Men hallå.

Fuck alltså.

Mina humörsvängningar är så snabba och stora att jag inte orkar med. Alls. Jag ger upp. Jag orkar inte. Jag vill inte mer.

Jag gick från dansa i vardagsrummet-glad till jag vill inte leva mer på 30 minuter.

Och eftersom jag gjort mig av med mina rakblad så slet jag panikartat fram sågbladen till sticksågen och rev fan sönder benet i panik och frustration över mig själv och min oförmåga eller ovilja eller whatever it is som fuckar upp mig hela tiden.

FUUUUUUUUUUUUUUUUCK!

~

Och allt jag vill är att ligga i någons famn, inte sitta här själv med tårarna rinnande…

För deppig

Jag skulle både behöva och jag vill ju egentligen blogga men… Jag är så förbannat deprimerad. Jag sover och sover och sover och sover. Får panikångest och gråter om kvällarna över min ledsenhet och jag vill bara inte vara vaken. Jag vill inte! Inser bara att jag inte har någon att prata med, DS kan inte sitta varje kväll och hålla mig i handen. Han har ett liv och är kär i någon annan.

Jag behöver en hund. Fokus på något annat. Komma ut. Arbeta med. Men det kan inte vara vilken hund som helst. Det ska vara rätt hund. Rätt hund växer inte på träd…

Han sa nej

Faaaaaaaan.

Melt down delux.

Grät och grät och orkade inte stå emot alla självskadeimpulser och självmordstankar själv.

Jag kunde inte ringa DS. Han hade redan fått höra mer än han förtjänar ikväll av min hopplösa depression… Då fanns bara ex-mannen, ungens pappa, kvar. Så jag ringde honom och grät och grät och bad honom komma över och hålla mig sällskap lite. Vilket jävla misstag.

Han sa nej. Behöver han hämta ungen? Annars får jag inte ringa honom.

JÄVLA FAN AS HELVETE!

Hur kunde jag ringa honom? Men jag har ingen annan. Bara DS och han gör redan så mycket han kan för mig och jag är så tacksam och så rädd att förlora det stöd som jag har hos honom och jag vet att jag förlorar det om jag säger för mycket.

Men nu vet jag. Ex-mannen är inte ett alternativ, inte ens när det är riktig riktig kris…

Bra att veta.

Så nu har jag gått runt runt i lägenheten och försökt att inte gråta för högt så att ungen vaknar och blir orolig… La mig jämte honom i sängen men jag snyftade och han började röra sig så jag gick därifrån.

Nu börjar stillisen som jag tog att verka och jag kommer somna snart.

Men helvete alltså.

För trött

Jag är så jävla trött. Så jävla trött och jag orkar inte med stackars ungen.

Han är jätteduktig på att leka själv och jag somnar och sover och sover och har ingen aning om vad han gör. Det är farligt. Ibland håller han på med sladdar och eluttag och han skulle lätt kunna dö.

Igår när de som skulle hälsa på katten kom och ringde på dörren så sov jag. Jag hörde dörrklockan i sömnen men vaknade inte förrän ungen kom och ruskade om mig och ropade ”mamma!”

Det är läskigt att vara såhär fruktansvärt slut och det är inte bra för ungen.

Vad fan ska jag göra…

Recidiverande depression

Min återkommande depression, vilket är min diagnostiserade sjukdom, har återkommit.

Det är jobbigt nog med bara borderlinestörningen faktiskt!

Och jag är så trasig i ansiktet. Massa bölder, finnar, sår, kliar, svider, you fucking name it. Jag är knottrig och sårig och det kliar. Huden både torkar ut och är glansigt fet och äcklig. Jag kommer snart skrubba sönder hela ansiktet med stålborste och sen inte gå ut på ett halvår. Det är inget skämt, jag ser att det är vad som kommer hända snart.

Och jag mår fortsatt illa. Huvudet är fortsatt tryckt. Och jag får ont i magen hela tiden. Diarré och förstoppning på samma gång. Ont i magen så fort jag äter nått…

~

Men jag har hittat ett nytt hem åt katten. Det känns jätteskönt. Han är inte en katt som är en innekatt och han är så frustrerad och det är inte kul att se. Så hur mycket jag än vill ha honom kvar och hans sällskap och att han sover hos mig i soffan om kvällarna… Så går det inte.

Idag kom det ett äldre par (”äldre”, de var inte så gamla, kanske yngre än mina föräldrar! De var kanske runt 60) och hälsade på monsterkatten och de verkade väldigt förtjusta. Det syntes att de hade kattvana båda två och kvinnan har varit jourhem åt övergivna katter flera gånger. De har precis köpt ett stort hus på landet och nu ska den vita monsterkatten få flytta in hos dem nästa helg!

Jag hoppas verkligen det blir så också för det var verkligen rätt match, rätt katt på rätt plats och rätt människor som inte var besvärade av hans vita hår på sina kläder och inte av att han bet dem i händerna.

Jag vill inte mera

Usch. Jag mår illa hela tiden och känner mig tung i huvudet. Jag har ”lite” mens varenda jävla dag och jag HATAR jävla p-piller. För jag tror att allt är deras fel. Men jag tänker jag ska gå cykeln runt och ha mens och börja på ny månad och se om det blir bättre. Annars strejkar jag. Så trött på allt.

Varför mår jag aldrig bra? Är det bara på grund av min sugiga inställning? Är det bara för att jag är deprimerad som jag mår så dåligt överallt? Är det bara för att jag inte tar ansvar för mitt mående och rycker upp mig?

Självskadeimpulser

Jag försöker hålla mig vaken och inte ge efter för depprädslan som vill gå och lägga mig. Jag håller mig uppe och försöker tänka att jag ska göra något men det händer inget. Jag blir stilla. Ledsen.

Det känns fullständigt meningslöst. Varför sitta uppe och lida om man ändå inte får nått gjort och skulle kunna slippa lidandet några timmar om man sov istället?

Det känns som jag borde försöka vara vaken, att det är rätt sak att göra, men… Jag fattar inte riktigt varför när jag bara blir mer och mer ledsen och känner mig mer och mer ensam för varje minut.

Ingenting förändras om jag lägger mig och sover men inget förändras heller just nu när jag bara sitter och lider. Varför då inte välja smärtfri sömn istället?

Jag får självskadeimpulser… Det är bara jag som kan rädda mig själv här… Vet inte om jag har lust.

Nedstämdhet

Jag är deppig idag. Inte jätte men tillräckligt för att jag bara ska vilja sova bort hela min sköna egendag där jag skulle kunna fixa i lägenheten eller gå ut i solen.

Nej. Inte gå ut i solen. Ensam. Min hjärna skulle få depression. Men att fixa i lägenheten är något som jag vet jag blir glad av och trivs med att göra. Varför vill jag hellre sova då? Jag har sovit 12 timmar inatt men skulle lätt kunna sova tills ikväll. Och sen inte sova inatt förstås.

Den tar vi.

Fan vad jag gör dumma val. Men jag känner mig ledsen och vill hellre sova för då är man inte ledsen. Och det tar emot att börja göra något även om jag vet jag skulle må bättre av det. Jag är så rädd för ledsenheten och ensamheten!

Lagen om vägen genom minsta motstånd tillämpad.

Igen.

Återigen ser jag hur lätt det skulle vara att välja självmordet. Men hoppet vägrar överge mig, hoppet om att något är bättre när jag vaknar nästa gång. Ett dumt jävla hopp… Om jag inte sover och istället förändrar saker själv hade det kanske sett annorlunda ut. Ångestvarning.

Sömn…

Droger? Alkohol? Oavsett…

Sömn.

Dömd till ensamhet

Jag är bara ett sorgligt kapitel till människa som eventuellt duger till sex.

Jag skapar bara oro och dåligt samvete hos andra människor.

Jag hittar ingen trygghet någonstans.

KK2 är enda tryggheten jag har, han ställer alltid upp för mig även om jag vet att han egentligen är självisk och har en egen agenda. Men det är ju inte så att jag har några alternativ! Jo, alternativet är ensamheten.

Gråter så jag kräks.

Jag hatar mig själv så mycket som bara får andra att må dåligt. Hur fan lyckas jag vara så fruktansvärd?

Det är inte så jävla konstigt att jag inte har några vänner. Jag vågar faktiskt inte kontakta någon för rädsla av att göra dem illa på något vis. Få dem att må dåligt, känna sig tvungna att umgås med mig för att jag är ett missanpassat äckel. Är det någon som tror att jag vill vara den människan?

Nej. Jag vill inte vara den människan. Alltså blir jag själv.

Kommer ihåg att jag redan på lågstadiet, när jag var 8 år, redan då var jag utanför. Fröken tvingade tjejerna i klassen att umgås med mig! Jag skämdes. Jag var något slags välgörenhetsobjekt. Redan där lades grunden till vem jag var i förhållande till ”alla andra”

Har något förändrats på 21 år?

Nej. Jag är fortfarande tjejen som är utanför. Som folk känner sig tvingade att umgås med.

Kom aldrig någonsin och säg till mig att jag måste skaffa mig vänner. Gör inte det för ni kan aldrig fatta vilken sorg det är och vilken ångest det ger mig att aldrig kunna vara någons vän på lika villkor. Aldrig få vara med bara för att jag är jag.

Koffein kan hjälpa mot depression?

Ja det känns föga förvånande att om man är pigg, t ex med hjälp av koffein, att man inte blir deprimerad lika ofta men nu är det också visat i en studie. De kvinnor i studien som drack mycket kaffe fick färre depressioner än de som drack lite kaffe eller koffeinfritt kaffe.

Kanske inte så konstigt då att jag är beroende av mina energidrycker och koffeintabletter? Och kanske borde jag inte ens försöka minska på den konsumtionen…

Självhat igen

Jag har haft en jättemysig eftermiddag vid stranden i Nynäshamn med ungen. Vi köpte med oss mat och åt och kastade stenar och fotade världens sötaste unge. Han älskar att bli fotad och poserar gärna! Jättemysigt verkligen.

Nu är det kväll. Ungen har somnat och jag har relativt hög ångest. Högre än på länge.

Jag hatar verkligen mig själv.

1. Jag kommer aldrig i ordning här hemma i lägenheten för jag har för mycket grejer.
2. Jag blir bara tjockare och tjockare. Det är ÄCKLIGT. Det gör mig jätteledsen…
3. Jag har inga vänner. Jag har väl två kanske, eller tre. Men en av dessa bor långt bort, en annan vill bara knulla mig och en tredje är jag olyckligt kär i. Inte så stabilt.

Alltså. Det här med att komma i ordning måste faktiskt gå. Jag får väl trycka in allt överblivet skit i förrådet så länge så får jag ta tag i det en annan dag. Hälften av allt där nere borde jag slänga men mina saker är min ”trygghet” eftersom jag inte har trygghet någon annanstans… Då är det mer än svårt att göra sig av med något.

Men det här med allt mitt fett. Det börjar bli hemskt. Jag börjar må riktigt dåligt. Men jag kan inte sluta tröstäta. Jag vet att det är mitt ständiga tröstätande som fäller mig mest. Jag är ganska fysiskt aktiv om dagarna när jag jobbar, då rör jag på mig hela tiden. Och nu ska jag börja cykla till jobbet. Klart att jag skulle kunna motionera mer men vardagsmotion får jag i alla fall ganska bra av. Men så fort jag får ångest eller blir ledsen (och jag får ångest ofta och blir ledsen ännu mer ofta) så letar jag efter något att äta. Det vet jag inte hur jag ska kunna sluta med. Jag är så rädd att må dåligt för jag börjar fort må väldigt väldigt dåligt. Och utan vänner eller trygghet på något håll så eskalerar det dåliga måendet snabbt.

Och det här med vänner är väl en lost cause. För jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag tycker helt enkelt inte om människor i allmänhet, förutom vissa få som jag älskar. Resten klarar jag inte av att närma mig, vet inte hur man gör… Har aldrig lärt mig och är uppenbart socialt inkompetent även om jag är bra på att låtsas att jag inte är det om jag hamnar i sociala sammanhang. Men det blir aldrig några vänner av det.

Jag har självmordstankar igen. Det var länge sedan jag hade det nu. Det gör mig mer ledsen. Allt känns så hopplöst. Jag tycker ju att jag är en bra människa? I alla fall ibland? Jag är i alla fall inte en fruktansvärd människa? Och det är många fruktansvärda människor som inte är feta, som inte alltid blir förlamade av ångest och som har massor av vänner. Orättvist…

Under ytan

Jag är så överväldigad av självmordstankar att det är svårt att se över ytan…

Jag klarar inte av att vara ensam men jag orkar inte vara med någon heller.

Och ingen orkar vara med mig…

Om jag inte är full förstås. Då blir jag lite glad. Och lite rolig.

Fan alltså… Jag som var på väg upp… Och nu är jag så ensam…

 

Sov ungjävel!

Ungjäveln vägrar sova och jag är så trött och ledsen och sitter bara här i soffan och gråter. Tårarna trillar och ungen skriker bara ”jag vill inte sova” och jag ORKAR INTE.

Vad gör man då? Va? Jag frågar faktiskt!

Ensam

Krama mig! Håll i mig!

Jag vill inte vara ensam… Jag vill inte.

Jag vill ligga i en famn för allt annat gör ont…

Älsklingsvännen är utomlands över helgen och jag känner mig mer ensam än vanligt.

Deprimerad

Usch alltså vad jag är deprimerad.

Jag orkar inte ta ut sopor, inte laga mat, knappt gå till köket för att dricka. Sover i den omonterade soffan inrullad i mitt blodfläckade täcke.

Jag berättar hur illa det är för ungens pappa men får bara till svar att han och hans tjej behöver egen tid och att det säkert är bra för mig att ta tag i mig själv och ta ansvar för ungen.

Han har rätt förstås. Men jag har ont i magen, jag mår illa och jag är så jävla trött. Jag vet inte hur jag ska orka ta hand om älskade skrutten helt själv i helgen.

Jag vill inte vara ensam… :(

~

På plussidan har jag psyk-möte imorgon, i och för sig på gamla fruktansvärda stället men med ny läkare så det skulle eventuellt kunna bli bra. Det blir intressant i alla fall med ny människa och nya synvinklar.

Och så har jag ju Skidmark. Han är den coolaste kattunge någonsin. Nu har han letat upp högsta platsen han kommer åt i lägenheten och förklarat den som sin sovplats. Så nyfiken och trygg som han är, och lekfull. Kunde inte varit bättre.

Tröttheten…

Usch, jag känner att jag börjar bli deprimerad. Jag är så trött och orkeslös hela tiden och det är inget kul alltså. Jag försöker och vill men somnar bara!

Det hjälper inte att vara ute eller motionera mera, nu jobbar jag ju utomhus varje dag och även om det är jätteskönt och bra så hjälper det inte mot den förlamande tröttheten.

Ingen lust… Ingen lust med något alls…

Bra start!

Idag började jag arbetsträna på inackorderingsstallet. Klockan 9-11 kommer jag börja med och utöka med tiden. Jag kommer jobba mycket tillsammans med en jättego ung tjej som jobbar heltid i stallet. Hon har trots sin ringa ålder (ca 10 år yngre än jag själv) stor empati och förståelse för människor med svårigheter och hon har förvånat mig med sin insikt! Så det känns jättebra och tryggt att ha henne som ser efter mig :)

Det känns också jätteskönt att tvingas upp på morgonen, för det är nog det svåraste momentet på dagen. Att komma upp. När det väl är gjort och jag kommer igång så tror jag det kommer bli jättebra för mig och min allmänna inaktivitet och depression.

Samtidigt fick jag en mycket bra kommentar till förra inlägget. Att ändå ta det lugnt. Och det är så sant. Jag har ofta för bråttom och siktar för högt och sedan faller hela skiten igen. Det är ett återkommande mönster. Så jag ska försöka tänka på att inte pressa mig till några stordåd såhär direkt för det är inte hållbart i längden.

Visst lockar sängen och sova nu såhär efter lunch men dagens mål blir att inte gå och lägga mig och kanske packa upp lite arbetsrum. I eftermiddag hämtar jag ungen och så åker vi till Älsklingsvännen för en liten shoppingrunda på Bauhaus för att han vill köpa planteringsgrejer till sina frön.

Just det ja. Jag höll ju på att hänga tvätt. Så var det.

God natt

Jag trivs verkligen hos Älsklingen P. Hans två pojkar är toppenfina och jag känner mig verkligen hemma där. Det är fina grejer det!

Men nu är jag hemma hos mig igen. Imorgon ska jag börja min arbetsträning. Det ska bli skönt att komma upp ordentligt och börja dagen på ett bra sätt. Jag tror och hoppas att det leder till att jag får mer saker gjort resten av dagen sedan när jag kommer hem, för då är jag ju ”igång”!.

Mental status är blandad. Jag hittar inte någon stabil nivå. Det går upp och ner hela tiden fort som attan och jag blir så trött i hjärnan. Resultatet blir att jag sover och sover och sover. Och blir deprimerad.

Annars inte mycket nytt. Har saknat min skruttunge i helgen men nu har jag honom igen i veckan och det blir fint det. Jag har dock upptäckt att han kommer vara bortrest med sin pappa när han fyller tre år så det känns lite sorgligt.

Nåväl. Dags för sängen.

On again?

Jag tror att jag och Älsklingen P är tillsammans igen. Jag är inte säker på hur det gick till.

När jag sa att det var bäst att göra slut så höll han ju med. Han tyckte ju också det. Och det bekräftade allt det jag tänkte, att jag är för deprimerad och allmänt låg för honom.

Men så nästa dag tyckte han att jag förhastade mig. Okej? Förvirrad!

För jag tycker inte om att vara låg, deprimerad, oromantisk, och tråkig. Jag har ingen sexlust och jag vill inte vara nära. Det känns jobbigt med pussar och kramar för jag känner ingenting. Jag vill inte utsätta någon för det.

Älsklingen P är romantisk, glad, levande och vill kramas, pussas och ha sex. Det känns inte rättvist och jag mår dåligt av det! Jag mår dåligt av förväntningarna och önskningarna som jag inte motsvarar. Det är ju därför jag vill göra slut.

Men å andra sidan är han mysig och rolig att vara med och jag trivs ju egentligen i hans sällskap. Jag vill inte vara ensam och jag kommer väldigt bra överens med Älsklingen P och hans pojkar med…

Så därför vet jag inte hur jag ska bete mig och önskar att han skulle ta något slags beslut åt mig. Det var så lätt (om än hemskt) när han höll med om att det inte verkade funka. Nu känner jag mig osäker igen.

Slutet

Fan alltså.

Älsklingen P försökte verkligen få mig att visa något intresse för honom ikväll men det gick bara inte… Förälskelsen har övergått i depression och alla känslor dog. Och nu har vi gjort slut.

Jag har tänkt det länge men hoppats att känslorna skulle återkomma, men det har inte blivit så. Och jag orkar bara inte försöka hålla skenet uppe… Det går inte. Det märks så väl att han förväntar sig så mycket mer. Vill så mycket mer. Och jag vill bara sova.

Nu sitter jag här i hans hus. Jag kan inte åka hem fastän jag vill. Jag har ju ungen med mig och han ligger och sover. Jag vill inte rycka upp honom till en mamma i tårar…

Mina händer värker. Så fruktansvärt. Ångesten…

Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte vara ensam! Men det känns som att jag är dömd till ensamhet för vem orkar med allt det dystra inom mig? Svaret på det är ingen. INGEN!

Och mitt i det ska jag vara mamma till världens bästa unge? Det går inte ihop. Det gör inte det. För jag orkar inte själv…

~

Jag är så ledsen. Så jävla ledsen. Trots att det var jag som först yttrade orden att vi skulle göra slut. Det är ju inte för att jag inte tycker om honom. Älsklingen P är underbar. Men jag är alldeles tom och värdelös. Då passar man inte ihop… Och det gör ont i mig varje gång han pussar mig och frågar om jag tycker om honom, för jag vill så gärna känna det men det gör jag inte. Det går inte att fejka. Det är slut då.

Han höll med direkt. Sa knappt nått mer än ”Ja det är nog bäst”. Och den underbara kommentaren ”Du är inte särskilt romantisk av dig”. Nä tro fan det… Var i min jävla hjärna skulle det finnas plats för romantik?! Fuck you eller nått…

~

Välkommen igen borderline. Jag har saknat din rivande smärta i min kropp. Separationsångesten. Rädslan för ensamheten. Känslorna av värdelöshet. Jag visste väl att du inte övergett mig…

~

Jag gråter. Tårarna rinner i rännilar. Jag känner mig så ensam och övergiven… Jag vet inte vem det är som övergett mig, kanske är det gud. Mest gråter jag för att jag inte vet hur jag ska orka ta hand om min älskade unge. Varför får han inte ha en mamma som orkar? Varför måste hans mamma gå sönder hela tiden?

~

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!

Ääääääääääääh

Vad jag är trött på mig själv. Jag bara sitter i sängen hela tiden. Vill inte röra mig. Vill inte resa på mig. Vill inte göra något alls. Är jag deprimerad eller vad är det som är fel?

Jag vill ju renovera lägenheten, egentligen. Ändå skulle en snigel bli klar före mig…

Depression?

Influensan maskerade symptomen men jag är så jävla deprimerad!

Jag har ingen lust med något alls och jag tröstäter… Och sover. Sover sover sover…

Morgondagens uppdrag är att köpa lite golv till sovrummet. Om jag får något gjort kanske det känns bättre.

Eller så är det post-influensan som klätt ut sig till depression.

Nåväl. Vad det än är är jag trött och less när jag egentligen vill vara pigg och glad och fixa i lägenheten. Skrutt faktiskt.

Neråt?

Flytt flytt flytt.

Det har inte blivit någon flytt ännu. Eller jo, jag har flyttat några bilar själv, men igår när jag skulle fått hjälp då fick flytthjälpen jobbkris och var tvungen att jobba. Så kan det vara. Vi satsar på imorgon kväll istället.

Jag är inte färdigpackad. Ska försöka bli det idag. Men jag mår inte bra. Jag börjar känna mig nere igen. Allt känns jobbigare än det är. Det känns tungt att andas. Jag är trött och vill bara sova hela tiden.

Igårkväll kom Älsklingen P hit och var med mig och ungen på kvällen. Det var fint. Skönt. Mysigt. Men jag har dåligt samvete när jag umgås med folk när jag är deppig. Jag är så… Tråkig! Sitter bara och suckar och ser olycklig ut. Vem vill umgås med det lixom? Inte jag!

Och hunden… Ska försöka omplacera honom för han lider ju inte av sin höft om han slipper gå i trappor men han är gammal och lite speciell så det är inte det lättaste. Men det känns trist att avliva honom när det inte behövs om någon skulle kunna möta hans behov…

Sedan det här med Borderlineenheten. De vill ha något slags svar från mig om jag är villig att satsa på DBT hos dem eller vad annars jag vill. JAG VET INTE! Jag vet ju inte. Varför kan ingen veta sånt åt mig? Suck…

Men jag ska få medicineringen tittad på hos en läkare där på Borderlineenheten och sedan kan de remittera mig vidare om jag bara visste till var? Jag kanske inte behöver ha någon terapi-hjälp i nuläget? JAG VET JU INTE!

Såna här saker stressar mig. Stress gör mig trött och ledsen. Och då får jag ångest eftersom sakerna byggs på när jag inte vill eller orkar. Jag känner mig själv men jag kan inte kontrollera känslorna.

Och dagarna avbryts hela tiden av att ungen ska hämtas på dagis och sedan underhållas och nattas. Egentligen ska detta vara mannens vecka men det är så hippligt och happligt nu när jag inte flyttat och han är hos sin tjej så det funkar inte ännu. Och sen är det tänkt att jag ska börja arbetsträna och samtidigt måste jag måla om lägenheten så att jag NÅGONSIN ska kunna packa upp något. Och så vill jag lägga golv.

Mehn. Stressad. Trött… BRYT DETTA NU eller gå under.

En annan sak. Jag har flera som skulle kunna hjälpa mig att måla. Men det går inte! Jag har sånt kontrollbehov så jag kan inte låta någon annan hjälpa till. Jag måste göra det själv för annars blir jag ändå stressad av oron att det inte blir som jag vill ha det. Bara syrran som får hjälpa mig för vi gör på samma sätt, har samma krav och har gjort sånt här tillsammans många gånger. Men hon pluggar och har inte tid att komma till Stockholm så ofta…

Eh… Jag bara svamlar just nu. Skriver av mig lite frustration.

Nu ska jag duscha. Eller tröstäta. Eller både och.

Bitar ur livet, 1

Jag har både lovat och vill skriva om händelser i mitt liv som påverkat mig mycket och format mig till den jag är. Detta blir en liten början på det. (Det finns också en del 2 och del 3.)

Jag har funderat mycket på om det finns tidiga händelser i mitt liv som påverkat mig. Det enda jag hela tiden inser är att jag knappt har några minnen från barndomen. Jag vet inte hur det brukar vara, brukar man ha det? Visst finns det minnesbilder av saker eller någon viss situation men jag tycker inte det är mycket att hänga i julgranen.

Jag och mina småsyskon gick inte på dagis utan togs om hand av vår mormor och morfar när mor och far jobbade. De minnena jag har från den tiden är bara fina, även om de är få. Vi bodde ute på landet och tillbringade mycket tid ute i skogen.

Jag började skolan som en rätt osäker flicka som inte var van vid främmande människor eller större folksamlingar. Jag var tystlåten, höll mig lite i bakgrunden men försökte passa in när chans gavs. Det gick sällan särskilt bra och jag hade få vänner. Kanske var det därför som jag blev det naturliga mobboffret.

Redan från början fick jag höra hur dum och töntig jag var, hur ful jag var, vad allt jag gjorde var konstigt. Jag drog mig undan mer och mer och undvek folk så gott det gick. När det inte gick, t ex i matkön, utvecklade jag snabbt en överlevnadsstrategi. Om jag var tyst så fortsatte de bara att skrika åt mig. Jag var alldeles för osäker och rädd för att säga ifrån. Min strategi blev istället att bara hålla med. Är du dum, kunde de fråga. Jaa! svarade jag glatt och de skrattade åt mig och jag skrattade också. Det var det enda jag kunde komma på för att klara mig.

Under hela min skoltid, från första klass till dess att jag slutade första året på gymnasiet, var jag mobbad. Jag skämdes för mig själv nästan hela tiden, jag var ju uppenbarligen udda och dum och konstig och ful. Det blev en vardag. En sanning.

Hemma, när jag gick i lågstadiet, var jag ofta ledsen. Jag ville inte gå till skolan. Mamma försökte allt hon kunde att övertyga mig om att jag var bra och fin men det gjorde inte stor skillnad, ingen annan tyckte ju det. Min mamma var förtvivlad. Jag såg hur ledsen hon var. Stackars mamma. Varför måste jag göra henne så ledsen? Resultatet blev att jag blev ännu bättre på att stå ut. Överleva. Inte berätta något. Begrava allting inuti. Distansera mig från alla eftersom de antingen kunde skada mig eller bli skadade av mig.

Var fanns tryggheten för mig?

Nä. Ingen tilltro till andra människor. En stor ensamhet fyllde mig och för att överleva som ensam flicka accepterade jag att det bara var jag. Jag skapade min egen trygga värld i mitt rum där jag spenderade mer och mer tid. Jag läste mycket böcker. Levde mig bort i fantasins världar… Spelade datorspel. Jag fick i tidig ålder tillgång till Internet och tillflykten till livet i datorn var en räddning. Där kunde jag vara den jag ville vara utan att någon visste nåt annat. Och blev det för jobbigt kunde man ta bort, blockera och stänga av.

Jag fick vänner på internet. En av de första och bästa internetvännerna jag fick var Kanadavännen. En kille i Kanada som jag mejlväxlade med och chattade med väldigt mycket. Jag tror vi träffades när jag var runt 13 år och vi har faktiskt hållit kontakten ända sedan dess. (Det var också honom som jag var och hälsade på IRL för första gången i somras!!!)

När jag började gymnasiet, då orkade jag inte stå ut längre. Jag fick så mycket skit kastad på mig och jag bara klarade inte av det mer. Jag slutade. Istället praktiserade hos en familj som hade hunduppfödning och hunddagis. Det var början till uppbyggnaden av mig.

Hos denna underbara familj fick jag ett värde. En mening. De behövde min hjälp och jag hjälpte dem gärna. Jag fick enormt mycket uppskattning och mot slutet tog jag hand om hela stället med 20 hundar själv när de åkte bort. Jag stortrivdes med att få så mycket ansvar. Jag var ju väldigt bra på att klara av saker själv. Reda ut situationer. Fixa allt själv. Jag kunde och de litade på mig.

Nästa år började jag ett helt annat gymnasium, ett naturbruksgymnasium med inriktning mot djurvård av alla möjliga djur. Allt från kor och hästar till lamadjur, rävar, illrar och skorpioner. Stärkt av det gångna årets erfarenheter och på en skola där ingen eller väldigt få kände till min gamla mobbofferidentitet, så gick det väldigt bra. Inte jättebra men sådan otrolig skillnad mot alla andra skolåren av psykisk tortyr. Mobbåren hade ju satt sina spår och jag aktade mig för att sticka ut eller ta plats. Jag fick några kompisar som jag kunde hänga med i skolan men jag delade aldrig med mig av mig själv, jag visste inte ens hur. Det enda jag någonsin lärt mig var att hålla allt inom mig och överleva. Jag drabbades av ångest och depressioner. Min känslomässiga utveckling hade ju inte haft en chans att komma ikapp det förnuftiga jaget eftersom känslorna ständigt blev undanstoppade och ignorerade.

Jag är fortfarande påverkad av alla år av mobbning. Jag klarar mig helst själv. Jag kontaktar inte andra människor i onödan. Jag har extremt svårt att dela med mig av mina känslor för det har jag aldrig lärt mig. Jag undviker fortfarande människor även om jag inte vill, för jag har aldrig riktigt lärt mig hur man umgås. Hur man litar på folk. Hur man pratar med varandra. Det är fortfarande läskigt och hur gärna jag än vill ha vänner så har jag så många spärrar som hindrar mig.

Jag känner mig fortfarande ensam även om jag numera faktiskt har en liten skara vänner, men ensamhetskänslan är stark. Jag är väldigt rädd för att göra andra människor irriterade, arga, ledsna eller på något sätt störa andra människor i deras liv. Jag är också väldigt beroende av mitt liv på Internet. Det är en viktig trygghet för mig då inget annat varit det. Och det som ställer till stört problem för mig idag är att känslojaget fortfarande är kvar som en ensam och rädd flicka utan någon trygghet i världen, vilket inte synkar särskilt bra med det förnuftiga jaget som försöker leva idag. Det spelar ingen roll hur smart jag är eller hur mycket jag förstår, känslorna lever kvar i ett annat liv.

Vad jag däremot blivit väldigt bra på är att stå ut, klara ut situationer själv och överleva! På gott och ont.

~

Ett litet tillägg (2010-12-27)

Jag har fortfarande hatkänslor emot många av de som mobbade mig när jag var yngre, även om jag förstår att de hade egna anledningar och sätt att överleva i en svår värld, och de var ju ”bara barn”. Men jag kan inte förlåta… Ännu i alla fall.

Jag känner mig också sviken av alla som inte aktivt deltog i att kalla mig saker, knuffa mig och göra sönder mina saker. De flesta gjorde ju just ingenting. Ignorerade mig. Tittade inte åt mitt håll. Skrattade. Kände väl sig säkra så länge det inte var de själva som blev påhoppade, de ville inte beblanda sig med mig. De få vänner jag hade var också sådana som blev mer eller mindre mobbade.

Jag kan förstå att inga vuxna gjorde något. Jag var ju så attans bra på att låtsas som ingenting, gå iväg, sitta långt bort och läsa. Blev aldrig synligt ledsen eller arg, det sparade jag till när jag var ensam i mitt rum. Då grät jag många många gånger och sörjde det jag såg att andra barn gjorde och hade med varandra. Jag insåg att jag aldrig skulle ha en sådan barndom och jag sörjde, redan som liten flicka.

 

Älskade bebistid

Efter förfrågan kommer här ett inlägg om bebistiden och lite sånt, som del tre till första inlägget om graviditeten och andra inlägget om förlossningen.

Älskade bebistid? Knappast.

Ungen hade kolik. Tålig som han är skrek han inte så mycket utan gnällde och gnydde och ville bara ligga vid bröstet och snutta precis hela tiden.

Jag höll på att bli tokig. Jag kunde aldrig lägga ner honom. Jag hade aldrig händerna fria. Jag kunde inte göra något. Pappa dög inte. Nappen dög inte.

Jag som trodde att jag skulle få livet tillbaka när väl ungen var ute? Yeah right…

En ständigt kräkande bebis som absolut krävde att få ligga vid bröstet.

Jag var ständigt nerspydd. Ungens kläder var ständigt nerspydda. Vi hade ett extremt stort förråd av bodys och haklappar men tro mig, de gick åt.

Att jag drabbades av depression är kanske inte så förvånande. Jag bara grät och grät och var totalt utmattad. Redan från början fick ungen ersättning på flaska och jag halvammade. Det var väldigt bra för då kunde vi i alla fall utesluta att han inte fick i sig tillräckligt med mat.

När han var runt 4 månader fick han kräkatacker då han verkligen kaskadkräktes. Så mycket kräk att man trodde inte det var sant. Det kunde inte få plats så mycket vätska i en så liten bebis?! Till slut var han alldeles matt och låg helt apatisk på golvet. Jag blev iskall och ringde 112 och ambulansen kom med blåljusen på.

Väl i ambulansen började han piggna till och väl på barnakuten så hade han återhämtat sig. Efter fyra timmars väntetid fick vi träffa en läkare som jag än idag har lust att ge en smäll på käften.

”Du förstår, barn kräks ibland. Det är normalt.”

Jag blev totalt dumförklarad. Jag som haft en kräkande bebis i famnen och luktat spya i fyra jävla månader vet väl att barn kräks?! Jag satte mig i väntrummet igen med ungen i famnen och bara grät.

Efter detta konstaterades med hjälp av BVC att han var allergisk mot mjölkprotein. (Detta har han nu växt ifrån och dricker mjölk utan problem!)

Jag slutade helt att amma när han var fem månader och han fick bara flaska med mjölkfri ersättning. Ungen var som förbytt. Han sov nätterna igenom och det gick faktiskt att sätta ner honom en stund. Småkräkandet fortsatte han dock med ett tag till.

Det om bebistiden. Nu till mammakroppen.

Jag gick upp 30 kg under graviditeten. 30 KG!!! Kan ni fatta hur mycket det är??? Ganska snart efter förlossningen så försvann 20 kg av dessa. Jippi skulle man kunna tro. Detta efterlämnade dock en inte alls diskret hudpåse på magen… Osexigt? Oh ja. För att inte tala om alla hudbristningar – över magen, låren, ja till och med vaderna..!

10 kg större, randig som en albino-zebra och en rynkig hudpåse på magen a’la 80-åring. Helt fucking jävla underbart att bli mamma, eller?

Men. Jag har sagt det förut och kan aldrig säga det nog. Jag har världens bästa, starkaste, tåligaste och finaste unge! Han är värd precis hur mycket som helst och jag kommer göra allt jag kan för att försäkra mig om att han har det bra.

(Om någon undrar så kan jag tala om att ungen nu växt i sina stora fötter :)