Åååååååååh

Varför måste jag göra allt såhär komplicerat. Men det är ju komplicerat!

Jag och DS träffas ganska ofta just nu. Vi kysser och myser och har sex och sånt och det gör mig lycklig ända in i själen. Det är underbart! Men jag vet ju att han inte vill ha ett förhållande med mig och jag vet att när han får chansen att dejta någon annan så kommer han göra det.

Nu har jag två potentiella dejter på gång men jag har ingen lust. Jag är ju glad med DS! Då kan man väl inte gå på dejt heller? Eller kan man? Det är ju bara en träff mellan två personer. Det betyder ju inget. Förutom det symboliska… Att man inte är nöjd som det är. Jag är ju nöjd som det är! Fast helt nöjd är ju klart att jag inte är. Jag hade ju önskat att han hade varit nöjd också men vet att det inte är så.

Så nu känner jag att jag borde ta chansen och dejta nu när jag har några erbjudanden. Jag vet inte… Men kommer jag inte ångra mig sen när DS väl kommer iväg på nån dejt? Det här är fan svårt. Hur ska jag göra för att det ska bli bra för mig? Hur ska jag göra för att inte såra DS?

Usch. Nu fick jag ångest igen.

Jag har sagt ja till en dejt ikväll inne i stan men jag funderar på om jag ska ställa in. Det känns inte alls kul, det känns som nått jag gör för att jag ”borde” göra det men inte för att jag vill det.

HJÄLP MIG NÅGON!

Svartsjuka

Vissa känner svartsjuka mer än andra. Jag är ganska svartsjuk av mig tror jag, eller så är det bara överdriven avundsjuka för att jag alltid varit ensam, vi vet ju att mina känslor lätt blir extrema. Men resultatet blir ju ungefär samma sak. Jag känner mig ensam och övergiven och mår dåligt.

Jag skulle dock aldrig förbjuda någon att ha kontakt med en annan person eller starta värsta grejen. Sån är jag inte.

Sån är ÄP:s (f.d. Älsklingen P) nya kvinna. Jag och ÄP är fortfarande vänner men har ganska lite kontakt. Den lilla kontakt vi har är lite chatt på Facebook eller MSN. Vi har bara träffats en gång sen vi gjorde slut, det var på en trubadurkväll på en pub där en gemensam bekant sjöng och spelade och vi träffades tillsammans med några fler gemensamma bekanta och ÄP hade sin kvinna med sig. Det var jättekul att se ÄP igen, vi pratade och skämtade och skrattade och ja, det var kul att ses igen helt enkelt!

ÄP:s nya kvinna blev tydligen väldigt svartsjuk. Det framkom efteråt att när de kom hem fick ÄP väldigt mycket skit för hur jag och han flirtat och ”hållit på” och hur han borde vara med mig istället osv… Okej, så kan det ju bli när man träffar någons ex, det är ju inte så konstigt egentligen. Men det här bråket om mig har tydligen fortsatt i flera veckor och nu har detta gjort att hon flyttat ut ur hans hus. Helt ofattbart. Hon krävde att han helt skulle ta bort mig ur sitt liv, så klart ta bort mig från Facebook och aldrig ha kontakt med mig någonsin igen. ÄP blev ju förstås knäpp på detta och förklarade väl för henne att vadå, det spelar väl ingen roll med Facebook, det är ju inte riktiga livet! Så han tog bort hela sitt Facebook-konto. Jag tror dock inte att hon fattar grejen. Att han har ju kvar alla sina vänner ändå, även utan Facebook. Mig också.

Helt galet ju. Svartsjuka är inte snyggt alltså…

Stackars KK2

Utav frågorna och grejerna som KK2 skrev under falska namnet att döma är det rätt tydligt att han är svartsjuk på DS. Igår efter att jag åkt till stan skrev han detta på min MSN.

KK2 igår:
Förstår verkligen inte din situation nu. Det är väl exakt samma läge nu som gjorde att du mådde som sämst för ett par veckor sedan, när du kom hem från Texas. DS ville bara knulla dig medans han letade efter någon annan. Du var kär och inte han och förstod att om du fortsatte likadant skulle du bli helt förkrossad när han väl hittade den han sökte efter.

Så du skulle inte ha någon kontakt alls. Sen ändrades det till att ni skulle bara vara vänner. Nu skippar du det också och är tillbaka på ruta 1 men är plötsligt glad åt situationen i stället.. Han får alltså någon ”så länge” medan du, ja enligt dig, blir helt förkrossad när det händer

Jag ville inte påverka dig negativt när du skulle iväg precis men oavsett vad du tror bryr jag mig om hur du mår och måste säga det här. Eller så finns det någon faktor jag inte känner till och allt är toppen, vilket jag hoppas. Vill bara inte du går in i en vägg sedan som är värre än den innan..

Hoppas jag inte var FÖR rak nu..

bflmamman idag:
okej. jag vet allt det där du säger. men det är en fråga om inställning.

att acceptera att det är så och må bra så länge i alla fall.

KK2 idag:
Förlåt, jag borde varit tyst. Ja så är det naturligtvis.

bflmamman idag:
du är så rolig du

Stackars KK2… Jag visste inte att han hade så mycket känslor för mig! Men men. Samma sak gäller ju för honom som för mig. Acceptera läget eller inte acceptera läget.

Kyssmyst

Var på mycket trevlig stand-up i Gamla stan igår med DS. Det är ju människor när man går ut och jag blir ofta lite orolig när jag blir omringad av folk men efter en öl eller två så bryr jag mig inte om det. Skulle gärna vara ute i Stockholm lite oftare, det händer ju typ aldrig i mitt liv! Men det är ju så när jag bara trivs med ett fåtal personer, ingen att göra nått med.

Men jag är verkligen fortsatt glad. Idag har jag varit trött och eländig, lite bakis, för jag har inte kunnat sova inatt. Sov hos DS men jag glömde ta nattmedicinerna och när jag kom på det så tyckte jag det var för sent för att börja ta dem. Men jag har sovit någon timme här och någon timme där och nu har jag kommit hem och tagit en lång dusch så nu känns det bättre.

Jag blir verkligen lycklig av att kyssas med DS. Och vi kysser mycket. Det är helt fånigt men det är så mysigt så det finns inte! Men nu har han åkt ut på sjön med sin båt och jag ska ha ungen i helgen.

Måste se till att hitta på saker att göra med ungen annars blir dagarna så långa och tråkiga eftersom det bara är jag och han och ingen att hitta på nått med… Oh well. Imorgon ska vi i alla fall gå på bio och se Bilar 2! I Huddinge är det Djurens dag imorgon, kanske åker vi dit också. Tips på annat billigt att hitta på med 3½-åring i Stockholm?

Sovmys med DS

Jag har börjat sova hos DS mer och mer. Det är så skönt att sova i samma säng som honom! Bara att våga sova i en säng är stort för mig.

Jag vet inte vad som hände med vår överenskommelse om att inte ha sex. Efter att han kysste mig i söndags så har det fortsatt så. Och den här gången tänker jag inte försöka fundera på vad som händer eller försöka få honom att svara på saker han inte vill med svar som jag inte vill ha. Jag vet tillräckligt redan. Jag vet var han står och jag är trots allt inte döv. Så det får vara som det är och bli som det blir. Ännu en svår övning för mig. Leva i nuet och inte försöka kontrollera allt.

Men också detta är en ekonomisk fråga för mig. Jag har inte råd att åka bil till honom hela tiden som nu. Visst kan jag åka kommunalt men beroende på vilken tid på dagen det är så kan det ta upp till en och en halv timme att komma fram och det fixar jag bara inte! Och eftersom jag ska till jobbet nästa morgon, jag börjar 7 ute på en gård på landet, så funkar det inte ens!

Jaja. Det ordnar sig säkert på något vis, det har ju en otrevlig vana av att göra det.

Så ikväll åker jag och sover hos DS igen. Myyyyyyysigt.

Måste dock påminna mig själv om att inte försöka suga kuk en timme efter att jag tagit mina nattmediciner. Det försökte jag igår men det var mest jobbigt, jag var helt sjukt trött! Fan svårt att hålla mig uppe! Haha…

I like it, like it!

Jag mår oförskämt bra just nu. Jag tycker nästan inte om det för det är precis detta som är det jobbiga och energikrävande med att ha borderline. Minsta lilla sak kan förstöra allt och man sitter med rakbladen i handen men precis lika lätt kan minsta lilla sak göra att man inte ens fattar att man någonsin mår dåligt. Allt är bara skönt!

Det som är så jobbigt är att fallen från det höga till det låga är så stora och tar så mycket av ens livsenergi… Det normala är att ligga där emellan och pendla lite upp och lite ner. På mitt mellanläge spenderar jag inte mycket tid…

När jag skrev detta inlägget igår hade jag precis chattat med DS och vi kom väl in på relationer och hur jag är kär i honom och han inte tillbaka och även fast jag vet det så är det lika jobbigt varje gång att ta upp det för min hjärna är extremt bra på att ignorera det faktumet och försöka leva för de där fina trygga stunderna som lyfter mig. Så jag satt där och grät och var arg och hatade mitt värdelösa självt som håller på som det gör.

Skillnaden mot de flesta andra gånger är att igår la jag tillbaka rakbladen i lådan och satte mig i bilen och åkte till DS istället. Det slutade med att han kysste mig och jag sög av honom och sen mådde jag jättebra! Och gör fortfarande! Alldeles för bra, jag vet ju det. Mitt braiga mående står inte i proportion till verkligheten!

För jag är inte dum även om mina känslor försöker göra sitt bästa för att dumförklara mig. Men jag vet i förnuftet att inget har förändrats. Både jag och DS är trasiga själar som inte hittar vad vi söker och när vi gör det så blir det ändå inte rätt. Men att få ligga nära honom och kramas och pussa på honom, det… Det är bara underbart. Jag känner mig lugn, trygg och glad.

Jag hatar att det bara är en quick fix och inget som får vara… För det är såna känslor som jag lever för.

Suck, jag kan till och med dra ner mig själv bara genom att sitta här och resonera kring det så jag slutar nu för jag vill vara glad en stund till, innan verkligheten kommer ikapp.

Puss alla!

Hjälp mig…

Just eftersom jag känner att historien med ÄV håller på att upprepa sig så kollade jag lite på förra året i min blogg och det är verkligen skrämmande hur likt detta med DS skulle kunna bli om jag inte skärper till mig.

Jag blir så ledsen på mig själv och tårarna trillar igen, för jag vet inte hur jag ska kunna skärpa till mig när jag äntligen hittar en person som jag känner mig hemma med…

Varför blir det alltid såhär? Jag vet inte hur jag ska bete mig för att allting inte bara ska bli precis samma sak. Jag orkar inte med den psykiska tortyren av besvikelse och svartsjuka igen som kantade det sista året med ÄV. Jag orkar inte det…

Såna som jag borde avlivas!

Historien återupprepar sig?

Ja! Hela gårdagen var bra. Bra på jobbet, bra med ungen och på kvällen kom DS (han är ju inte direkt Dejten S längre men han får vidare kallas DS för enkelhetens skull). Vi satt och pratade ett par timmar och sen sov vi alla tre i sängen, ungen, jag och DS. Liiite trångt där i mitten men mysigt!

Jag kommer inte ihåg vad jag skrivit om vad som hänt med mig och DS men det är väl så att vi bestämt att vi ska försöka vara vänner. Vi ska inte ha sex för att inte komplicera saker. Jag är ju fortsatt kär i honom men eftersom det inte är besvarat så är det ju inte mycket att göra åt saken…

Tyvärr känns detta som en upprepning av ÄV. Jag hängde med honom i två år och hoppades och hoppades och sen blev han tillsammans med min syrra istället. Det känns som att historien upprepar sig. Ja förutom det där med syrran, men annars. Om två år kommer han skaffa fru och barn och jag har bara hängt honom i hasorna och hoppats.

Kan nån få mig att sluta hoppas? Det är ju det där jävla hoppet som aldrig överger mig. Hopp om livet, hopp om kärlek, hopp om trygghet osv. Det är det som håller mig vid liv! Det där jävla hoppet. Men ibland känns det något överdrivet. Som nu… Och jag är rädd att det kommer bli som med ÄV, att vad han än säger så kommer jag fortsätta hoppas tills motsatsen är bevisad. Så meningslöst… Varför vägrar jag lyssna?

Och då är jag där igen. Ska jag bryta med DS nu direkt för att slippa hela den här jävla härvan igen? Men jag har inte råd! Det är så försvinnande få människor som jag trivs tillsammans med och han är en av dem. Nån mer som känner igen detta? Ja just det… Allt bara upprepar sig och jag sitter som ett fån som vanligt.

~

En helt annan sak. Inatt när vi sov drömde jag att jag höll i DS kuk. Jag vet inte om jag faktiskt gjorde det eller om det bara var en dröm… Jag blev lite upprörd när jag kom på mig själv med detta och är fortfarande fastän jag inte vet om det var dröm eller verkligt.

Till alla bflmammans läsare och till de två det särskilt berör

Jag som skriver det här är en av de lyckligt lottade människor som har bflmamman i mitt liv. Jag kan vittna om hennes intelligens, humor, styrka, mod, osjälviskhet och genuint godhjärtade natur. Jag har varit med när hennes liv har varit bra men också när det har varit insvept i mörker – som idag.

Bflmamman har gett mig möjligheten att skriva om hur jag ser på den turbulens som skakar om hennes liv just nu. Jag anser inte själv att jag är den bäst lämpade att tycka något om situationen och jag påstår verkligen inte att mina tankar utgör någon slags facit. Men som bflmammans vän tänker jag onekligen en hel del om detta kaos och jag är tacksam att jag får skriva av mig lite här.

Så. Systern och denna ”Älsklingsvän” (tro mig, hade det här varit min blog hade smeknamnet varit ett helt annat) vill vara tillsammans. När bflmamman försöker prata med dem om saken får hon höra att hon minsann borde förstå att hon inte kan bestämma allt, att hon måste respektera deras känslor också, att hon inte är den första som varit olyckligt kär – ”det har jag också varit” – och att hon kommer över det.

Jaså? Låt oss ta och bena lite i de synpunkterna.

1. Bflmamman kan inte bestämma allt

Det håller jag helt med om. Faktum är att bflmamman inte har någon som helst beslutanderätt när det gäller Systerns och Älsklingsvännens relation till varandra – det är helt upp till dem hur den ska se ut. Men bara för att bflmamman inte ska bestämma, förlorar hon inte sin rätt att tycka, tänka och känna inför situationen. Och vad Systern och Älsklingsvännen beslutar i den här frågan påverkar bflmamman i allra högsta grad, så varför skulle hon hålla tyst om det? Det vore orättvist mot henne, men även mot dem, om hon ljög och låtsades att allt var ok. Det skulle förmodligen skada alla inblandade mer i längden. Vill de inte höra hur hon känner får de helt enkelt låta bli att kommunicera med henne. Och vill de ha kontakt med henne så är det alltså Systern och Älsklingsvännen som borde acceptera att deras beslut inverkar på en annan människas liv. Det kanske inte känns rättvist eller kul att en tredje part påverkas otroligt mycket av deras relation – men nu är det likväl så det ligger till. De kan välja att strunta i bflmamman och satsa på sitt förhållande. Eller så kan Systern – hur orättvist det än må kännas – ta och fundera på om som minst bflmammans sköra och svårfångade sinnesfrid och som mest bflmammans liv är värt mer än en nyligen båbörjad relation till en kille hon knappt känner.

2. Bflmamman måste respektera deras känslor också

Om det var jag som befann mig i den här situationen – att killen jag varit är kär i väldigt länge går och blir ihop med min syster bakom min rygg – så skulle jag bli helt jäkla vansinnig om de bad mig ”respektera deras känslor också”. I helvete heller. Det bästa jag skulle kunna erbjuda skulle vara bruten kontakt, så att de skulle kunna fortsätta leva sitt lilla liv ihop men utan mig i det. Och då är jag en lycklig, välmående människa som inte har någon diagnostiserad psykisk problematik och som har förskonats från tragedier i livet. Men nu gäller det inte mig. Nej, i den här situationen så är killen dessutom den som har varit ”den olyckligt käras” livlina och trygga punkt under en väldigt lång tid. Och tjejen det handlar om har, ovanpå en del annan allvarlig psykisk problematik, borderline! Hörde ni det? Borderline! Det tål att upprepas, för det verkar ha gått Systern och Älsklingsvännen helt förbi. Annars skulle de inse att deras förväntningar på bflmamman är fullkomligt frånkopplade från verkligheten. Visst vore det jättebra om bflmamman bara kunde vakna upp imorgon och vara ok med hela situationen. Men det är orealistiskt och inhumant att begära att det ska hända.

3. Bflmamman är inte den första som varit olyckligt kär

Fint hörrni. Jävligt fräscht att säga något sånt. Återigen, Systern och Älsklingsvännen, i vilken låtsasvärld lever ni i? Den med minsta lilla kunskap om borderline borde förstå att ”olycklig kärlek” och en radikalt förändrad relation till de två människor som står henne närmast inte riktigt är samma sak för bflmamman som oss andra. Okej att ni inte vill ta hänsyn. Okej att ni tänker fortsätta vara tillsammans. Men hur fan vågar ni förringa bflmammans känslor och låtsas om att det bara handlar om lite hederlig ”olycklig kärlek”? Jag tycker att Systern borde applicera resonemanget på sig själv istället, för det här är sammanfattningen av min syn på det hela:

Det är Systern som råkat ut för en olycklig liten förälskelse. Hon borde ha backat sekunden hon fick höra hur bflmamman kände inför situationen – hur i helvete kan man prioritera en kille man knappt träffat framför sin älskade syster? Det är Systern som borde ta och komma över Älsklingsvännen och inse att hon kan hitta vilken kille som helst i hela världen att starta en relation med. Ja, verkligen vilken kille som helst! Men nej, hon ska tydligen vara i just den relation som stadigt suger livet ur hennes syster. Blä! Gud vad jag önskar att hon kunde öppna ögonen och tänka om, tänka rätt. Det är självklart hennes val och varken jag, bflmamman eller någon annan kan diktera villkoren för hennes liv. Samtidigt är det hon gör nu själviskt och osympatiskt och jag kan inte för mitt liv förstå varför hon skulle vilja välja på det sättet.

Och Älsklingsvännen? Jag förväntar mig inget av honom. Jag hoppas att han snart är ett minne blott, både för bflmamman och hennes syster.

Orangutangbäbis

Neeeeeeeeeeej

Jag är alldeles darrig i kroppen. Knuten i magen innefattar nu hela jävla bröstkorgen.

Idag åker syrran upp hit och ska träffa Älsklingsvännen för att prata om situationen.

Sedan kommer hon hit till mig och vi ska gå på Gröna Lund imorgon med ungen.

Men jag klarar inte av att hon och Älsklingsvännen ska ses. Jag känner honom. Jag vet att han kommer kyssa henne. Jag vet att han kommer fylla henne med hopp om att allt går att lösa, att jag kommer över det. Jag vet att han kommer få henne att längta efter hans famn på samma sätt som jag längtat efter hans famn varje jävla dag i flera år…

Fy fan jag måste kräkas.

Min UFO-värld, inte så UFO!

I måndags bröt jag med Älsklingen P och jag har berättat för honom att jag under vårt förhållande varit hos KK2 två gånger, och blivit knullad av ytterligare en person (mer om det i ett annat inlägg…).

Idag kommer Älsklingen P hit för att knulla mig.

Min värld är inte så jävla ufo som han verkat vilja tro. Han kan ju till och med spela med själv! :)

Kommunikation

Varför känns det som att vi snackar olika språk?

Jag är i och för sig trött och stressad vilket kanske gör mig ovanligt trög…

ÄP vs. Äv & borderline vs. respekt

I helgen vart det en del turbulens minst sagt.

Älsklingen P känner sig uppenbart otrygg med att jag umgås med Älsklingsvännen, i och med att jag och Älsklingsvännen har haft ett KK-förhållande tidigare och vi har haft lätt att hamna tillbaka i ”gamla vanor”. Så egentligen är det inte så konstigt att Älsklingen P är osäker och känner sig otrygg med att vi umgås. Det hindrar dock inte mig från att känna mig extremt rädd, arg och missförstådd när mitt förhållande till Älsklingsvännen blir ifrågasatt.

Sent på fredagskvällen ringde Älsklingsvännen för att han hade sett en kommentar jag skrivit på MSN och ville kolla hur läget var. Direkt därefter säger Älsklingen P att det är nog bäst om jag går tillbaka till Älsklingsvännen istället.

Va? Det kändes som en blixt från klar himmel och jag fattade verkligen ingenting. Vadå tillbaka till? Älsklingen P tyckte inte om att jag träffade Älsklingsvännen och ansåg att eftersom jag inte kunde välja honom före Älsklingsvännen så betydde det att Älsklingsvännen är viktigare för mig än vad han är.

Jag var så förbannad. Så jävla arg och ledsen på Älsklingen P som verkligen inte fattar hur mycket Älsklingsvännen betyder för mig och hur mycket jag behöver honom. Och om jag ställs inför ett sådant ultimatum då hamnar han så jävla fett klart på förlorarsidan alltså. Det är högvis med minuspoäng att ställa mig i en såpass hotfull situation, för det är vad det är för mig. Tanken på att inte ha en nära vänskap med Älsklingsvännen det är ett hot och jag krigar utan att tänka efter vad det hela egentligen handlar om.

Jag var arg, besviken och ledsen för Älsklingsvännen är en så otroligt stor trygghet i mitt liv. Trots att vi bara känt varandra i två år så har han kommit att betyda så mycket och vi står varandra så nära! Jag har ingen som jag ens är i närheten av lika trygg med som honom. Ingen! Och det beror ju på att vi umgåtts så mycket och varit med om så mycket jobbiga saker tillsammans så då känner man varandra på ett speciellt sätt. Den typen av trygghet kan jag förstås inte ha med Älsklingen P ännu eftersom vi inte har samma bakgrund, men det ska väl omöjligt betyda att han inte också är viktig? Och som borderline med den extrema rädslan för separationer upplevde jag tryggheten hos Älsklingsvännen hotad och då var det alla taggar ut.

Älsklingen P tyckte då att jag inte respekterade honom och att jag var kompromisslös, det senare helt rätt uppfattat. I det läget finns inga kompromisser, inte förrän jag känner mig trygg i situationen kan jag börja kompromissa och visa vilja och respekt. Det går alltså inte att säga som han gör och förvänta sig att jag rationellt ska diskutera saken, för det är dömt att misslyckas.

Nästa dag kunde vi dock prata lite mer konkret om vad som hade blivit fel. Älsklingen P förstår att Älsklingsvännen är viktig för mig men jag anser inte att jag ska behöva väga dem mot varandra om vem som är viktigast eller vem som betyder mest. De har helt olika roller i mitt liv och just nu är jag själv i en övergångsfas från ett sämre mående till ett bättre (tror jag i alla fall?!) och med den förändringen förändras också de förhållanden till personer som finns runt omkring mig.

Men jag har förståelse för Älsklingen P. Jag och han har olika värderingar om väldigt mycket och med tanke på min och Älsklingsvännens historia så är det inte omotiverat från hans sida att ha funderingar.

Men sättet som han demonstrativt nästan i självförsvar kastar ur sig påståenden som jag inte kan förstå kopplingen till, det är inte särskilt produktivt eller kommunikativt. Jag i min tur måste lära mig att läsa honom bättre och i sådana situationer inte börja försvara mitt liv när det egentligen inte är hotat…

Jag vet ju att jag har problem med mina känslor, som vi med borderline har. Alla känslor förstärks lätt till tusen och gör att jag blir jättearg, superledsen eller extremt lycklig trots att sådana överreaktioner inte är står i proportion till känslan. Jag vet ju om det men kan ändå inte kontrollera det. Vet inte han det också?

Vi måste lära oss mer om varandra och hur vi ska kommunicera. Annars ser jag upprepning av liknande scenarion gång efter gång och det går faktiskt inte. Jag behöver bli sedd utifrån mina behov och han behöver bli respekterad utifrån sina behov men däremellan finns minst sagt störningar på linjen…

Det är inte lätt att vara tillsammans med en borderline och det är inte lätt att vara en heller faktiskt och på något sätt måste vi hjälpa varandra om vi vill fortsätta vara tillsammans. Det vill i alla fall jag.

Fittloppa

Vi har kommit på smeknamn åt varandra. Det började med att Älsklingen P kallade mig för Fittloppa. Det tycker jag är supergulligt! Hihi! Då kontrade jag med Kuklus… Kanske inte riktigt lika passande men han får så skylla sig själv som började! :)

Turbulens

Ja. Turbulent helg minst sagt. Jag orkar inte riktigt blogga för jag har fått alldeles för lite helgvila men det kommer mer utförliga uppdateringar under veckan som kommer.

I korta drag har jag och Älsklingen P diskuterat och bråkat en del. Vi är båda envisa jävlar och han med sitt ego och jag med mina känslor. Eller som han kallar det, värderingar utanför samhällsnormerna som inte respekterar hans inomsamhällsnormativa värderingar. Om min hjärna får spinna på så verkar mina värderingar gå att likna med pedofilernas?!

Jag har flyttat ut och flyttat in igen men på det hela taget är vi ihop igen.

Som sagt. Vidareutvecklingar kommer under veckan…

En annan slags sjuka

Jag blir mer och mer övertygad om att jag är allergisk mot Älsklingen P.

Det började med de här ögonproblemen jag fick i början av vårt förhållande. Detta har dock blivit mycket bättre men jag får fortfarande klåda på ögonlocken.

De senaste gångerna jag kommit hem från Älsklingen så har jag haft röda kliande prickar på armarna, så även denna gång.

När vi har sex så är han mycket med munnen över hela min kropp. Han suger på bröstvårtorna och fittläpparna och dagen efter har jag alltid klåda på dessa ställen. Den håller i sig i flera dagar och det är faktiskt skitjobbigt. Typen av sex är ju som inga nya grejer för mig och oavsett hur mycket stryk dessa kroppsdelar fått ta emot av tidigare sexkontakter, så har det aldrig blivit såhär.

Kliiiiiiar på ögonlocken, halsen, armarna, bröstvårtorna och i fittan…

Kan man vara allergisk mot en annan person på det här viset? Vad skulle det annars kunna vara? Förslag mottages tacksamt.

 

On again?

Jag tror att jag och Älsklingen P är tillsammans igen. Jag är inte säker på hur det gick till.

När jag sa att det var bäst att göra slut så höll han ju med. Han tyckte ju också det. Och det bekräftade allt det jag tänkte, att jag är för deprimerad och allmänt låg för honom.

Men så nästa dag tyckte han att jag förhastade mig. Okej? Förvirrad!

För jag tycker inte om att vara låg, deprimerad, oromantisk, och tråkig. Jag har ingen sexlust och jag vill inte vara nära. Det känns jobbigt med pussar och kramar för jag känner ingenting. Jag vill inte utsätta någon för det.

Älsklingen P är romantisk, glad, levande och vill kramas, pussas och ha sex. Det känns inte rättvist och jag mår dåligt av det! Jag mår dåligt av förväntningarna och önskningarna som jag inte motsvarar. Det är ju därför jag vill göra slut.

Men å andra sidan är han mysig och rolig att vara med och jag trivs ju egentligen i hans sällskap. Jag vill inte vara ensam och jag kommer väldigt bra överens med Älsklingen P och hans pojkar med…

Så därför vet jag inte hur jag ska bete mig och önskar att han skulle ta något slags beslut åt mig. Det var så lätt (om än hemskt) när han höll med om att det inte verkade funka. Nu känner jag mig osäker igen.

Hmm…

Jag mår lite bättre idag. Jag är kvar med ungen hos Älsklingen P och jag är inte säker på vad som händer. Det känns inte som att jag måste rusa härifrån men jag tror att det måste vara slut. Jag har svårt att tolka Älsklingen P…

Jag känner mig tom och trött men vi har också varit på en skön promenad i vårsolen och druckit lite rosé på en uteservering och ungen drack äppeljuice. Det var ju mysigt…

Jaja. Jag blir nog kvar till imorgon i alla fall. Hoppas vi kan prata lite mer men jag tycker det är svårt. Jag hoppas också att vi kan hälsa på hundskrället i hans nya familj.

 

Två timmar senare…

Nu har jag suttit här i soffan och gråtit i två timmar. Och vad får jag för det? Jag mår illa och har ont i huvudet. As if I need it!

Inte en kotte går att få tag på. Alla är upptagna. Vad i helvete gör alla en FREDAGKVÄLL??? Ah just det… De har ett liv. Uppenbarligen utan barn. Och har de barn sover de förstås nu eftersom ungarna förmodligen går upp klockan 5. Vilket påminner mig om att jag ska vara mamma imorgon.

Vet inte om jag ska gå och kräkas eller sova. Röstar på sova.

Tänk om jag kunde? Jag behöver ta en stillis och sätta på något lugnande på DVD. Men TV:n står mellan Älsklingen P:s sovrum och hans sons sovrum. Jag vill verkligen inte inte väcka någon! Agony…

 

 

Slutet

Fan alltså.

Älsklingen P försökte verkligen få mig att visa något intresse för honom ikväll men det gick bara inte… Förälskelsen har övergått i depression och alla känslor dog. Och nu har vi gjort slut.

Jag har tänkt det länge men hoppats att känslorna skulle återkomma, men det har inte blivit så. Och jag orkar bara inte försöka hålla skenet uppe… Det går inte. Det märks så väl att han förväntar sig så mycket mer. Vill så mycket mer. Och jag vill bara sova.

Nu sitter jag här i hans hus. Jag kan inte åka hem fastän jag vill. Jag har ju ungen med mig och han ligger och sover. Jag vill inte rycka upp honom till en mamma i tårar…

Mina händer värker. Så fruktansvärt. Ångesten…

Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte vara ensam! Men det känns som att jag är dömd till ensamhet för vem orkar med allt det dystra inom mig? Svaret på det är ingen. INGEN!

Och mitt i det ska jag vara mamma till världens bästa unge? Det går inte ihop. Det gör inte det. För jag orkar inte själv…

~

Jag är så ledsen. Så jävla ledsen. Trots att det var jag som först yttrade orden att vi skulle göra slut. Det är ju inte för att jag inte tycker om honom. Älsklingen P är underbar. Men jag är alldeles tom och värdelös. Då passar man inte ihop… Och det gör ont i mig varje gång han pussar mig och frågar om jag tycker om honom, för jag vill så gärna känna det men det gör jag inte. Det går inte att fejka. Det är slut då.

Han höll med direkt. Sa knappt nått mer än ”Ja det är nog bäst”. Och den underbara kommentaren ”Du är inte särskilt romantisk av dig”. Nä tro fan det… Var i min jävla hjärna skulle det finnas plats för romantik?! Fuck you eller nått…

~

Välkommen igen borderline. Jag har saknat din rivande smärta i min kropp. Separationsångesten. Rädslan för ensamheten. Känslorna av värdelöshet. Jag visste väl att du inte övergett mig…

~

Jag gråter. Tårarna rinner i rännilar. Jag känner mig så ensam och övergiven… Jag vet inte vem det är som övergett mig, kanske är det gud. Mest gråter jag för att jag inte vet hur jag ska orka ta hand om min älskade unge. Varför får han inte ha en mamma som orkar? Varför måste hans mamma gå sönder hela tiden?

~

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!

Och

[Före detta lösenordsskyddat inlägg.]

Och… Anledningen till att jag har det så bra med Älsklingen P just nu är för att jag bestämt mig för att träffa KK2. Jag har bestämt mig för att vara otrogen.

Nu. Det finns inget ni kära läsare kan säga för att ändra mig. Jag har redan båda sidor av detta. Jag har förstås känslojaget som vill förstöra för mig, som vill till KK2, som inte bryr sig. Men jag har också förnuftiga jag. Som vet att Älsklingen P är underbar mot mig, att han förtjänar inte att jag gör så mot honom, att jag borde vara rädd om en person som tar så väl hand om mig och som älskar mig.

Ja… Men ändå. Tror jag att fucka-upp-jaget kommer vinna. Det gör en del av mig väldigt glad och en annan del av mig väldigt arg. Men den glada delen väger över och gör att jag har det väldigt bra med Älsklingen P! Utan detta beslut om otrohet hade jag fortfarande inte känt något.

Nä

[Före detta lösenordsskyddat inlägg.]

Jag vet inte vad som har hänt men jag har inga som helst känslor för Älsklingen P.

Jag var hos honom i onsdags och visst det var väl trevligt och vi hade sex och så men… Ja… Kärleken är borta.

För några veckor sedan var jag jätteglad och kär, idag ingenting alls. Vad hände?

Kanske är det depressionen. Förhoppningsvis är det depressionen och när jag mår bättre så vill jag vara med Älsklingen P igen. Men just nu? Nej. Jag vet inte vad jag ska göra. Och det känns inte som om jag kommer älska P igen någonsin…

Idag är det hans födelsedag. Jag ska åka dit och äta middag tillsammans med han och hans pojkar. Sedan är det tänkt att jag ska vara hela helgen hos honom och träffa en vän till Älsklingen P och dennes familj och hund för att de ska träffa mitt hundskrälle. Vi ska testa och se om hundskrället kan komma överens med deras hund för i så fall kanske han får ett nytt hem. Det vore ju toppen förstås.

Men hela helgen hos Älsklingen P…

Pang

[Före detta lösenordsskyddat inlägg.]

Jävla borderline. Det slår om så fort. Igår var jag lycklig men idag är jag förstörd…

Jag börjar må lite bättre från influensan men jag är fortfarande matt och trött. Trots det träffades jag och Älsklingen P idag och var på bio med ungen och shoppade lite.

Hemma hos mig så lekte Älsklingen P med ungen och jag satt mest och tittade på. Trött och lättirriterad vilket jag varit hela dagen för den delen.

Helt plötsligt säger Älsklingen P att det är nog bättre om han åker hem ikväll så får vi ses en annan dag istället.

Okej? Fattar noll. Eller jo. Jag har ju varit väldigt off idag men vad då? Jag har ju bett om ursäkt för det och förklarat varför… Jag var omedveten om aktivitetskravet för umgänget..!

Så han bara stack. Och jag sitter här och känner mig så otroligt övergiven. Ångest i händerna och den sorgblandade ilskan… Tårarna som trillar… Fan också… [borderline] What’s your fucking problem??? Gubbjävel… [/borderline]

Eller hur fruktansvärd har jag egentligen varit idag? Ångest… Ont i händerna… Ensam… Övergiven… Ledsen…

~

Fina ungen har kramat mig och klappat mig och tröstätit chips tillsammans med mig. Tur att han är här, annars hade rakbladen åkt fram. Å andra sidan kan jag inte ta tabletter och bädda ner mig vilket jag mest av allt vill göra nu, men det går ju inte heller när ungen är här.

Neråt?

Flytt flytt flytt.

Det har inte blivit någon flytt ännu. Eller jo, jag har flyttat några bilar själv, men igår när jag skulle fått hjälp då fick flytthjälpen jobbkris och var tvungen att jobba. Så kan det vara. Vi satsar på imorgon kväll istället.

Jag är inte färdigpackad. Ska försöka bli det idag. Men jag mår inte bra. Jag börjar känna mig nere igen. Allt känns jobbigare än det är. Det känns tungt att andas. Jag är trött och vill bara sova hela tiden.

Igårkväll kom Älsklingen P hit och var med mig och ungen på kvällen. Det var fint. Skönt. Mysigt. Men jag har dåligt samvete när jag umgås med folk när jag är deppig. Jag är så… Tråkig! Sitter bara och suckar och ser olycklig ut. Vem vill umgås med det lixom? Inte jag!

Och hunden… Ska försöka omplacera honom för han lider ju inte av sin höft om han slipper gå i trappor men han är gammal och lite speciell så det är inte det lättaste. Men det känns trist att avliva honom när det inte behövs om någon skulle kunna möta hans behov…

Sedan det här med Borderlineenheten. De vill ha något slags svar från mig om jag är villig att satsa på DBT hos dem eller vad annars jag vill. JAG VET INTE! Jag vet ju inte. Varför kan ingen veta sånt åt mig? Suck…

Men jag ska få medicineringen tittad på hos en läkare där på Borderlineenheten och sedan kan de remittera mig vidare om jag bara visste till var? Jag kanske inte behöver ha någon terapi-hjälp i nuläget? JAG VET JU INTE!

Såna här saker stressar mig. Stress gör mig trött och ledsen. Och då får jag ångest eftersom sakerna byggs på när jag inte vill eller orkar. Jag känner mig själv men jag kan inte kontrollera känslorna.

Och dagarna avbryts hela tiden av att ungen ska hämtas på dagis och sedan underhållas och nattas. Egentligen ska detta vara mannens vecka men det är så hippligt och happligt nu när jag inte flyttat och han är hos sin tjej så det funkar inte ännu. Och sen är det tänkt att jag ska börja arbetsträna och samtidigt måste jag måla om lägenheten så att jag NÅGONSIN ska kunna packa upp något. Och så vill jag lägga golv.

Mehn. Stressad. Trött… BRYT DETTA NU eller gå under.

En annan sak. Jag har flera som skulle kunna hjälpa mig att måla. Men det går inte! Jag har sånt kontrollbehov så jag kan inte låta någon annan hjälpa till. Jag måste göra det själv för annars blir jag ändå stressad av oron att det inte blir som jag vill ha det. Bara syrran som får hjälpa mig för vi gör på samma sätt, har samma krav och har gjort sånt här tillsammans många gånger. Men hon pluggar och har inte tid att komma till Stockholm så ofta…

Eh… Jag bara svamlar just nu. Skriver av mig lite frustration.

Nu ska jag duscha. Eller tröstäta. Eller både och.

Murgröna

[Före detta lösenordsskyddat inlägg.]

Murgröna handlar inte detta inlägg om. Det handlar om Älsklingen P och hans ålder.

Han blir alltså 62 år i år.

Det är inte så att jag bryr mig om vad andra tycker, för det bryr jag mig verkligen försvinnande lite om.

Det är inte heller så att han är nån krokig åldring med käpp och ölmage, inte alls!

Det är bara så att han är 33 år äldre än vad jag är. Han har haft många familjer och har två vuxna barn och två pojkar varannan vecka.

Mitt problem med hans ålder handlar enbart om vad jag eventuellt vill i min framtid.

Innan jag träffade Älsklingen P så tänkte jag att min framtid skulle innehålla en ny man, husdjur, hus på landet och i alla fall ett till barn. Jag vill ha ett barn till.

Efter att jag träffade Älsklingen P hamnade min framtidsbild emellan. Vart ska mitt fokus ligga? Ska fokus ligga på en framtid som jag omöjligt kan veta något om eller ska fokus ligga på en sund relation med en underbar man som älskar mig och behandlar mig med respekt?

Ärligt talat, jag vet inte!

Hur viktigt är det för mig med fler barn? Ja det är i alla fall inte så viktigt att jag är beredd att dissa Kärleken P på en gång.

Samtidigt känner jag mig på något sätt falsk som älskar honom och vill vara med honom samtidigt som jag inte vet om det verkligen är något jag vill satsa på?

Det är detta, och enbart detta, som är mitt problem med hans ålder. Och det är inte ett litet problem. Det är hela min framtid…

~

Men å andra sidan, ska jag verkligen sitta här och bestämma saker om framtiden som kanske inte alls är gällande när framtiden väl är här? Ingen kan veta vad som gäller då. Kan jag inte bara få njuta av här och nu? Leva i nuet? Älska och bli älskad? Utan att ständigt ifrågasätta allt utifrån en framtid som inte finns…