Upp- och nerhjärnan

Stabilitet och trygghet är sådant som jag behöver i mitt liv (men önskar att jag inte behövde för jag vill så mycket mer…).

Idag är en lite orolig dag även om den inte är dålig.

• Dagen börjar med att en häst i stallet avlivas. Det var planerat men var ändå känslosamt.
• På Borderlineenheten tittade jag lite fort på läkarens anteckningar om mig och ser att hon skrivit ”Bipolär??” på sitt papper. Jag gillar inte massa ”tysta” anteckningar och antaganden som jag inte får höra om och inte får chans att säga något om.
• Det är inte läge att omplacera katten just nu för han är sjuk och behöver tas om hand. Fortsatt diarré i pälsen som han sprider ut i lägenheten och jag försöker tvätta och klippa honom men det stinker kattbajs här…
• Får reda på att USA-vännen som jag var och hälsade på i Texas, hennes man blev påkörd i hög fart på sin MC och blöder i mjälten och levern. Jobbigt!
• Hade tänkt sova jämte DS ikväll men han jobbar sent och är trött och ställer in. (Jag vet att han inte ljuger och det gör mig förbannad att min paranoida hjärna försöker säger mig att han har en dejt. Jag vet att den delen av hjärnan är dum i huvudet även om den har rätt ibland… Som t ex här…)
• Mensen har börjat igen men verkar inte komma igång normalt den här månaden heller. Störigt som sjutton.
• På affären hade de bara låglaktosmjölk och inte laktosfri vilket jag tänkte skulle väl inte göra så stor skillnad men tji fick jag.
• Lite orolig känner jag mig över att sluta med Cymbalta, trots att jag vet att det förmodligen inte kommer bli någon skillnad alls. Även om utsättningssymtom är ganska vanliga så är de ju övergående.

Det här är ju helt normala händelser (okej, hästavlivning och MC-olycka är kanske lite extrema vanligheter) och bör ju inte direkt skapa några större psykiska problem. Det gör de väl inte heller men eftersom jag är känslomässigt överkänslig så blir det en jäkla bergodalbana av upp och ner, även av ”småsaker”. Energikrävande för oss instabila människor som behöver (men vill nödvändigtvis inte ha) en lättkontrollerad världsbubbla utan stress. Och även om en viss grej inte i sig innebär stress och osäkerhet så skapar hjärnan det helt utan anledning ändå, bara för att jävlas.

Oh well. Jag mår relativt bra och är relativt stabil så bergodalbanan är inget större problem om än klart märkbar.

I like it, like it!

Jag mår oförskämt bra just nu. Jag tycker nästan inte om det för det är precis detta som är det jobbiga och energikrävande med att ha borderline. Minsta lilla sak kan förstöra allt och man sitter med rakbladen i handen men precis lika lätt kan minsta lilla sak göra att man inte ens fattar att man någonsin mår dåligt. Allt är bara skönt!

Det som är så jobbigt är att fallen från det höga till det låga är så stora och tar så mycket av ens livsenergi… Det normala är att ligga där emellan och pendla lite upp och lite ner. På mitt mellanläge spenderar jag inte mycket tid…

När jag skrev detta inlägget igår hade jag precis chattat med DS och vi kom väl in på relationer och hur jag är kär i honom och han inte tillbaka och även fast jag vet det så är det lika jobbigt varje gång att ta upp det för min hjärna är extremt bra på att ignorera det faktumet och försöka leva för de där fina trygga stunderna som lyfter mig. Så jag satt där och grät och var arg och hatade mitt värdelösa självt som håller på som det gör.

Skillnaden mot de flesta andra gånger är att igår la jag tillbaka rakbladen i lådan och satte mig i bilen och åkte till DS istället. Det slutade med att han kysste mig och jag sög av honom och sen mådde jag jättebra! Och gör fortfarande! Alldeles för bra, jag vet ju det. Mitt braiga mående står inte i proportion till verkligheten!

För jag är inte dum även om mina känslor försöker göra sitt bästa för att dumförklara mig. Men jag vet i förnuftet att inget har förändrats. Både jag och DS är trasiga själar som inte hittar vad vi söker och när vi gör det så blir det ändå inte rätt. Men att få ligga nära honom och kramas och pussa på honom, det… Det är bara underbart. Jag känner mig lugn, trygg och glad.

Jag hatar att det bara är en quick fix och inget som får vara… För det är såna känslor som jag lever för.

Suck, jag kan till och med dra ner mig själv bara genom att sitta här och resonera kring det så jag slutar nu för jag vill vara glad en stund till, innan verkligheten kommer ikapp.

Puss alla!

Så ledsen

Helvete.

Hjälp hjälp hjälp! Hur fan kan man må såhär dåligt. Hur fan är det möjligt…

Oron i kroppen är outhärdlig, jag mår fysiskt illa. Jag kan inte fokusera.

Paranoian börjar jaga mig. Nu snackas det bakom min rygg om hur dålig jag är, vilken usel mamma, en självisk jävel, inte värd någon hjälp, kan gott ha det, ryck upp dig för fan, ta ditt ansvar som mamma, självisk självisk självisk.

Jag träffade en ny läkare idag på gamla stället. Jag vet inte vad jag tycker. Hon var i alla fall väldigt rakt på sak och sa det som hon såg det: Du borde överväga att tacka ja till Borderlineenheten, det är ju det man blir bra av, sådan behandling, så varför säga nej till det? Långt att åka? Ja men det är ju ditt jobb, att arbeta med dig själv, resorna är en del i det. Du kanske är bekväm i att må dåligt och det kan utgöra ett motstånd men är du inte nyfiken på vem du är om du mår bra? Det där med Älsklingsvännen. Är det bara han som är självisk? Du då, är inte du också självisk som inte respekterar hans känslor? Ni kan nog inte ha en relation med varandra eftersom ni båda mår dåligt av det, det är en ond cirkel där ni blivit beroende av varandra.

Detta är väl svart på vitt vad jag själv tänker men det är hårt att höra av någon annan. Jag gick därifrån och bara grät. Varför är jag så jävla självisk? Vad fan kan jag göra annorlunda? Jag VILL INTE åka jävla tåg och buss till jävla Borderlineenheten två dagar i veckan och jag VET INTE VARFÖR! Vadå nyfiken? Vad fan är nyfiken för något? Jag försöker ÖVERLEVA här, nyfikenhet är en bonus om jag får tid över. Jag vill inte förlora min enda nära vän i livet, den enda person som alltid finns där för mig. Varför måste jag det?

Allt gör bara ont. Jag ser ju i texten hur deprimerad jag är och det är inte kul. På måndag ska jag ringa Borderlineenheten och fråga om jag kan få komma dit trots att jag tackat nej.

Ont…

ÄP vs. Äv & borderline vs. respekt

I helgen vart det en del turbulens minst sagt.

Älsklingen P känner sig uppenbart otrygg med att jag umgås med Älsklingsvännen, i och med att jag och Älsklingsvännen har haft ett KK-förhållande tidigare och vi har haft lätt att hamna tillbaka i ”gamla vanor”. Så egentligen är det inte så konstigt att Älsklingen P är osäker och känner sig otrygg med att vi umgås. Det hindrar dock inte mig från att känna mig extremt rädd, arg och missförstådd när mitt förhållande till Älsklingsvännen blir ifrågasatt.

Sent på fredagskvällen ringde Älsklingsvännen för att han hade sett en kommentar jag skrivit på MSN och ville kolla hur läget var. Direkt därefter säger Älsklingen P att det är nog bäst om jag går tillbaka till Älsklingsvännen istället.

Va? Det kändes som en blixt från klar himmel och jag fattade verkligen ingenting. Vadå tillbaka till? Älsklingen P tyckte inte om att jag träffade Älsklingsvännen och ansåg att eftersom jag inte kunde välja honom före Älsklingsvännen så betydde det att Älsklingsvännen är viktigare för mig än vad han är.

Jag var så förbannad. Så jävla arg och ledsen på Älsklingen P som verkligen inte fattar hur mycket Älsklingsvännen betyder för mig och hur mycket jag behöver honom. Och om jag ställs inför ett sådant ultimatum då hamnar han så jävla fett klart på förlorarsidan alltså. Det är högvis med minuspoäng att ställa mig i en såpass hotfull situation, för det är vad det är för mig. Tanken på att inte ha en nära vänskap med Älsklingsvännen det är ett hot och jag krigar utan att tänka efter vad det hela egentligen handlar om.

Jag var arg, besviken och ledsen för Älsklingsvännen är en så otroligt stor trygghet i mitt liv. Trots att vi bara känt varandra i två år så har han kommit att betyda så mycket och vi står varandra så nära! Jag har ingen som jag ens är i närheten av lika trygg med som honom. Ingen! Och det beror ju på att vi umgåtts så mycket och varit med om så mycket jobbiga saker tillsammans så då känner man varandra på ett speciellt sätt. Den typen av trygghet kan jag förstås inte ha med Älsklingen P ännu eftersom vi inte har samma bakgrund, men det ska väl omöjligt betyda att han inte också är viktig? Och som borderline med den extrema rädslan för separationer upplevde jag tryggheten hos Älsklingsvännen hotad och då var det alla taggar ut.

Älsklingen P tyckte då att jag inte respekterade honom och att jag var kompromisslös, det senare helt rätt uppfattat. I det läget finns inga kompromisser, inte förrän jag känner mig trygg i situationen kan jag börja kompromissa och visa vilja och respekt. Det går alltså inte att säga som han gör och förvänta sig att jag rationellt ska diskutera saken, för det är dömt att misslyckas.

Nästa dag kunde vi dock prata lite mer konkret om vad som hade blivit fel. Älsklingen P förstår att Älsklingsvännen är viktig för mig men jag anser inte att jag ska behöva väga dem mot varandra om vem som är viktigast eller vem som betyder mest. De har helt olika roller i mitt liv och just nu är jag själv i en övergångsfas från ett sämre mående till ett bättre (tror jag i alla fall?!) och med den förändringen förändras också de förhållanden till personer som finns runt omkring mig.

Men jag har förståelse för Älsklingen P. Jag och han har olika värderingar om väldigt mycket och med tanke på min och Älsklingsvännens historia så är det inte omotiverat från hans sida att ha funderingar.

Men sättet som han demonstrativt nästan i självförsvar kastar ur sig påståenden som jag inte kan förstå kopplingen till, det är inte särskilt produktivt eller kommunikativt. Jag i min tur måste lära mig att läsa honom bättre och i sådana situationer inte börja försvara mitt liv när det egentligen inte är hotat…

Jag vet ju att jag har problem med mina känslor, som vi med borderline har. Alla känslor förstärks lätt till tusen och gör att jag blir jättearg, superledsen eller extremt lycklig trots att sådana överreaktioner inte är står i proportion till känslan. Jag vet ju om det men kan ändå inte kontrollera det. Vet inte han det också?

Vi måste lära oss mer om varandra och hur vi ska kommunicera. Annars ser jag upprepning av liknande scenarion gång efter gång och det går faktiskt inte. Jag behöver bli sedd utifrån mina behov och han behöver bli respekterad utifrån sina behov men däremellan finns minst sagt störningar på linjen…

Det är inte lätt att vara tillsammans med en borderline och det är inte lätt att vara en heller faktiskt och på något sätt måste vi hjälpa varandra om vi vill fortsätta vara tillsammans. Det vill i alla fall jag.

Pang

[Före detta lösenordsskyddat inlägg.]

Jävla borderline. Det slår om så fort. Igår var jag lycklig men idag är jag förstörd…

Jag börjar må lite bättre från influensan men jag är fortfarande matt och trött. Trots det träffades jag och Älsklingen P idag och var på bio med ungen och shoppade lite.

Hemma hos mig så lekte Älsklingen P med ungen och jag satt mest och tittade på. Trött och lättirriterad vilket jag varit hela dagen för den delen.

Helt plötsligt säger Älsklingen P att det är nog bättre om han åker hem ikväll så får vi ses en annan dag istället.

Okej? Fattar noll. Eller jo. Jag har ju varit väldigt off idag men vad då? Jag har ju bett om ursäkt för det och förklarat varför… Jag var omedveten om aktivitetskravet för umgänget..!

Så han bara stack. Och jag sitter här och känner mig så otroligt övergiven. Ångest i händerna och den sorgblandade ilskan… Tårarna som trillar… Fan också… [borderline] What’s your fucking problem??? Gubbjävel… [/borderline]

Eller hur fruktansvärd har jag egentligen varit idag? Ångest… Ont i händerna… Ensam… Övergiven… Ledsen…

~

Fina ungen har kramat mig och klappat mig och tröstätit chips tillsammans med mig. Tur att han är här, annars hade rakbladen åkt fram. Å andra sidan kan jag inte ta tabletter och bädda ner mig vilket jag mest av allt vill göra nu, men det går ju inte heller när ungen är här.

Svar till…

Fick denna kommentar och tänkte att jag skulle svara öppet då detta är en återkommande diskussion när det gäller personer med psykisk ohälsa och barn. Mitt svar handlar dock enbart om mig själv och hur jag ser på mig som förälder och mitt val att skaffa barn. 

Kommentar av Cissi:

Hej.

Jag undrar en sak. Du som är så sjuk – hur kommer det sig att du väljer att föra in en oskyldig människa i världen?
En liten människa som förmodligen också kommer att bli psykist sjuk.

Känner du inte skuld i att han kanske kommer känna samma känslor som du försöker fly undan?
Hur kan du vilja utsätta din son för ångest? panik? bottenlös sorg och att vara så deprimerad att man inte kan prata?

Hur tror du han upplever det när du mår dåligt? Tror du inte att han förstår?

Alla gånger du vill dö, alla gånger du vill skära sönder kroppen och skrika för att NÅGON ska reagera och rädda dig.

Jag har också en borderline diagnos och skulle aldrig i livet skaffa barn. Hur kan jag göra nånting så själviskt?

• När jag skaffade min son så hade jag mått bättre en ganska lång tid. Tyvärr kom mina besvär med borderline tillbaka efter ca ett år med bebisen men det kunde man ju inte veta i förväg. Jag vet inte hur jag hade handlat om jag hade vetat att jag skulle få så stora problem med boderline igen.
• Min son kommer förmodligen inte alls också att bli psykiskt sjuk. Det kan finnas nedärvda faktorer men det krävs ofta mer än så för att en psykisk sjukdom ska utvecklas. Han är den tryggaste och bäst anpassade ungen som jag någonsin träffat! Han har i alla fall fått en bra start.
• När jag har haft det som sämst och mått som värst har han varit så liten att han inte förstått mer än att jag inte orkat vara med honom, och självklart påverkade det honom. Men det är faktiskt så att han har en kapabel pappa också som tar över föräldrarollen när jag inte kan. Jag har också numera ett stabilt kontaktnät omkring mig och det försäkrar att ungen alltid kommer bli sedd.
• Visst har jag mått dåligt och oroat mig för om hans utveckling påverkats negativt av min sjukdom, därför bad jag om en utredning av Socialen och BVC. Dessa har bara haft positiva saker att säga både om mig som ansvarstagande förälder och om ungen som är precis som han ska vara. Alla är trygga i att jag alltid sätter ungen först.
• Nej, jag ångrar inte att jag skaffade barn. Aldrig kan jag ångra min älskade unge som är världens finaste och bästa.
• Det handlar faktiskt inte bara om vad för problem man som förälder har. Det viktigaste av allt är att man har självinsikt och själv inser när ens problem går ut över barnet och man måste vara så pass ansvarstagande att man gör något åt det. Klarar man av att se barnet först och inte sticka huvudet i sanden, trots sina egna problem, då kommer man väldigt långt.

DBT passar inte mig?

Jag vill bara säga en sak till angående Borderlineenhetens krav som jag skrivit om här.

Jag kan förstå kravet. Absolut gör jag det.

Det är ju till för att se till att man istället vänder sig till dem och låter dem hjälpa en när man behöver. Det är till för att man ska ta emot all den hjälp de kan ge så att man inte behöver skära sig eller vad man nu gör.

Kravet är också i många fall (kanske alla) ett måste för att en person med problembeteende som de är beroende av faktiskt ska tänka efter och välja vården istället för problembeteendet. Och om kravet får den effekten så är det ju jättebra! Superbra!

Men för mig, personligen, i denna stund, så överskuggas den positiva effekten av hotet att bli lämnad i sticket. Faktiskt.

Trygghet framför allt gäller i min värld.

Det finns också fler anledningar till varför jag inte riktigt passar in i DBT. Jag har för det första ”av mig självt” blivit mycket bättre och starkare. Jag har inte längre ständiga problem med borderline utan dessa är av mer tillfällig karaktär. Det är möjligt att jag inte behöver någon terapi!

Att då sitta i DBT och intensivt, två gånger i veckan, arbeta med problem som man inte har? Det funkar inte. Då tröttnar man ju innan man ens börjat. Så DBT går faktiskt bort av den anlendingen. DBT riktar sig till de som lider av sin borderline i vardagen och det kan jag inte säga att jag i nuläget gör.

Men vem ska då hjälpa mig? Jag behöver ju hjälp när jag väl mår dåligt. Kanske någon annan form av psyk-kontakt? Men inte på det gamla vanliga stället som jag gått på förut, för det stället är inte fungerande. Faktiskt. Och min läkare som var den enda vettiga på stället har slutat nu.

Jag känner mig lite övergiven av vården faktiskt. För jag passar inte in. Jag blir bara föremål för akutinsatserna när jag väl har en dålig episod men efter det så är jag oftast frisk igen. Vården är inte anpassad efter sådana individer. Ingen annan social hjälp heller för den delen.

Borderlineenheten, nej tack?

Ju mer jag lär känna Borderlineenheten desto mer tveksam är jag till deras arbetssätt.

Personerna jag har träffat är trevliga, proffsiga och bra att prata med. Det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i deras sätt att arbeta med ”problembeteenden”.

Ett så kallat problembeteende kan t ex vara att man skär sig.

För att få gå med i DBT-programmet på Borderlineenheten måste jag lova att inte skära mig. Jag kommer få hjälp och stöd i den utsträckning jag behöver, så länge jag inte skär mig. Om jag skär mig istället för att använda mig av deras hjälp så avsäger jag mig därigenom rätten att få DBT-behandling hos dem.

Egentligen, rent teoretiskt sett, så är det logiskt. Men på det känslomässiga planet, där vi borderlinepersoner lever och verkar, där funkar inte denna approach.

För att bli antagen till deras DBT måste man som de kallar det vara ”väldigt motiverad”. Jag förstår nu vad de menar med det och jag får kanske erkänna att riktigt så motiverad är jag inte. Jag är inte redo att ge upp mitt beroende, mina smärtstillande rakblad som alltid funnits där i de mörkaste av tider, för att istället lägga all min tilltro till en hög människor som jag inte känner.

Jag är motiverad att bli bättre, men inte under hot. Inte utan tillit.

Att ställa mitt beroende mot kravet att sluta och risken att inte få gå kvar i behandlingen gör att jag känner mig motvilligt inställd redan innan jag börjat. Inte direkt optimalt läge! Om någon vill att jag ska stanna kvar och lita på dem, då måste de också visa att de själva finns kvar och går att lita på oavsett vad som händer, oavsett vad jag gör.

Att redan från början ställa kravet att ”du får inte skära dig” innan jag ens börjat i deras DBT känns som att vara tvungen att göra ett sluttest på en kurs som jag ännu inte gått.

Nej, ett sådant krav från någon går jag inte med på. Jag kan inte lite på någon som säger att de försvinner om jag skadar mig. Då får det faktiskt va.

116 dagar självskadefri

Jag är hel. Jag somnade med en bunte rakblad jämte mig i soffan efter att ha tröstätit en liter frukostflingor…

Jag har sovit hela dagen. Jag mår illa och har ont i magen. Jag tål inte att min vän är besviken på mig. Jag tål inte att vara besviken på min vän… Jag blir sjuk! Jag har sårat min vän helt utan att mena det och jag anser att vännen har fel i sin tolkning av vad som hänt. Men jag kan inte rätta vännen för denne lyssnar inte, är bara arg och sviken.

Fuck alltså.

Mina ögon värker av alla tårar och jag längtar efter värmen i famnen hos pojkvännen… (Förresten, kan man kalla det pojkvän när han är lika gammal som min pappa?! Manvän? Gubbvän? I don’t know…)

Mer borderline (OBS om självskada)

Uppdatering.

Det är nu ännu senare på natten. Jag är helt förstörd. Jag är själv med ungen men jag vill bara skära mig. Har bråkat ytterligare med vännen och jag mår så illa. Det gör så ont. Jag klarar inte av detta! Jag förstår inte! Det är ju ett missförstånd?! Jag orkar inte! Vi pratar uppenbarligen inte samma språk även om jag trott det.

Har tagit fram rakbladet… Vill… Vill inte… Måste… Måste inte… Och jag har ingen aning om var detta kommer sluta. 115 dagar självskadefri idag. Vad är det imorgon?

 

Borderline (OBS om självskada)

Borderline slår till när man minst anar det. Jag var alldeles glad tills för några minuter sedan…

Besvikelse över en vän får omotiverat stora konsekvenser. Tårarna börjar rinna. Ensam… Som jag sagt så många gånger förr så gör det så jävla ont i mig att vara ledsen när jag är ensam. Det gör så fruktansvärt ont… Ensamheten blir så stark. Längtan efter rakbladets smärtlindring blir central. Överhängande. Ett begär.

Jag funderar på vilka mina alternativ är. Ringa nån? Ringa vännen som gjort mig besviken och försöka reda upp det hela? Nej, inte nu i affekt. Risken är att det bara blir värre av det och den risken vill jag inte ta. Ringa nån annan vän? Ja kanske… Men det är mitt i natten… Jag vet att jag får väcka dem, jag vet att det är okej, men då blir jag också skyldig dem att inte använda rakbladet. Men om jag måste ändå?

Chansen finns ju också om jag ringer någon att det känns bättre. Att jag inte behöver använda rakbladet… Det vore förstås rent objektivt sett det bästa. Och det är också troligt att det blir så. Ändå vill jag inte ringa. Jag vill inte bli avväpnad. Att döva denna inre smärta med rakbladet är en drog som jag är beroende av.

Okej. Att blogga är uppenbarligen också ett alternativ… Ensamheten bleknar något och den värsta smärtan har lagt sig. Dags att sova.

Jävla borderline.

 

Borderlineenheten

Förra veckan träffade jag en läkare på Borderlineenheten, det var mitt första möte där. Hon verkade snäll och så. Grejen som känns så tung just nu är ovissheten.

Först måste jag gå på tre bedömningssamtal där, det första var då förra veckan. Sedan ska de utvärdera om deras arbetsmetod (DBT) är något som skulle passa mig och kunna hjälpa mig, för i så fall så får jag bli patient hos dem. Något som är viktigt för att man ska bli bedömd som passande är att man har motivation att fullfölja DBT:n och verkligen vilja arbeta på att bli bättre.

Om de bedömmer att deras arbetssätt kanske inte är det bästa för mig så vet jag inte vad som händer. Måste jag gå kvar på det där sugstället som jag varit på hittills? Vad finns det för andra alternativ?

Jag vill såklart ha en vård som passar mig så det är klart att denna bedömning som nu görs är viktig. Men det som känns viktigast för mig är att få en målinriktad helhetsvård med ordentlig uppföljning osv. Jag inbillar mig att jag kan få det på borderlineenheten.

Jag är dock rädd att de inte ska tycka att jag är värd att lägga tid på eftersom jag har hoppat av DBT en gång. Då kanske de tänker att jag inte kommer gå in helhjärtat i deras DBT-behandling eftersom jag uppenbarligen inte trivts med DBT förut.

Nu var det ju så att det var väl egentligen inte DBT som jag hade så mycket emot, utan gruppledarna, min individuella terapeut och hela vårdsituationen på det där sugstället.

Men ja. Jag är orolig att jag tvingas gå kvar. Att mitt DBT-avhopp ses som bristande motivation. Och ovissheten om vad som kommer hända med min vård känns jävligt tungt faktiskt.

Nästa möte är på torsdag nästa vecka. Och sedan är det ett möte till innan jag kanske vet något.

Ökad sårbarhet funkar inte…

Ökad sårbarhet funkar inte tillsammans med folk som inte bryr sig om allmänt hyfs.

Som igår. Jag skulle träffa min samtalskontakt på psyket kl. 11. Jag kommer dit och får veta att hon är sjuk. Okej, men varför har ni inte ringt mig då undrade jag. Jo för att jag hade ingen tid bokad. Nähä? Jag har fått en lapp från min samtalskontakt med tider varje torsdag till i december. Har jag någon av dessa tider? Nja. Resterande tider är reserverade men inte bokade.

Alltså. Detta är inte första gången jag kommer dit och inte har någon tid bokad trots att hon sagt det. Det är inte andra gången heller. Jag blir så arg! Men jag blir också ledsen. Varför ska jag behöva åka dit gång på gång och känna mig som en idiot? Fick kämpa mot tårarna när jag satt i bilen hem… Självskadeimpulserna blixtrade i hjärnan. Sån här skit gör så jävla ont.

Jag hoppas verkligen att jag kommer få komma till borderlineenheten på KS i Solna snart, för det här stället suger verkligen. På så många sätt.

Har mannen asperger?

Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeen!!!!!

Man kan inte vara så här sårbar. Det funkar inte!

En liten kommentar som inte ens har något med mig att göra, utan om mannen, och jag sitter och storgråter.

Fan :(

Jag är ensam hemma vilket både är skönt och ensamt. Jag skulle behöva gå upp och ta hand om saker i arbetsrummet, men jag vågar inte lämna soffan och TV:n.

Mannen har sociala svårigheter med relationer, och han är fruktansvärt opedagogisk med barn. Han har många symptom som tyder på aspergers syndrom och det skulle vara skönt om han fick en sådan diagnos. Då skulle han kanske kunna få hjälp i sitt föräldraskap? Men jag tror kanske inte att han faktiskt har aspberger, men han är ju totalt socialt och pedagogiskt inkompetent!

Usch, jag är så arg och ledsen för egentligen ingenting mer än att en granne är sur på mannen för att han alltid är otrevlig mot hennes son… Det är han nog men han menar ju inte att vara det. Han fattar ju bara inte bättre! Jag hatar att mannen inte fattar enkla sociala regler…

Tänk om mannen faktiskt har aspberger. Och även om han inte har det, någon slags light-variant har han ju absolut. Kan ungen ha något liknande?

Jag är faktiskt orolig för att ungen har svårt att uttrycka sina känslor. När han slår sig så kämpar han förtvivlat för att inte gråta. Och när jag hämtar honom på dagis och han ser mig så ser jag att han ler men att han försöker att inte visa det. Han är också sen i språket… Och att bygga torn med olika färger av lego är det bästa han vet.

Kan ungen också ha någon neuropsykisk störning?!

Åååhhh…. Jag ska försöka sova för jag ORKAR FAN INTE MED LIVET och jag orkar inte vara så här paranoid. Och det gör så ont att gråta.

Nattligt bitchande om bipolär och borderline

MSN-konversation från inatt när jag bitchade om bipoläritet och borderline och Kanadavännen lyssnade snällt… :)

bflmamman: Kanadavännen!

Kanadavännen: Hi bflmamman! How are you?

bflmamman: well.. its 4.45 am.

Kanadavännen: lol yeah I was gonna say, you seemed to be on just a little too early… can’t sleep?

bflmamman: nope. im not up early, im just up.

bflmamman: done 6 mashines of laundry

Kanadavännen: wow, when you wanna work you wanna work… is that everything washed now?

bflmamman: yup

bflmamman: oh, and including the 2 mashines i did ealier, thats 8

Kanadavännen: wow, I can’t wait that long

bflmamman: im kinda being tossed around by this bitch called bipolar type II

bflmamman: first im depressed for like months.

bflmamman: and now i have hypomania. the opposit of depression.

bflmamman: normal ppl are usually staying in between

bflmamman: i have a hard time staying in the normal area..

bflmamman: and that SUCKS

bflmamman: (yes im a little pissed)

Kanadavännen: yeah I looked that up before and tried to understand it, but I have to be honest, I don’t quite understand hypomania

Kanadavännen: so is it your happy all the time and full of energy then?

bflmamman: well, since i havnt really recovered from the depression yet, im not so happy. just the energy

Kanadavännen: ok I see, I wasn’t sure. So it does do that then, happy+energetic?

bflmamman: yes. thats common

bflmamman: and i hope to get there,

bflmamman: cuz that happy is the only upside to this crap

Kanadavännen: yeah I can just imagine… being constantly happy would be nice, hell, I can think of a lot of normal people that would like to have that as an option even on occasion

Kanadavännen: most others just kinda stay bleh all the time

bflmamman: mmm

bflmamman: so now im just… dunno.. pissed… cuz i cant sleep and im not happy

bflmamman: haha

Kanadavännen: I’d be angry too, its too early in the morning

Kanadavännen: well this sounds silly to you I’m sure, but… I kinda don’t beleive it. I have a hard time believing someone can just be plain happy for a while just because

Kanadavännen: I might be wrong here, but that actually sounds like a positive to bipolar II

bflmamman: it is. but to bipolar I, they often get just mania. and that happiness and energy gets out of control.. and they can like buy a house or whatever

bflmamman: quit their jobs

bflmamman: start a round the world journy

Kanadavännen: huh wow, that’s kind of a new type of scary I never thought of… so happy you kinda forget about the cares and concerns of the world, and of course that can have different problems on its own

bflmamman: exactly

Kanadavännen: I never thought of it like that, that’s very interesting

bflmamman: so compared to that, hypomania is great

Kanadavännen: I agree actually, I mean, I’m sorry you have bipolar II and have to suffer from some very scary depression, but on the other hand I’m kinda glad that each bad time comes with a good time

Kanadavännen: one more question, does the hypomania last long? I mean, I know these depression/hypomania periods aren’t really regular like a clock, but can you be in hypomania for a while?

bflmamman: nah… i guess its different for everyone.. but my hypomania usually lasts 1½ weeks.

bflmamman: at the longest

Kanadavännen: hmm that’s interesting, kind of a shame that for you it won’t last as long as a depression period, but I’m still glad you have an up time anyway

bflmamman: but there is alwats a risk that hypomania turns into real mania. and it can often lead to a new depression…

Kanadavännen: so let me ask you another thing while I’m at it

Kanadavännen: do you usually just go from hypomania to depression and back again that constantly, or do you ever get like a small in-the-middle break inbetween? doesn’t have to be all the time of course, even if its just now and then. Or is it maybe more like you described tonight, they blend parts together (you said your still a little sad, but you have the energy)

bflmamman: hmm.. good question… for me, hypomania usually follows the depression… and then after the hypomania i get a little depressed again and then its a ”normal” period that can last for years. but usually only lasts for weeks or months.

Kanadavännen: yeah I’ve been kinda guessing every depression or hypomania period is a little bit random how long it lasts… I wasn’t sure if you had a ”normal” period in there somewhere or not or if it was constantly being emotionally bounced around like a rubber ball

bflmamman: well i do have normal periods all the time. BUT then im getting screwed over by the even worse bitch borderline

bflmamman: that can turn my days like small bipolar battels

Kanadavännen: hmm yeah I kinda forgot about that, its tough for someone who doesn’t know so much about all of this to realize that its a fight between not one but two things

bflmamman: well, the borderline thing also makes me really vulnerable. vulnerable to changes. vulnerable to right about anything that ppl say or do or that I think ppl say or do……

bflmamman: sorry to be complaining like a bitch… but its 5.30 in the morning and im not sleeping!!!!!!!

Kanadavännen: its not bothering me, its okay… I like talking with you

Kanadavännen: not to offend you, but knowing this, I can understand why some people are in your life that shouldn’t be… and makes me wish we could get more good people influences on you

bflmamman: you are right about that

Kanadavännen: and I’m learning a lot, I’ve got a lot more respect for the delicate balance this has on you

bflmamman: yup. it does… so for example, Älsklingsvännen is too tired to talk, it makes me hurt so fucking bad. and parts in my brain are trying to tell me that he is tired of me and doesnt want to talk to me and all kinds of shit… and to shut it all up i have to cut myself.

bflmamman: (well thats the worst case scenario)

Kanadavännen: yeah I see what you mean, the borderline really makes you react too strongly to things sometimes, like that example

bflmamman: yes!

Kanadavännen: this might sound completely arrogant, but man… I really wish I could be around you more lol I mean, I wanna protect you

bflmamman: i am too sencetiv and too vulnerable to be alive… but i hate showing it to anyone so i have great masks and i could probably fool about anyone…

Klockan 6 i morse tog jag en stillis för jag VILLE sova! Exakt 8 timmar senare gick jag upp, duschade och hämtade ungen på dagis.

Biologisk förklaring till självskada

Att personer med borderline ofta använder smärta för att lugna sig när de mår dåligt är vanligt. Många är vi med ärriga kroppar. Nu har forskare kunnat visa att det faktiskt fungerar lugnande för personer med borderline att tillfoga sig smärta eftersom smärtan hos borderlinepersoner hämmar den del av hjärnan som styr känslorna.

Intressant tycker jag. Att det faktiskt finns en biologisk förklaring till varför många med borderline företar dessa självskadehandlingar, att det inte bara är någon knäpp tanke vi smittats av och som kan drabba vem som helst…

Läs mer här
http://www.spiegel.de/wissenschaft/mensch/0,1518,715132,00.html
och här
http://www.biologicalpsychiatryjournal.com/article/S0006-3223(10)00398-7/abstract.

 

Panikig ångest

Fan också!

Mannen och ungen åker i förväg till svärföräldrarnas sommarhus imorgon och jag åker på fredag, för jag har en läkartid då som jag vill gå på först. Så långt så bra.

Men jag har haft ångest över att jag blir själv, jag vill inte vara ensam! Har pratat med KK-vännen tidigare i veckan om detta och han sa att jag fick vara hos honom så då kände jag mig mycket lugnare. Men så ringde han nu ikväll.

Han ska helt plötsligt spela fotboll och umgås med några polare på kvällen, men vi kan ju ses på dagen? Eh… Ja… Jo så klart… Ångesten högg direkt och tårarna trillade. Han hörde att jag blev ledsen och jag sa att jag var det men jag sa att det var okej, jag förstår ju. Han har jobbat som en tok och inte haft tid med något och ska snart åka bort och det är mycket han vill klämma in på den lilla lediga tid han har.

Men… Jag ville ju inte vara själv! Så fort vi la på var min första tanke: var är rakbladet? Jag måste ta död på den här panikartade ångesten NU!

(Ett tecken på att jag inte självskadat på länge är att jag ens behöver tänka ”var är rakbladet?” Haha :)

Nej jag har inte skurit mig. Jag öppnade datorn och skrev detta inlägget istället och jag känner mig lite lugnare. Inte lugn, men inte panikångesten. Nu får vi se hur det blir resten av kvällen…

Fan alltså… Att man ska vara så jäkla känslig!

Den förlorade dottern

Mannens dotter ska komma och hälsa på oss i juli/augusti. Med tanke på historien kring dottern så är jag glad för mannens skull men jag ser inte fram emot det alls…

Väldigt kortfattat så förlorade mannen sin dotter när jag och han träffades, dottern var då 10 år. Dotterns mamma tillät inte dottern att träffa mannen om jag var närvarande. Enligt mamman som vägrade träffa mig så var jag farlig för dottern och hon skrämde dottern med att jag kunde knivhugga henne. Det slutade med att mamman flyttade till Skottland med dottern och det gick flera år innan dottern ens ville ha kontakt med mannen igen. Mamman hade ju snackat så mycket skit om honom och mig så dottern ville inte veta av oss.

Dottern och mannen har träffats några få gånger sedan dess och har lite mailkontakt ibland. Ingen nämner någonsin mig. Jag har ingen aning om vad dottern tror om mig eller om hon fortfarande är rädd för mig/hatar mig. Enligt mamman så var det ju jag som förvandlade mannen till en dålig pappa.

Så nej. Jag ser inte fram emot dotterns besök. Jag vet inte vad jag ska säga till henne, om jag ska säga något alls eller låtsas som ingenting. Om hon ens kommer prata med mig. Det kommer nog bli tryckt och konstig stämning.

Ändå är jag glad för mannens skull, det är stort framsteg för hans och dotterns relation. Dottern har ju också bara träffat ungen en gång förut, för ett år sedan, så det är ju bra om de får ses igen också. Ungen vet ju inte ens om att han har en storasyster!

Ångestpang

Helt plötsligt slår ett ångestmoln ner i min lilla hjärna… Jag känner mig dålig och otillräcklig. Jag tar inte tillvara på något bra i mitt liv, allt är halvdant.

Jag är en halvdan mamma till den mest underbara ungen. Jag halvmotionerar och äter halvbra ibland, men bara när jag orkar. Jag är halvtrött mest hela tiden. Livet rinner förbi och jag tar inte det till vara…

SKÄRP MIG!

Jag är borderline :(

Jisses vad allt är snurrigt omkring mig. Det är det kanske inte men det känns som jag är stilla och allt annat susar kors och tvärs.

Jag har trappat ner Lamictal och ska sluta med den i morgon. Mår redan bättre på något vis, inte lika mycket självdestruktiva tankar och inte lika totalt trött (eller nja, jo, kanske..). Men det känns ändå bättre.

Jag känner att jag bara är borderline just nu. Jag är inget annat. Jag vill mer med mitt liv än bara sitta här och vara miss borderline!!!

Just nu kommer jag inte vidare. Jag har fastnat. Fastlåst med en borderline-kedja? Orkar inte vara mamma, orkar inte ta tag i vikten, orkar inte laga mat, orkar inte bry mig om något.

Hur tar jag mig härifrån? Jag borde kanske inte ha slutat med DBT, det verkar ju vara enda utvägen för oss borderlineare. Men om jag ens får komma tillbaka till DBT:n så måste jag byta min individuella terapeut, jag får verkligen inte ut något av den människan. Alls. Hon är jättesnäll men i övrigt vet jag inte vad jag ska ha henne till alltså…

Hur det blir med medicinerna är också en obesvarad fråga. Jag tror jag ska be om att få prova Voxra. Någon som har/har haft den?

Jag är så förbannat trött alltså. Ungen har varit hemma idag med feber, vi var och shoppade semesterprylar i Skärholmen.

Märker att detta är ett äkta ostrukturerat blogginlägg.

Knåpar på en bloggtävling också. Vad ska det vara för pris?

Jaja. Somnar nu.

 

Kan inte döda ungens mamma

Efter noga övervägande så har jag bestämt att jag inte kan ta livet av ungens mamma. Aldrig. Han kommer alltid att vilja ha en mamma, även om jag inte är frisk. Jag får inte svika honom så.

Det känns skönt att ha bestämt det.

Men vad gör man då. Om man inte orkar leva?

Psykstörd avvek från intensiven

Ja, snart kommer det nog ett inlägg som heter något i den stilen.

Det har hänt mycket.

Jag är fortfarande helt slut och trött så jag orkar inte skriva om det än.

Jag återkommer.

Smärtlindring (OBS! Om självskada. Triggande.)

Varför vill jag vara självdestruktiv? Varför känner jag så ofta det behovet?

Kanske för att det känns som om jag är i ett hopplöst ekorrhjul, att allt bara upprepar sig, inga förändringar är varaktiga, livet går förbi och jag orkar inte leva det. Jag känner mig rädd och otrygg i mig själv. Jag vill känna trygghet…

Självdestruktiviteten är en viss trygghet i sig. Den är bekant och skön, den lugnar oron i kroppen. Den lugnar bättre än någon medicin jag någonsin fått. Den dövar smärtan i själen, även om det endast är tillfälligt, och måste upprepas om och om och om igen…

Det hjälper förstås inte att jag hatar min kropp. Min missbildade feta äckliga kropp…

Jag är så trött på mig själv, på att hela tiden hamna på samma ställe vad jag än gör.

Vad är felet? Varför orkar jag inte leva? Varför vill jag döva smärtan, oron och besvikelsen genom självskada?

VARFÖR?!

Lugnet före stormen?

Ja det var ett konsigt lugn som sänkte sig över mig när mannen kom hem igen. Det tog ett litet tag för mig att inse vad det var för lugn, det tog ett tag innan jag kände igen det.

Det var lugnet som kommer över att kunna släppa garden som jag haft uppe mot ångesten, garden som sett till att jag inte bryter ihop när jag är själv med ungen. Det var det lugnet som sänkte sig över min hårt spända gard.

Nu är garden nere och ångesten kan lamslå mig igen. Men inte ikväll. Jag är för trött. Så trött…

Paranoid

KK-vännen åkte in till stan för att träffa en tjejkompis, klasskompis sa han.

Före det pratade han i telefon länge, med sin mamma sa han.

So what?

Han får träffa vem han vill. Han får prata med vem han vill. Vad jag hatar är när han ljuger för mig, för att på så vis inte såra mig.

Jag vet inte om han ljuger, men jag blir paranoid, rädd att han ljuger.

Pratade han med tjejen han ska träffa och är det verkligen en klasskompis?

Jag hatar min paranoida hjärna. Jag hatar min svartsjuka. Jag hatar min separationsångest. Jag hatar att hela tiden vara rädd att förlora min enda trygghet. Jag hatar att KK-vännen är min enda trygghet.

Jag hatar mig.