär ju inte komma ihåg att han var där förra sommaren också :)

På hotellet åt vi kvällsmat och gick ut en sväng på området. Det finns en jättefin pool och barnpool som jag känner på mig att vi kommer vara vid en del. Vi gick ner till stranden och här är det ju stenstränder, till ungens stora förtjusning. Det var ju bara att böja sig ner och plocka upp hur mycket sten som helst och kasta i vattnet. Det kan han roa sig med hur länge som helst!

På väg tillbaka gick vi förbi hotellets utebar/club där de hade livemusik med ett helt okej band men de spelade ju inte nån rolig musik. Som taget från nån dålig charter-B-film! Men mannen och ungen dansade och dansade och ungen var så lycklig! Härligt att se.

Tyvärr är clubben ganska nära utanför vår balkong, så det var ju ett jäkla liv till ca 23.30… Det är fortfarande musik där men nu är det inte live så det är lite lägre volym i alla fall…

Hotellet i allmänhet är väldigt rent men rätt så omodernt. Rummet är litet men det är väl ok. Tråkigast med rummet är ju att AC:n inte går lägre än till 23 grader. Rätt så varmt med andra ord. Men om man jämför med ute så är det svalt förstås, får väl se det positivt.

Men det blir nog bra det här.

Psykiskt mår jag bra.

Fysiskt är en annan femma. Den här muskeltröttheten och svagheten verkar bli värre, helt plötsligt får jag värk i musklerna. Idag har det kännts jobbigt för nacken att hålla upp huvudet. Det känns lite oroväckande faktiskt…

Oh well. Ungen är glad, han kommer ha det så bra här alltså. Stenar och bada, det bästa som finns i hans värld.

 

Packat och klart

Yep. Klockan är 23.40 och jag har packat klart. Som vanligt mycket mer än jag tror men nu när ungen är över två år så får han ju egen bagagevikt och handbagage, det är ju bra!

Jag mår bra. Är trött. Ska bli skönt att sova.

Har haft en fin hängdag med KK-vännen och hans brorsa, sedan packat hela kvällen. Grannen har lovat vattna blommorna.

Får se hur mycket uppdateringar det blir under semestern, förmodligen inte så många. Vi får se.

Kroatien två veckor, det ni!

Jag är nog sjuk

Jag börjar mer och mer tro att jag faktiskt är sjuk på något sätt. Jag är så jävla svag i musklerna, hela jag känns darrig, som gelé, jag blir helt slut bara av att gå upp för trapporna. Trött och ledsen, lättirriterad… Blir fort för varm.

Det är inte normalt.

Det ska inte vara så.

Tyvärr är det inget jag hinner kolla upp innan vi åker på semester.

Nu blir det två veckor i Kroatien! Det ni. Det ska bli så härligt. Det känns lite oroligt att jag kanske inte orkar något alls och det vore ju jäkligt tråkigt alltså…

Men ändå. Semester. Bada. Skönt!

När jag kommer tillbaka om två veckor ska jag se till att kolla upp det här, varför jag är sån här. Jag orkar ju inte leva!

Trötthet

Jag är så onaturligt trött hela tiden. Jag fattar inte vad det beror på. Jag orkar ingenting och vill bara sova.

Det är så tråkigt att bara vara sån hela mest hela tiden!

Ibland blir jag hypokondrisk och tänker att jag kanske är sjuk, på något sätt som jag inte vet. Kanske cancer? Kanske dör jag snart utan att ens ha fattat vad det var frågan om?

Mer troligt är att jag är trött av medicinen och ångesten. Faktiskt.

Jag är också fetare än någonsin. Blir äcklad av mig själv. Det gör mig inte direkt piggare…

Var är självdiciplinen? Ambitionen? Någonting?

Nope. Ingenting.

Läkaren igen…

Idag ringde läkaren mig för att tala om att hon inte kunde ringa mig om jag var utomlands, det fick hon inte göra. Hon kunde inte heller skicka e-post. Okej, men då ringer väl jag upp dig då? sa jag. Ja, det var okej. Varför kunde hon inte säga det istället för att bara säga nej nej hela tiden.

Dessutom meddelade hon mig att om jag behandlar mig med medicinen mot klamydia så får jag inte sola. Okej. Jag åker till Kroatien på semester i två veckor, inte sola? Haha. Nej, då får det vara, det går ju inte att undvika solen där om jag inte sitter inne hela tiden. Jag frågade om det inte fanns något annat läkemedel och hon sa nej! Jag vet att det finns andra läkemedel och sa det till henne, då sa hon att ”nej men det är det bästa”.

Suck. Så jag skiter i det nu. Jag får ringa och kolla nästa vecka vad provsvaret är, om det visar att det är klamydia igen så får det vara tills jag kommer tillbaka.

Läkare… Usch.

Ångestpanik?

Det drar åt runt bröstkorgen. Jag får inte luft. Inte tillräckligt med luft. Det går trögt att andras. Allt inuti darrar. Gråten är nära men ändå så långt borta.

Va faan!

Äntligen!

Äntligen börjar jag bli frisk från förkylningen, jag mår mycket bättre idag!

Äntligen har jag städat klart KK-vännens kök. Vi hade en fin dag ihop, åt frukost tillsammans och sedan lunch som han lagade medan jag låg och sov :)

KK-vännen frågade mig om jag var sur på honom, han tyckte att jag höll distans. Jag visste inte vad jag skulle säga om det. Vi kom fram till att det kan vara så att han själv är ganska stressad och så över sitt pluggarbete och att jag kanske omedvetet svarar på det och håller distans för jag är rädd att störa honom. Ja jag vet inte.

Nu är jag hemma med ungen igen. Pippi på TV:n. Frågade om han ville gå ut på verandan och bada men nej nej, han vill sitta inne han… Han är väldigt snorig och ser lite trött ut. Det verkar inte som att hans förkylning gett med sig ännu. 

Äntligen är det bara några dagar kvar till vi åker till Kroatien i två veckor! SKÖNT ska det bli.

Återkomsten?

Fortfarande sjuk.

Var på vårdcentralen för urinvägsinfektionen idag. Fick ännu en kur antibiotika. Eventuellt kan det vara så att det är klamydian som inte dog ut trots att jag åt medicin i 10 dagar! Det får jag dock inte svar på förän nästa vecka och då är vi i Kroatien. Vi löste det så att jag tar med ny medicin för klamydia och läkaren ringer mig där nästa vecka och meddelar om jag behöver ta den eller inte. Om det är så att det är klamydian som överlevde medicinen så är förmodligen KK-vännen återsmittad. Suck.

Usch vad jag är sjuk mycket alltså… Dåligt immunförsvar – javisst!

Orkade inte städa klart KK-vännens kök idag, efter att ha torkat ur några lådor och ätit lunch så däckade jag på hans säng och sov flera tilmmar tills det var dags att åka och hämta ungen på dagis. Kunde lika gärna stannat hemma och sovit!

Gör ett nytt försök imorgon. Om inte annat blir det ännu några lådor torkade och lunch och sova. Bra att komma ut ändå faktiskt, jag blir fan deprimerad av att sitta här hemma hela tiden och bara må pissigt.

Fortsättning på blod

Det är från urinvägarna som blodet kommer. Det svider när jag kissar och en liten stund efteråt men det går över ganska snabbt. Troligen är det urinvägsinfektion igen. Lite oroande är att jag haft feber idag men det kan ju lika gärna bero på att jag är jätteförkyld!

Jag ringer vårdcentralen imorgon bitti och åker väl dit och lämnar urinprov.

Jaja, lika bra att vara sjuk nu, för nästa vecka åker vi på semester i 14 dagar, jag mannen och ungen, då hoppas jag verkligen att jag är frisk!

Blod?

Jag var precis och kissade och när jag torkade mig blev pappret alldleles blodigt! Som om jag skulle haft mens, men det har jag inte! Vart kommer blodet ifrån? Fittan eller urinvägarna? Svårt att säga… Avvaktar och ser om jag kan lista ut vart det kommer ifrån…

Snorighet

Ja. Jag är förkyld. Snoret hotar spränga mitt stackars huvud och det värker bakom ögonen och jag har frusit och svettats om vartannat hela dagen. Blärk.

Det känns som om jag bara åkt bil och sovit idag och det är väl i stort sett bara det som hänt också. Morgonens bilåkande var ju sådär lyckat och på eftermiddagen åkte jag och ungen och hämtade KK-vännen vid hans jobb och körde hem honom. Det tog väldigt lång tid i rusningstrafiken. Vi stannade och åt på McDonalds också. Väl hemma hade ungen somnat i bilen så det var bara att lägga honom i hans säng.

Jag är seg.