Bloggarkiv
Alla helgons afton
På fredag är det Allhelgonaafton.
Det är för mig en traditionell myskväll med familjen; mor, syster och bror… Med sena kvällspromenader på kyrkogårdarna, eld i öppna spisen, gott vin och hög mysfaktor. Denna Allhelgona kommer de att tända ljus på morfars grav och jag är inte där.
Den här Allhelgona är jag ensam. Bara jag. Jag har redan ångest. Jag saknar min syster. Jag saknar ÄV. Jag saknar de jag brukat ha omkring mig och jag känner mig oändligt ensam.
Det finns de som klarar av att vara ensamma men jag är inte en av dem. Jag mår jättedåligt och jag känner mig så utanför…
Fredagsmys?
Ja. Jag har fredagsmys. Typ. Även om jag mår lite illa… För jag har snart ätit en hel chokladkaka och druckit en liter light-cola.
Cockervalpen ligger i soffan jämte mig och sover och katten är olycklig och ensam uppe på skrivbordet i sovrummet. Jaja, han överlever till imorgon när Cockervalpen åker hem.
Känns bra att få vara hundvakt. Inte för att det är så jättekul men jag vet att Cockermatte är jättetacksam för att hon kan gå ut och ha kul tillsammans med sina kompisar och sin kille. Alltid något.
~
Jag känner mig dock lika ensam som vanligt. Jag har ingen att gå ut med. Inga vänner att hänga med. Och om jag får hänga med någon så känns det nästan alltid som att ”ja vi kan ses om jag inte har nått bättre för mig”. Jag vill också vara nått bättre som nån kan ha för sig… Men nä. Jag har inte en sådan position eftersom jag inte har ett liv.
Det liksom går inte ihop.
~
Och jag är fortfarande väldigt ledsen och besviken över att mitt försök att återuppta kontakten med älskade Syster slutade i katastrof… Har inte orkat blogga om det än men det kommer nått om det snart.
Otryggare kan ingen vara
Idag fick jag det bekräftat.
Syster och ÄV går vidare med sin relation.
Jag har inte längre någon syster…
~
ÄV borde aldrig inlett något med min syster efter min och hans relation, han kände mig bättre än så. Syster borde backat sekunden hon förstod hur ledsen jag blev.
Inget av det hände.
Nu är deras relation starkare och mer seriös. De har enats och kommit varandra närmre i det jobbiga som varit kring mig. Jag förstår att de inte kan backa nu. Det är för sent nu. De har redan en etablerad relation med uppenbara känslor för varandra. Jag förstår att de inte kan sluta nu.
Men då får de också vara utan mig. Ingen av dem har längre någon plats i mitt liv.
~
Jag behövde inte detta. Jag hade börjat bygga upp en liten nära krets människor som jag kunde vara med, vara hos, känna mig trygg med! Allt är splittrat. Otryggare kan ingen vara.
~
Sorgen är stor. Mycket stor. Det går åt helvete nu… Händerna och armarna värker av ångest. Magen knyter sig ständigt och jag mår så illa.
~
Brännande tårar… Och ingen finns det längre som kan hålla i mig så att jag inte går sönder…
MIN syster
Även om det är enklare nu så är det något som hela tiden ligger och äter i mitt inre och gör att jag mår dåligt.
~
Älsklingsvännen har behandlat mig jävligt dåligt många gånger. Jag kommer inte berätta hur för min syster om hon inte frågar och jag vill inte hon ska tro att jag skulle snacka skit bara för att jag är arg och ledsen. Nä, det finns mycket som hon inte vet om ÄV men om hon visste skulle hon förstå att han inte är värd någon så fin som henne.
Jag menar inte att jag är oskyldig. Jag har låtit honom behandla mig hur han vill för jag har känt mig så ensam och rädd utan honom. Jag har hamnat i en beroendeställning till honom och han har utnyttjat det. Och jag har låtit honom, till och med uppmuntrat det för att jag varit så rädd att bli ensam.
Att han sedan tycker att han kan fortsätta från mig till min syster trots att han vet hur jag känner för honom och hur beroende jag varit och fortfarande var av honom, det är så respektlöst så jag vill inte ens försöka förlåta det. Och jag har svårt att förstå hur min syster kan tycka att det är okej!
Jag vet att hon kan ta hand om sig själv men jag tror också att om hon visste hur han behandlat hennes syster skulle hon be honom dra åt helvete… Därför gör det så jävla ont på mer än bara ett sätt när hon vill vara i hans liv.
Jag har många gånger försökt bli av med ÄV ur mitt liv. Jag har alltid tagit tillbaka honom för att sorgen och smärtan har varit för stor och jag har inte stått ut själv.
Den här gången är annorlunda. Jag har spärrat honom på MSN, tagit bort honom från facebook och om han tänker begära tillbaka växten som jag skulle sköta åt honom över sommaren så kan han hämta resterna av den under min balkong när jag kastar ut den.
Jag känner bara lättnad. LÄTTNAD. Jag har orkat leva igen, kunnat vara med min son och kunna känna mig glad.
Jag vill inte ha honom i mitt liv på något sätt igen.
~
Jag vågar inte ringa min syster. Jag vet att jag kommer bli helt förstörd igen om hon säger att hon ska fortsätta träffa honom. Det fixar jag bara inte! Jag kommer aldrig acceptera det.
Jag vill ha tillbaka min syster… Jag saknar henne så mycket!
~
Min mamma tycker att jag pressar min stackars syster. Hon tycker att jag ska låta henne vara ifred och inte försöka pressa fram något beslut från min syster som är uppenbart förvirrad av hela situationen. Men jag vill ha ett beslut. Jag vill ha ett svar. För den här rädslan över att ÄV och syster ska så totalt köra över mig, den ligger i magen och gör ont varje dag. Hela tiden!
Jag vill bara att detta någon gång ska ta slut…
~
Jag måste också säga att ÄV, innan detta, gett mig otroligt mycket. Han har hjälpt mig så mycket och han har räddat mitt liv vid flera tillfällen och han har alltid funnits där. För det kommer jag alltid att vara honom tacksam men det gör inte att jag kan förlåta denna respektlöshet som han behandlat mig med nu.
Och det gör det hela så mycket hemskare, hur han som borde känna mig så bra trots det är villig att förgöra hela mig i någon övertygelse om att jag är sjuk och överreagerar mm. och att hans beteende är helt och fullt normalt och rättfärdigat och att det bara är jag som inte kan hantera det.
Ännu värre är att han tycker att han fortfarande kan vara där. Han tycker att det är inget som har förändrats. Han tycker att han fortfarande kan vara min vän som alltid kan finnas där för mig. Jag förstår inte hur man kan vara så totalt bortkopplad. Kanske är det något han försöker intala sig själv för att det passar i hans världsbild, jag undrar när han ska förstå att det bara är i hans världsbild…
~
Nä. Jag har ändå förstått att jag kan inte få honom förstå att han beter sig som ett svin och då är det jävligt skönt att bara acceptera det och säga hej då.
Blogginlägg
Ja. Hur i hela friden ska jag gå vidare med hela Syster/Älsklingsvännen-grejen…
Tanken på honom får min mage att knyta sig och gråten att lägga sig i halsen. Jag kan inte svälja det. Sveket. Respektlösheten. Hånet.
Han fattar inte hur fruktansvärt han beter sig. Hur illa han gör mig. Hur mycket han sårar mig och min och systers fina relation. Sådant som är livsviktigt för mig verkar han tycka är hans rättighet att ta för sig av hur som helst, helt utan hänsyn eller respekt.
Hur han som använt mig som KK/tillfällig flickvän i väntan på kärleken och villigt tagit rollen som trygghet i mitt liv helt plötsligt, för att det passade honom, var villig att göra mig så här fruktansvärt ont… Det vill jag inte ens försöka förlåta.
Älsklingsvännen, adjö. Man gör inte såhär mot mig. Jag är värd hänsyn och respekt, inget av det har han visat mig nu.
Om han ångrar sig och ber mig om ursäkt av botten av sitt hjärta så kanske, kanske har han en plats i mitt liv i framtiden men jag har inga sådana förhoppningar. Han har många gånger visat sin bristande respekt för mig men jag har inte velat se det. Nu går det inte att blunda för längre, smärtan är outhärdlig, han är inte värd mer nu.
~
Syster däremot. Hon har tyvärr gått på samma bluff som jag gjort. Älsklingsvännen inger ett sånt förtroende att alla murar rasar och man är trygg in i benmärgen i hans närhet. Både hon och jag är lite udda, dock på helt olika sätt, och Älsklingsvännen dras till udda tjejer. Jag förstår att hon är lockad. Vad jag däremot inte förstår är hur hon, min syster, värderar honom högre än mig och tillåter honom att göra mig så här illa. Den besvikelsen är större än någon annan. Jag trodde mer om henne.
Jag vill inte behöva vara utan henne. Vi är varandra så nära! Jag älskar henne så mycket. I jämförelse med Älsklingsvännen är hon miljoner gånger viktigare. Henne ger jag inte upp. Risken finns ju att Älsklingsvännen tvingar mig att säga upp henne också eftersom jag aldrig kommer kunna leva med att de är tillsammans. Inte på något sätt. Det är inte realistiskt på något plan! Jag hoppas att hon i slutänden väljer mig före honom och hoppet om det har inte dött ännu.
Till alla bflmammans läsare och till de två det särskilt berör
Jag som skriver det här är en av de lyckligt lottade människor som har bflmamman i mitt liv. Jag kan vittna om hennes intelligens, humor, styrka, mod, osjälviskhet och genuint godhjärtade natur. Jag har varit med när hennes liv har varit bra men också när det har varit insvept i mörker – som idag.
Bflmamman har gett mig möjligheten att skriva om hur jag ser på den turbulens som skakar om hennes liv just nu. Jag anser inte själv att jag är den bäst lämpade att tycka något om situationen och jag påstår verkligen inte att mina tankar utgör någon slags facit. Men som bflmammans vän tänker jag onekligen en hel del om detta kaos och jag är tacksam att jag får skriva av mig lite här.
Så. Systern och denna ”Älsklingsvän” (tro mig, hade det här varit min blog hade smeknamnet varit ett helt annat) vill vara tillsammans. När bflmamman försöker prata med dem om saken får hon höra att hon minsann borde förstå att hon inte kan bestämma allt, att hon måste respektera deras känslor också, att hon inte är den första som varit olyckligt kär – ”det har jag också varit” – och att hon kommer över det.
Jaså? Låt oss ta och bena lite i de synpunkterna.
1. Bflmamman kan inte bestämma allt
Det håller jag helt med om. Faktum är att bflmamman inte har någon som helst beslutanderätt när det gäller Systerns och Älsklingsvännens relation till varandra – det är helt upp till dem hur den ska se ut. Men bara för att bflmamman inte ska bestämma, förlorar hon inte sin rätt att tycka, tänka och känna inför situationen. Och vad Systern och Älsklingsvännen beslutar i den här frågan påverkar bflmamman i allra högsta grad, så varför skulle hon hålla tyst om det? Det vore orättvist mot henne, men även mot dem, om hon ljög och låtsades att allt var ok. Det skulle förmodligen skada alla inblandade mer i längden. Vill de inte höra hur hon känner får de helt enkelt låta bli att kommunicera med henne. Och vill de ha kontakt med henne så är det alltså Systern och Älsklingsvännen som borde acceptera att deras beslut inverkar på en annan människas liv. Det kanske inte känns rättvist eller kul att en tredje part påverkas otroligt mycket av deras relation – men nu är det likväl så det ligger till. De kan välja att strunta i bflmamman och satsa på sitt förhållande. Eller så kan Systern – hur orättvist det än må kännas – ta och fundera på om som minst bflmammans sköra och svårfångade sinnesfrid och som mest bflmammans liv är värt mer än en nyligen båbörjad relation till en kille hon knappt känner.
2. Bflmamman måste respektera deras känslor också
Om det var jag som befann mig i den här situationen – att killen jag varit är kär i väldigt länge går och blir ihop med min syster bakom min rygg – så skulle jag bli helt jäkla vansinnig om de bad mig ”respektera deras känslor också”. I helvete heller. Det bästa jag skulle kunna erbjuda skulle vara bruten kontakt, så att de skulle kunna fortsätta leva sitt lilla liv ihop men utan mig i det. Och då är jag en lycklig, välmående människa som inte har någon diagnostiserad psykisk problematik och som har förskonats från tragedier i livet. Men nu gäller det inte mig. Nej, i den här situationen så är killen dessutom den som har varit ”den olyckligt käras” livlina och trygga punkt under en väldigt lång tid. Och tjejen det handlar om har, ovanpå en del annan allvarlig psykisk problematik, borderline! Hörde ni det? Borderline! Det tål att upprepas, för det verkar ha gått Systern och Älsklingsvännen helt förbi. Annars skulle de inse att deras förväntningar på bflmamman är fullkomligt frånkopplade från verkligheten. Visst vore det jättebra om bflmamman bara kunde vakna upp imorgon och vara ok med hela situationen. Men det är orealistiskt och inhumant att begära att det ska hända.
3. Bflmamman är inte den första som varit olyckligt kär
Fint hörrni. Jävligt fräscht att säga något sånt. Återigen, Systern och Älsklingsvännen, i vilken låtsasvärld lever ni i? Den med minsta lilla kunskap om borderline borde förstå att ”olycklig kärlek” och en radikalt förändrad relation till de två människor som står henne närmast inte riktigt är samma sak för bflmamman som oss andra. Okej att ni inte vill ta hänsyn. Okej att ni tänker fortsätta vara tillsammans. Men hur fan vågar ni förringa bflmammans känslor och låtsas om att det bara handlar om lite hederlig ”olycklig kärlek”? Jag tycker att Systern borde applicera resonemanget på sig själv istället, för det här är sammanfattningen av min syn på det hela:
Det är Systern som råkat ut för en olycklig liten förälskelse. Hon borde ha backat sekunden hon fick höra hur bflmamman kände inför situationen – hur i helvete kan man prioritera en kille man knappt träffat framför sin älskade syster? Det är Systern som borde ta och komma över Älsklingsvännen och inse att hon kan hitta vilken kille som helst i hela världen att starta en relation med. Ja, verkligen vilken kille som helst! Men nej, hon ska tydligen vara i just den relation som stadigt suger livet ur hennes syster. Blä! Gud vad jag önskar att hon kunde öppna ögonen och tänka om, tänka rätt. Det är självklart hennes val och varken jag, bflmamman eller någon annan kan diktera villkoren för hennes liv. Samtidigt är det hon gör nu själviskt och osympatiskt och jag kan inte för mitt liv förstå varför hon skulle vilja välja på det sättet.
Och Älsklingsvännen? Jag förväntar mig inget av honom. Jag hoppas att han snart är ett minne blott, både för bflmamman och hennes syster.
Orangutangbäbis
Neeeeeeeeeeej
Jag är alldeles darrig i kroppen. Knuten i magen innefattar nu hela jävla bröstkorgen.
Idag åker syrran upp hit och ska träffa Älsklingsvännen för att prata om situationen.
Sedan kommer hon hit till mig och vi ska gå på Gröna Lund imorgon med ungen.
Men jag klarar inte av att hon och Älsklingsvännen ska ses. Jag känner honom. Jag vet att han kommer kyssa henne. Jag vet att han kommer fylla henne med hopp om att allt går att lösa, att jag kommer över det. Jag vet att han kommer få henne att längta efter hans famn på samma sätt som jag längtat efter hans famn varje jävla dag i flera år…
Fy fan jag måste kräkas.
Ut ur mitt liv.
Älsklingsvännen hävdade igår att han inte hade gjort såhär mot mig om han inte trodde på en framtid tillsammans med min syster.
Det måste va det mest korkade han sagt i sitt liv.
Han är 35 år och jag vet att han vill ha familj och barn. Min syster är 24 år och är absolut inte redo att skaffa barn, hon hävdar med bestämdhet att hon aldrig vill ha barn men sånt kan man ju inte veta när man är 24. Däremot tror jag det dröjer, kanske är hon 30 när hon är redo om hon nu någonsin ens kommer vilja ha barn.
Bara som exempel alltså, de känner inte ens varandra! Han känner inte min syster, han vet INGENTING om henne.
Att då sitta och säga till mig att han aldrig hade gjort mig såhär illa om han inte trodde på förhållandet? Fy fan alltså. När ska han sluta håna mig? Nu kanske, för jag vill aldrig någonsin ha någon i mitt liv mer som gör mig så fruktansvärt illa.
JÄVLA AS!
Inatt ska jag hämta Älsklingsvännen på flygplatsen.
Jag längtar efter hans närhet där jag känner mig trygg och lugn. Guhd jag vet inte vad jag ska ta mig till med hela detta.
Varken han eller jag mår bra som det är nu och vi behöver seriöst prata om något på något vis men vad eller hur vet jag inte.
Jag känner bara själviska och totalt oresonliga känslor och jag får inte slut på dem trots att jag faktiskt har ett förstånd nån stans där inne också…
Jag vill skylla allt på honom. Jag vill att han tar tillbaka allt och SLUTAR UMGÅS MED MIN SYRRA! Han var min vän. Min! Nu ska de två bli kompisar och vilja umgås själva. Utan mig. Vad fan! Utan mig hade de aldrig någonsin hört talas om varandra. SLUTA! Trots att han visste hur jag funkar och hur jag känner för honom, fan alltså. Hur fan kunde han. Min syrra! Jävla AAAAAAAAS! Lägg av!
Jag orkar inte! Jag orkar inte älska honom men jag kan inte sluta. Hur slutar man älska någon? HUR? JAG VILL VETA! Det har gått snart 2½ år sedan vi träffades och jag har varit olyckligt kär i honom sedan dess. När tar det slut?
Det kan bara ta slut om jag bryter kontakten, jag ser ingen annan utväg. Utväg? UTVÄG? Nej. En jävla helvetes kukväg! Som jag inte ens kan tänka på utan att gråta ögonen ur mig.
Jag FATTAR att jag inte äger Älsklingsvännen. Jag fattar det. Och jag har haft många tunga perioder då jag varit ledsen över att han träffat andra tjejer men ändå kommit fram till att jag vill ha kvar honom som vän men alltid haft den sista utvägen att säga upp kontakten. Jag har i alla fall haft möjlighet att om det gör för ont, då måste jag skydda mitt eget hjärta och gå. Då måste jag bryta kontakten med honom. Detta har jag förlikat mig med.
Men hur kan jag gå från honom OCH MIN SYSTER?
Nej. Just det. OMÖJLIGT! JÄVLA FUCKING OMÖJLIGT!
Om de två ska hålla på att träffas är jag alltså dömd att må dåligt i en ännu oöverskådlig framtid. Hur fan kan jag vara okej med det? Hur faaaaaaan?
Födelsedag
Jag har nyligen fyllt år också. Inte för att jag bryr mig. Alls.
Mor och syster ringer och grattar, far och bror skickar ett mail.
End of story.
Sex
Jag är så full..! Jag och Älsklingen P har just haft sex. Och trots att hans 14-årige son kom in i rummet mitt i akten så skrek jag bara VI HAR SEX och så fortsatte vi! Haha… Barnuppfostran på hög nivå :D
Grävlingmassakern på E4:an
Efter påskmiddagen hemma på västkusten kastade jag mig i bilen och körde den 5½ timmar långa sträckan hem till Stockholm igen. Jag hade tänkt vara kvar i alla fall tills idag (söndag) men jag kände mig så nere och deppig där i gamla hemma, jag bara sov och sov för jag ville inte vara vaken. Jag saknade min unge så väldans mycket när min moster hade med sina barn i ungens ålder. Nä. Det var skönt att komma därifrån faktiskt.
Vägen upp, E4:an, var en enda massaker av överkörda grävlingar. Det var riktigt vidrigt faktiskt. Så mycked blod, död och lidande som låg vid vägkanterna…
I övrigt gick resan bra och trots att jag höll en hastighet långt över den tillåtna så drog lillbilen endast 0,65 l/mil så det är jag mycket nöjd med.
Jag åkte direkt till Älsklingen P och kröp ner i sängen hos honom. Nu mår jag bättre.
Fint
Det var en fin och lugn begravning. För mig var det inte så jobbigt, för jag hade redan sörjt min morfar av hela mitt hjärta när han gick bort för några veckor sedan. Så jag kände mig väldigt färdig med sorgen så att säga. Nu var det bara fint att få ta ett avsked också.
Men det kändes overkligt. En kista. Min morfar som betytt så ofantligt mycket för mig och mina syskon under vår uppväxt. Som hade så mycket livsglädje kvar att dela med sig av.
Livet går vidare.
Vila i frid morfar!
Idag är det är morfars begravning. Jag ska läsa en kärleksdikt i kyrkan som jag skrivit, det blir fint.
Det blir en tyst begravning i närmaste familjekretsen, vi blir bara 13 personer, för det var så morfar ville ha det. Hade begravningen annonserats hade flera hundra människor kommit då han var en mycket omtyckt person som genom sitt liv engagerat sig inom många områden. Men morfar ville inte att hans begravning skulle bli ett spektakel där hans kista visades upp för allmänheten. Jag förstår honom verkligen!
Så det blir tyst och fint och bara hans fru, barn och några av barnbarnen. Och vi har bestämt att vi ska vara festklädda. Inte sorgklädsel utan finkläder, som om vi skulle fira mormors och morfars diamantbröllop som skulle varit i år och som morfar såg så mycket fram emot att få fira.
Det kommer blir en fin dag.
Tack
Tack för era tankar, det betyder mer än man tror!
Morfar lämnar ett stort hål efter sig. Särskilt för mormor, hon har alzheimers och klarar sig inte själv. Morfar har tagit hand om henne men nu kommer hon tvingas flytta till något hem… Min mor och syster träffade henne idag på korttidsboendet och då frågade hon om morfar hade dött… Det var hon som hittade honom död i sängen igår. Hon förstod inte varför hon var tvungen att vara på ett hem och hon undrade när hon skulle få åka hem till lägenheten.
Det är så sorgligt.
Min morfar
Idag fick jag samtalet som jag väntat på i två år. Att morfar är död.
Det spelar ingen roll att det var väntat, sorgen är stor för det!
Han var en sån fantastisk människa som alltid gav av sig själv, alltid hade glimten i ögat och som älskade sin familj. Så mycket livsglädje som slocknat…
Vissa människor är det något speciellt med och han var en av dem.
God natt
Jag trivs verkligen hos Älsklingen P. Hans två pojkar är toppenfina och jag känner mig verkligen hemma där. Det är fina grejer det!
Men nu är jag hemma hos mig igen. Imorgon ska jag börja min arbetsträning. Det ska bli skönt att komma upp ordentligt och börja dagen på ett bra sätt. Jag tror och hoppas att det leder till att jag får mer saker gjort resten av dagen sedan när jag kommer hem, för då är jag ju ”igång”!.
Mental status är blandad. Jag hittar inte någon stabil nivå. Det går upp och ner hela tiden fort som attan och jag blir så trött i hjärnan. Resultatet blir att jag sover och sover och sover. Och blir deprimerad.
Annars inte mycket nytt. Har saknat min skruttunge i helgen men nu har jag honom igen i veckan och det blir fint det. Jag har dock upptäckt att han kommer vara bortrest med sin pappa när han fyller tre år så det känns lite sorgligt.
Nåväl. Dags för sängen.
Lugnt
Idag har jag varit bakistrött och seg. Hmm, det känns som jag nyss var det?!
Nåväl. Igår hade vi det väldigt trevligt, jag, Älsklingen P och hans kompis L. Vi spelade musik, sjöng och drack vin och hade det jättebra. Lite för bra verkar det som idag dock… Gäsp!
Jaja. Jag har det bra. Känner mig lugn här hos Älsklingen P och hans pojkar. Det måste ju vara värt något…
Bitar ur livet, 3
Detta är en fortsättning på händelser i mitt liv som påverkat mig och format mig till den jag är. För förståelsen, läs gärna först del 1 och del 2.
Okej, här kommer det. Min mörkaste hemlighet som faktiskt idag påverkar mig mer än mobbning, våldtäkter och otrygghet tillsammans…
Jag är född med en missbildning. Denna missbildning gjorde att jag bara utvecklade ett bröst. En tjej ska ha två bröst, annars är hon… vadå? Äcklig är det enda som känns rätt när jag tänker på mig själv.
Usch, det är fortfarande jobbigt att ens skriva om det. Se det svart på vitt.
Nä. Här måste jag faktiskt sluta skriva en stund. Det är fortfarande så jävla jobbigt detta… Mobbning och våldtäkter och sånt kan man låsa in långt bak i hjärnan och på sätt och vis lägga bakom sig. Men kroppen har man varje dag, hela tiden och det går inte att lämna den som man kan med upplevelser och händelser.
~
Nåväl. Darrhänt ska jag ändå försöka få ner det här på pränt… Mitt hat mot min kropp är så överväldigande stort och att börja rota i det här är som att strö salt i ett sår som ännu inte läkt. För det är precis vad det är. Min felade kropp är ett sår som vägrar läka.
~
Min vana trogen berättade jag inget för nån. Inte ens min mamma visste om det. Jag gömde mig i mitt rum i källaren och led i tysthet. Jag tog aldrig av mig om sommaren, satt mest inne för det var för varmt att gå ut med tröja. Jag badade inte på många år.
Under hela högstadiet gömde jag mig i stora tröjor och skjortor. Jag gick jämnt med armarna uppe som en sköld och höll oftast böcker eller annat mot bröstet. Jag vägrade idrottslektionerna. Jag gick alltid dit, satt vid sidan om och tittade på. Läraren gav snart upp sina försök att få mig att delta, jag bara blankvägrade. Jag var udda och som alltid även förr, det självklara mobboffret.
När jag mot alla odds fick pojkvän ställdes mina kroppsproblem på sin spets. Hur skulle jag kunna vara nära honom..? Efter alla helvetes kval berättade jag så äntligen om mina bröst, för pojkvännen.
Tänka sig. Han ville fortfarande vara min pojkvän! (Så vad gjorde det om han nu behagade ta sex av mig när jag sov? Spelade försvinnande liten roll i det sammanhanget faktiskt.)
Efter detta beslutade jag mig för att faktiskt söka hjälp. Jag tog med mamma till läkaren och där, för första gången, fick min mamma se hur jag såg ut. Remiss skrevs till sjukhuset för rekonstruktiv plastikoperation. Mitt ärende var dock inte något som någon prioriterade och jag fick vänta två år innan operationen faktiskt blev av.
~
Läkaren verkade dock inte ta mitt problem på särskilt stort allvar. Operationen gav mig visserligen ett bröst till, men ett konstigt och betydligt mindre bröst än mitt riktiga. Vad hade jag för nytta av det? Jag kunde ju fortfarande inte ta på mig normala kläder eller badkläder och absolut inte visa mig naken. Efter ett år sökte jag läkarna igen men fick noll förståelse.
Du ska vara tacksam att du inte har för stora bröst så du får ryggproblem fick jag höra. Vad fan snackar du om din inskränkta gubbjävel skrek jag åt honom och grät så våldsamt att jag inte fick fram ett endaste ord till. Han försökte förklara för mig att alla människor ser olika ut och alla har saker med sin kropp som de inte tycker om. Alltså vad i helvete snackar han om? Komplex? Fattar han inte att detta handlar om något mycket mycket större än nått jävla komplex eller önskan om att se ut som nån fotomodell. JAG VILL BARA KUNNA LEVA MITT JÄVLA UPPFUCKADE LIV!
Nej. Gubbjäveln tyckte att mitt problem satt i huvudet på mig, inte i kroppen. Jag förstår hans inställning till viss del men det finns gränser alltså för hur mycket man kan kompromissa med sitt liv i dagens utseendefixerade samhälle. Det är inte meningen att avvikande exemplar ska överleva och det är ett jävla helvete att försöka göra det ändå. All min beundran till alla som gör det.
Till slut sa gubbjäveln (jag hatar honom innerligt än idag) att om jag fortfarande känner likadant om sex månader så skulle jag återkomma.
Sex månader? Vilket jävla hån. Jag hade ju redan känt likadant i över ett år?! Sex månader senare var jag dock tillbaka och väntetiden för nästa operation var ytterligare sex månader. Under denna operation förminskade man istället mitt riktiga bröst och försökte få det att efterlikna fejkbröstet… En ganska misslyckad idé kan man väl få tycka…
~
Jag hatar fortfarande mina bröst. Jag mår fortfarande dåligt av att se mig naken i spegeln. Jag har två totalt olika bröst. Olika form, olika storlek, olika placering. Och med alla operationsärren ser jag ut som fucking Frankensteins monster! Men det är ändå bättre än vad det varit. Nu kan jag ha på mig linne och bara vara lite obekväm. Jag kan ta en dusch utan att få ångest. Och efter mycket träning har jag lärt mig att gå upprätt utan att alltid ha armarna upp över framsidan av kroppen. Bara en sån sak. Att kunna släppa ner armarna till sidorna!
En fin kommentar som älskade Kanadavännen sa till mig i somras var att han gillade mina olika bröst. Det var som att ha två olika tjejer på samma gång. Det var gulligt av honom tycker jag…
~
Jag sitter här och tvekar. Ska jag verkligen posta detta inlägget, ställa mig naken här framför er alla. Det finns inget som någonsin kommer vara lika jobbigt att berätta om som detta. Men okej. Nu vet ni fan allt…
Bitar ur livet, 1
Jag har både lovat och vill skriva om händelser i mitt liv som påverkat mig mycket och format mig till den jag är. Detta blir en liten början på det. (Det finns också en del 2 och del 3.)
Jag har funderat mycket på om det finns tidiga händelser i mitt liv som påverkat mig. Det enda jag hela tiden inser är att jag knappt har några minnen från barndomen. Jag vet inte hur det brukar vara, brukar man ha det? Visst finns det minnesbilder av saker eller någon viss situation men jag tycker inte det är mycket att hänga i julgranen.
Jag och mina småsyskon gick inte på dagis utan togs om hand av vår mormor och morfar när mor och far jobbade. De minnena jag har från den tiden är bara fina, även om de är få. Vi bodde ute på landet och tillbringade mycket tid ute i skogen.
Jag började skolan som en rätt osäker flicka som inte var van vid främmande människor eller större folksamlingar. Jag var tystlåten, höll mig lite i bakgrunden men försökte passa in när chans gavs. Det gick sällan särskilt bra och jag hade få vänner. Kanske var det därför som jag blev det naturliga mobboffret.
Redan från början fick jag höra hur dum och töntig jag var, hur ful jag var, vad allt jag gjorde var konstigt. Jag drog mig undan mer och mer och undvek folk så gott det gick. När det inte gick, t ex i matkön, utvecklade jag snabbt en överlevnadsstrategi. Om jag var tyst så fortsatte de bara att skrika åt mig. Jag var alldeles för osäker och rädd för att säga ifrån. Min strategi blev istället att bara hålla med. Är du dum, kunde de fråga. Jaa! svarade jag glatt och de skrattade åt mig och jag skrattade också. Det var det enda jag kunde komma på för att klara mig.
Under hela min skoltid, från första klass till dess att jag slutade första året på gymnasiet, var jag mobbad. Jag skämdes för mig själv nästan hela tiden, jag var ju uppenbarligen udda och dum och konstig och ful. Det blev en vardag. En sanning.
Hemma, när jag gick i lågstadiet, var jag ofta ledsen. Jag ville inte gå till skolan. Mamma försökte allt hon kunde att övertyga mig om att jag var bra och fin men det gjorde inte stor skillnad, ingen annan tyckte ju det. Min mamma var förtvivlad. Jag såg hur ledsen hon var. Stackars mamma. Varför måste jag göra henne så ledsen? Resultatet blev att jag blev ännu bättre på att stå ut. Överleva. Inte berätta något. Begrava allting inuti. Distansera mig från alla eftersom de antingen kunde skada mig eller bli skadade av mig.
Var fanns tryggheten för mig?
Nä. Ingen tilltro till andra människor. En stor ensamhet fyllde mig och för att överleva som ensam flicka accepterade jag att det bara var jag. Jag skapade min egen trygga värld i mitt rum där jag spenderade mer och mer tid. Jag läste mycket böcker. Levde mig bort i fantasins världar… Spelade datorspel. Jag fick i tidig ålder tillgång till Internet och tillflykten till livet i datorn var en räddning. Där kunde jag vara den jag ville vara utan att någon visste nåt annat. Och blev det för jobbigt kunde man ta bort, blockera och stänga av.
Jag fick vänner på internet. En av de första och bästa internetvännerna jag fick var Kanadavännen. En kille i Kanada som jag mejlväxlade med och chattade med väldigt mycket. Jag tror vi träffades när jag var runt 13 år och vi har faktiskt hållit kontakten ända sedan dess. (Det var också honom som jag var och hälsade på IRL för första gången i somras!!!)
När jag började gymnasiet, då orkade jag inte stå ut längre. Jag fick så mycket skit kastad på mig och jag bara klarade inte av det mer. Jag slutade. Istället praktiserade hos en familj som hade hunduppfödning och hunddagis. Det var början till uppbyggnaden av mig.
Hos denna underbara familj fick jag ett värde. En mening. De behövde min hjälp och jag hjälpte dem gärna. Jag fick enormt mycket uppskattning och mot slutet tog jag hand om hela stället med 20 hundar själv när de åkte bort. Jag stortrivdes med att få så mycket ansvar. Jag var ju väldigt bra på att klara av saker själv. Reda ut situationer. Fixa allt själv. Jag kunde och de litade på mig.
Nästa år började jag ett helt annat gymnasium, ett naturbruksgymnasium med inriktning mot djurvård av alla möjliga djur. Allt från kor och hästar till lamadjur, rävar, illrar och skorpioner. Stärkt av det gångna årets erfarenheter och på en skola där ingen eller väldigt få kände till min gamla mobbofferidentitet, så gick det väldigt bra. Inte jättebra men sådan otrolig skillnad mot alla andra skolåren av psykisk tortyr. Mobbåren hade ju satt sina spår och jag aktade mig för att sticka ut eller ta plats. Jag fick några kompisar som jag kunde hänga med i skolan men jag delade aldrig med mig av mig själv, jag visste inte ens hur. Det enda jag någonsin lärt mig var att hålla allt inom mig och överleva. Jag drabbades av ångest och depressioner. Min känslomässiga utveckling hade ju inte haft en chans att komma ikapp det förnuftiga jaget eftersom känslorna ständigt blev undanstoppade och ignorerade.
Jag är fortfarande påverkad av alla år av mobbning. Jag klarar mig helst själv. Jag kontaktar inte andra människor i onödan. Jag har extremt svårt att dela med mig av mina känslor för det har jag aldrig lärt mig. Jag undviker fortfarande människor även om jag inte vill, för jag har aldrig riktigt lärt mig hur man umgås. Hur man litar på folk. Hur man pratar med varandra. Det är fortfarande läskigt och hur gärna jag än vill ha vänner så har jag så många spärrar som hindrar mig.
Jag känner mig fortfarande ensam även om jag numera faktiskt har en liten skara vänner, men ensamhetskänslan är stark. Jag är väldigt rädd för att göra andra människor irriterade, arga, ledsna eller på något sätt störa andra människor i deras liv. Jag är också väldigt beroende av mitt liv på Internet. Det är en viktig trygghet för mig då inget annat varit det. Och det som ställer till stört problem för mig idag är att känslojaget fortfarande är kvar som en ensam och rädd flicka utan någon trygghet i världen, vilket inte synkar särskilt bra med det förnuftiga jaget som försöker leva idag. Det spelar ingen roll hur smart jag är eller hur mycket jag förstår, känslorna lever kvar i ett annat liv.
Vad jag däremot blivit väldigt bra på är att stå ut, klara ut situationer själv och överleva! På gott och ont.
~
Ett litet tillägg (2010-12-27)
Jag har fortfarande hatkänslor emot många av de som mobbade mig när jag var yngre, även om jag förstår att de hade egna anledningar och sätt att överleva i en svår värld, och de var ju ”bara barn”. Men jag kan inte förlåta… Ännu i alla fall.
Jag känner mig också sviken av alla som inte aktivt deltog i att kalla mig saker, knuffa mig och göra sönder mina saker. De flesta gjorde ju just ingenting. Ignorerade mig. Tittade inte åt mitt håll. Skrattade. Kände väl sig säkra så länge det inte var de själva som blev påhoppade, de ville inte beblanda sig med mig. De få vänner jag hade var också sådana som blev mer eller mindre mobbade.
Jag kan förstå att inga vuxna gjorde något. Jag var ju så attans bra på att låtsas som ingenting, gå iväg, sitta långt bort och läsa. Blev aldrig synligt ledsen eller arg, det sparade jag till när jag var ensam i mitt rum. Då grät jag många många gånger och sörjde det jag såg att andra barn gjorde och hade med varandra. Jag insåg att jag aldrig skulle ha en sådan barndom och jag sörjde, redan som liten flicka.
Julefrid
Dåså. Alla julklappar och julkort fixade. Lugnt.
På onsdag kväll tar jag bilen med ungen och hunden och kör ner till västkusten där föräldrar och syskon bor. En fin liten resa på 6-7 timmar. Jag kör på kvällen så sover ungen hela vägen vilket är skönt. Jag är ju kvällspigg så det är ju inga problem för mig.
Ett litet stygn av sorg känner jag nu när jag sitter med ett inbjudningskort till bröllop för ett par av mannens vänner. Jag har ju också umgåtts en del med dem under åren men de är ju ändå han som är deras vän. Så på deras bröllop är det inte mannen och jag utan mannen och hans nya tjej som ska gå. Det känns trist faktiskt men det är ju så det är när man separerar.
På tal om separationsångest… Älsklingsvännen åker till sin KK-tjej i Göteborg imorgon för knullhelg innan han åker till sin mamma nästa vecka för att fira jul. Inte nog med att jag inte har min älsklingsvän inom räckhåll under jul- och nyårshelgerna, han ska till sin knulltjej i Göteborg också…
Men vet ni? En helt underbar sak. Jag är inte förstörd. Jag har inte förtvivlat ont inuti. Inget självskadebegär. Jag är inte livrädd. För bara några månader sedan hade jag fått droga mig gråtande till sömns varje kväll efter att jag fått reda på något sånt här. Jag hade haft obeskrivligt ont och varit så rädd att förlora honom att jag inte kunnat fokusera på något annat.
Jag vet inte vad den exakta anledningen är till att jag mår helt okej ändå just nu. Jag tror att jag är starkare nu. Jag har ett lite större kontaktnät nu än tidigare, då det i stort sett endast fanns han. Jag mår helt enkelt bättre i största allmänhet just nu och kanske är det bara tillfälligt, men det är innerligt skönt att inte vara söndertrasad inuti på grund av otryggheten när Älsklingsvännen åker bort.
Han tycker nog också att det är skönt. Efter att han berättat att han skulle till sin KK-tjej så ringde han flera gånger för att höra hur jag mådde. Han var rädd att jag skulle reagera som jag gjort så många gånger förr. Men nu tänker jag inte ens på det!
Framsteg? MEGAFRAMSTEG!
God jul till mig alltså :)
