Bloggarkiv
Up up and away!
Ååååh vad jag är fortsatt glad idag! Jobbat hårt och ikväll ska jag på pub med DS. Kul!
Ni fattar inte hur skönt det är att efter så lång tid med bara depression och bitterhet att nu bara sitta och le i soffan för ingenting! Helt underbart.
En liten del av mig är rädd för avgrunden som jag trillar ner i efter en sån här uppeperiod men det är ju så det är. Bara att acceptera och ta det när det kommer. Ska verkligen försöka att inte låta det dämpa mitt upp just nu.
Jag vill inte dö än!
Jag är helt sjukt glad alltså. Det gör mig rädd för fallet är så högt. Men jag kan inte hjälpa det! Mina känslor sveper med mig upp och ner och just nu upp upp u p p ! Allt ser ljust ut och jag vill inte dö än!
I like it, like it!
Jag mår oförskämt bra just nu. Jag tycker nästan inte om det för det är precis detta som är det jobbiga och energikrävande med att ha borderline. Minsta lilla sak kan förstöra allt och man sitter med rakbladen i handen men precis lika lätt kan minsta lilla sak göra att man inte ens fattar att man någonsin mår dåligt. Allt är bara skönt!
Det som är så jobbigt är att fallen från det höga till det låga är så stora och tar så mycket av ens livsenergi… Det normala är att ligga där emellan och pendla lite upp och lite ner. På mitt mellanläge spenderar jag inte mycket tid…
När jag skrev detta inlägget igår hade jag precis chattat med DS och vi kom väl in på relationer och hur jag är kär i honom och han inte tillbaka och även fast jag vet det så är det lika jobbigt varje gång att ta upp det för min hjärna är extremt bra på att ignorera det faktumet och försöka leva för de där fina trygga stunderna som lyfter mig. Så jag satt där och grät och var arg och hatade mitt värdelösa självt som håller på som det gör.
Skillnaden mot de flesta andra gånger är att igår la jag tillbaka rakbladen i lådan och satte mig i bilen och åkte till DS istället. Det slutade med att han kysste mig och jag sög av honom och sen mådde jag jättebra! Och gör fortfarande! Alldeles för bra, jag vet ju det. Mitt braiga mående står inte i proportion till verkligheten!
För jag är inte dum även om mina känslor försöker göra sitt bästa för att dumförklara mig. Men jag vet i förnuftet att inget har förändrats. Både jag och DS är trasiga själar som inte hittar vad vi söker och när vi gör det så blir det ändå inte rätt. Men att få ligga nära honom och kramas och pussa på honom, det… Det är bara underbart. Jag känner mig lugn, trygg och glad.
Jag hatar att det bara är en quick fix och inget som får vara… För det är såna känslor som jag lever för.
Suck, jag kan till och med dra ner mig själv bara genom att sitta här och resonera kring det så jag slutar nu för jag vill vara glad en stund till, innan verkligheten kommer ikapp.
Puss alla!
Dagens sökord
Dagens sökord som hittat till denna bloggen blir ”gnäller alla borderlines”.
Svaret på den google-sökningen är, Ja. Alla borderlines gnäller. För vet du vad? Det är jävligt jobbigt att leva med borderline, varje dag, hela tiden. Du skulle förmodligen inte överleva!
Puss.
JÄVLA AS!
Inatt ska jag hämta Älsklingsvännen på flygplatsen.
Jag längtar efter hans närhet där jag känner mig trygg och lugn. Guhd jag vet inte vad jag ska ta mig till med hela detta.
Varken han eller jag mår bra som det är nu och vi behöver seriöst prata om något på något vis men vad eller hur vet jag inte.
Jag känner bara själviska och totalt oresonliga känslor och jag får inte slut på dem trots att jag faktiskt har ett förstånd nån stans där inne också…
Jag vill skylla allt på honom. Jag vill att han tar tillbaka allt och SLUTAR UMGÅS MED MIN SYRRA! Han var min vän. Min! Nu ska de två bli kompisar och vilja umgås själva. Utan mig. Vad fan! Utan mig hade de aldrig någonsin hört talas om varandra. SLUTA! Trots att han visste hur jag funkar och hur jag känner för honom, fan alltså. Hur fan kunde han. Min syrra! Jävla AAAAAAAAS! Lägg av!
Jag orkar inte! Jag orkar inte älska honom men jag kan inte sluta. Hur slutar man älska någon? HUR? JAG VILL VETA! Det har gått snart 2½ år sedan vi träffades och jag har varit olyckligt kär i honom sedan dess. När tar det slut?
Det kan bara ta slut om jag bryter kontakten, jag ser ingen annan utväg. Utväg? UTVÄG? Nej. En jävla helvetes kukväg! Som jag inte ens kan tänka på utan att gråta ögonen ur mig.
Jag FATTAR att jag inte äger Älsklingsvännen. Jag fattar det. Och jag har haft många tunga perioder då jag varit ledsen över att han träffat andra tjejer men ändå kommit fram till att jag vill ha kvar honom som vän men alltid haft den sista utvägen att säga upp kontakten. Jag har i alla fall haft möjlighet att om det gör för ont, då måste jag skydda mitt eget hjärta och gå. Då måste jag bryta kontakten med honom. Detta har jag förlikat mig med.
Men hur kan jag gå från honom OCH MIN SYSTER?
Nej. Just det. OMÖJLIGT! JÄVLA FUCKING OMÖJLIGT!
Om de två ska hålla på att träffas är jag alltså dömd att må dåligt i en ännu oöverskådlig framtid. Hur fan kan jag vara okej med det? Hur faaaaaaan?
Så ledsen
Helvete.
Hjälp hjälp hjälp! Hur fan kan man må såhär dåligt. Hur fan är det möjligt…
Oron i kroppen är outhärdlig, jag mår fysiskt illa. Jag kan inte fokusera.
Paranoian börjar jaga mig. Nu snackas det bakom min rygg om hur dålig jag är, vilken usel mamma, en självisk jävel, inte värd någon hjälp, kan gott ha det, ryck upp dig för fan, ta ditt ansvar som mamma, självisk självisk självisk.
Jag träffade en ny läkare idag på gamla stället. Jag vet inte vad jag tycker. Hon var i alla fall väldigt rakt på sak och sa det som hon såg det: Du borde överväga att tacka ja till Borderlineenheten, det är ju det man blir bra av, sådan behandling, så varför säga nej till det? Långt att åka? Ja men det är ju ditt jobb, att arbeta med dig själv, resorna är en del i det. Du kanske är bekväm i att må dåligt och det kan utgöra ett motstånd men är du inte nyfiken på vem du är om du mår bra? Det där med Älsklingsvännen. Är det bara han som är självisk? Du då, är inte du också självisk som inte respekterar hans känslor? Ni kan nog inte ha en relation med varandra eftersom ni båda mår dåligt av det, det är en ond cirkel där ni blivit beroende av varandra.
Detta är väl svart på vitt vad jag själv tänker men det är hårt att höra av någon annan. Jag gick därifrån och bara grät. Varför är jag så jävla självisk? Vad fan kan jag göra annorlunda? Jag VILL INTE åka jävla tåg och buss till jävla Borderlineenheten två dagar i veckan och jag VET INTE VARFÖR! Vadå nyfiken? Vad fan är nyfiken för något? Jag försöker ÖVERLEVA här, nyfikenhet är en bonus om jag får tid över. Jag vill inte förlora min enda nära vän i livet, den enda person som alltid finns där för mig. Varför måste jag det?
Allt gör bara ont. Jag ser ju i texten hur deprimerad jag är och det är inte kul. På måndag ska jag ringa Borderlineenheten och fråga om jag kan få komma dit trots att jag tackat nej.
Ont…
Det finns inga ord
Jag har aldrig känt mig så sviken i hela mitt liv.
Aldrig.
Nu måste jag överleva men jag vet inte hur.
Inställningsfråga?
Så.
Är det en inställningsfråga?
Man blir våldtagen och slagen lite då och då men efter ett tag inser man att jorden går inte under för det. Man måste inte bli förstörd.
Är jag frisk eller sjuk?
Fuuuck
Fy faan… Nu går det åt helvete igen.
Fan vad jag är bra på att förstöra för mig själv.
Orkar inte blogga just nu för jag mår för dåligt. Ska försöka sova. Ska försöka jobba.
Glömd medicin igen
Ååååååh, det förklarar så mycket…
Jag har glömt att ta min kvällsmedicin i flera dagar nu och även morgonmedicinen någon dag.
Psykbryt och illamående och ett något lite väl dramatiskt och förhastat beteende.
Suck.
Hemligt 1.3
[Före detta lösenordsskyddat inlägg.]
Jag kommer behöva ta bilen in till stan till tjejen som så snällt gick med på att hjälpa till med mat och ställer sitt hem till förfogande för festen, för jag har massvis med matvaror och skålar och köksgrejer som vi ska ha när vi förbereder. Och den kommer jag ju naturligtvis inte kunna flytta på efter festen. Frågan är vart jag ska sova.
Jag räknar med att jag kommer sova hos Älsklingsvännen. Jag kan inte se någon anledning till att det inte skulle gå bra. Däremot så betyder ju det att jag måste ljuga för Älsklingen P eftersom jag lovat honom att inte vara hemma hos Älsklingsvännen.
En annan fråga är ju också den om eventuellt sex. Både jag och Älsklingsvännen är ju överens om att respektera Älsklingen P och mig och det förhållande vi har men när man blandar in alkohol i bilden så vet jag ju att gränserna suddas ut.
Hade jag faktiskt älskat Älsklingen P och velat dela livet med honom framöver skulle jag förstås se till att jag inte sover hos Älsklingsvännen. Men så är inte fallet.
Jag är nog faktiskt fortfarande olyckligt förälskad i Älsklingsvännen vilket gör det extra svårt att stå emot eventuella (högst troliga) sexinviter från hans sida.
Respektlöst mot Älsklingen P? Ja. Absolut. Själviskt som fan faktiskt! Men jag antar att jag är sån. Respektlös. Gränslös?
Varför får jag inte mer dåligt samvete är min fråga till mig själv. Ställer jag mig själv utanför situationen så är det absolut inte okej att göra som jag gör.
Förklaringen till varför jag gör som jag gör ligger i att jag är så förbannat rädd för att bli ensam. Det är därför jag leker leken med att både äta kakan och ha den kvar, trots att jag vet att det är en omöjlighet.
Om jag inte varit så rädd för att vara ensam skulle jag säga precis som det är till Älsklingen P och avsluta vårt förhållande. Istället utnyttjar jag honom som min personliga snuttefilt som ska ligga där hemma och vänta på mig när jag kommer tillbaka.
Suck. Någon borde skjuta mig för moralisk brottslighet! Jag har ju till och med vettet att inse att det jag gör är fel men som vanligt vinner känslorna över förståndet, som så många gånger förr…
ÄP vs. Äv & borderline vs. respekt
I helgen vart det en del turbulens minst sagt.
Älsklingen P känner sig uppenbart otrygg med att jag umgås med Älsklingsvännen, i och med att jag och Älsklingsvännen har haft ett KK-förhållande tidigare och vi har haft lätt att hamna tillbaka i ”gamla vanor”. Så egentligen är det inte så konstigt att Älsklingen P är osäker och känner sig otrygg med att vi umgås. Det hindrar dock inte mig från att känna mig extremt rädd, arg och missförstådd när mitt förhållande till Älsklingsvännen blir ifrågasatt.
Sent på fredagskvällen ringde Älsklingsvännen för att han hade sett en kommentar jag skrivit på MSN och ville kolla hur läget var. Direkt därefter säger Älsklingen P att det är nog bäst om jag går tillbaka till Älsklingsvännen istället.
Va? Det kändes som en blixt från klar himmel och jag fattade verkligen ingenting. Vadå tillbaka till? Älsklingen P tyckte inte om att jag träffade Älsklingsvännen och ansåg att eftersom jag inte kunde välja honom före Älsklingsvännen så betydde det att Älsklingsvännen är viktigare för mig än vad han är.
Jag var så förbannad. Så jävla arg och ledsen på Älsklingen P som verkligen inte fattar hur mycket Älsklingsvännen betyder för mig och hur mycket jag behöver honom. Och om jag ställs inför ett sådant ultimatum då hamnar han så jävla fett klart på förlorarsidan alltså. Det är högvis med minuspoäng att ställa mig i en såpass hotfull situation, för det är vad det är för mig. Tanken på att inte ha en nära vänskap med Älsklingsvännen det är ett hot och jag krigar utan att tänka efter vad det hela egentligen handlar om.
Jag var arg, besviken och ledsen för Älsklingsvännen är en så otroligt stor trygghet i mitt liv. Trots att vi bara känt varandra i två år så har han kommit att betyda så mycket och vi står varandra så nära! Jag har ingen som jag ens är i närheten av lika trygg med som honom. Ingen! Och det beror ju på att vi umgåtts så mycket och varit med om så mycket jobbiga saker tillsammans så då känner man varandra på ett speciellt sätt. Den typen av trygghet kan jag förstås inte ha med Älsklingen P ännu eftersom vi inte har samma bakgrund, men det ska väl omöjligt betyda att han inte också är viktig? Och som borderline med den extrema rädslan för separationer upplevde jag tryggheten hos Älsklingsvännen hotad och då var det alla taggar ut.
Älsklingen P tyckte då att jag inte respekterade honom och att jag var kompromisslös, det senare helt rätt uppfattat. I det läget finns inga kompromisser, inte förrän jag känner mig trygg i situationen kan jag börja kompromissa och visa vilja och respekt. Det går alltså inte att säga som han gör och förvänta sig att jag rationellt ska diskutera saken, för det är dömt att misslyckas.
Nästa dag kunde vi dock prata lite mer konkret om vad som hade blivit fel. Älsklingen P förstår att Älsklingsvännen är viktig för mig men jag anser inte att jag ska behöva väga dem mot varandra om vem som är viktigast eller vem som betyder mest. De har helt olika roller i mitt liv och just nu är jag själv i en övergångsfas från ett sämre mående till ett bättre (tror jag i alla fall?!) och med den förändringen förändras också de förhållanden till personer som finns runt omkring mig.
Men jag har förståelse för Älsklingen P. Jag och han har olika värderingar om väldigt mycket och med tanke på min och Älsklingsvännens historia så är det inte omotiverat från hans sida att ha funderingar.
Men sättet som han demonstrativt nästan i självförsvar kastar ur sig påståenden som jag inte kan förstå kopplingen till, det är inte särskilt produktivt eller kommunikativt. Jag i min tur måste lära mig att läsa honom bättre och i sådana situationer inte börja försvara mitt liv när det egentligen inte är hotat…
Jag vet ju att jag har problem med mina känslor, som vi med borderline har. Alla känslor förstärks lätt till tusen och gör att jag blir jättearg, superledsen eller extremt lycklig trots att sådana överreaktioner inte är står i proportion till känslan. Jag vet ju om det men kan ändå inte kontrollera det. Vet inte han det också?
Vi måste lära oss mer om varandra och hur vi ska kommunicera. Annars ser jag upprepning av liknande scenarion gång efter gång och det går faktiskt inte. Jag behöver bli sedd utifrån mina behov och han behöver bli respekterad utifrån sina behov men däremellan finns minst sagt störningar på linjen…
Det är inte lätt att vara tillsammans med en borderline och det är inte lätt att vara en heller faktiskt och på något sätt måste vi hjälpa varandra om vi vill fortsätta vara tillsammans. Det vill i alla fall jag.
God natt
[Före detta lösenordsskyddat inlägg.]
Jag var glad. Glad glad och lättad att jag hade bestämt mig för att åka till KK2.
Varför vill jag till honom? KK2? Jo, jag är så förbannat uttråkad. Jag börjar må bra och bygga upp ett eget liv och det är jag inte van vid! Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv nu. Jag är så uttråkad… Mitt känslojag gör uppror. Tillbaka till skiten så att du har nått att fylla ditt huvud med för bra kan du fanimej inte ha det.
Nä, och jag vill inte ens ha det bra! Vem är jag om jag mår bra?!!
Så jag var glad och lättad när jag bestämt mig för att åka till KK2 imorgon (idag).
Och sedan pratade jag med Älsklingsvännen. Länge. Och han berättade för mig vad jag redan vet men behöver får höra från honom också. Att jag har kommit så långt. Det har hänt jättemycket i mitt liv på kort tid och att jag har nått en platå. En stabil grund att bygga vidare på. Det är en hel del som kan förstöras av om jag åker till KK2 och jag måste inte göra det valet. Jag har klarat att stå emot dessa tankar tidigare och jag kan göra det igen.
Suck. Jag önskar att jag inte pratat med Älsklingsvännen. För förnuftiga jag vet ju att allt han säger är så rätt.
Nu är jag inte glad längre. Nu är jag ångestig, orolig och nere. För att åka till KK2 är att släppa på trycket inuti. Att släppa ut den uttråkade hopplösheten och återkomma igen med ny ork och kraft.
Jag vet inte vad det kommer bli. Det får vi se imorgon. Läget är 50/50.
DBT passar inte mig?
Jag vill bara säga en sak till angående Borderlineenhetens krav som jag skrivit om här.
Jag kan förstå kravet. Absolut gör jag det.
Det är ju till för att se till att man istället vänder sig till dem och låter dem hjälpa en när man behöver. Det är till för att man ska ta emot all den hjälp de kan ge så att man inte behöver skära sig eller vad man nu gör.
Kravet är också i många fall (kanske alla) ett måste för att en person med problembeteende som de är beroende av faktiskt ska tänka efter och välja vården istället för problembeteendet. Och om kravet får den effekten så är det ju jättebra! Superbra!
Men för mig, personligen, i denna stund, så överskuggas den positiva effekten av hotet att bli lämnad i sticket. Faktiskt.
Trygghet framför allt gäller i min värld.
Det finns också fler anledningar till varför jag inte riktigt passar in i DBT. Jag har för det första ”av mig självt” blivit mycket bättre och starkare. Jag har inte längre ständiga problem med borderline utan dessa är av mer tillfällig karaktär. Det är möjligt att jag inte behöver någon terapi!
Att då sitta i DBT och intensivt, två gånger i veckan, arbeta med problem som man inte har? Det funkar inte. Då tröttnar man ju innan man ens börjat. Så DBT går faktiskt bort av den anlendingen. DBT riktar sig till de som lider av sin borderline i vardagen och det kan jag inte säga att jag i nuläget gör.
Men vem ska då hjälpa mig? Jag behöver ju hjälp när jag väl mår dåligt. Kanske någon annan form av psyk-kontakt? Men inte på det gamla vanliga stället som jag gått på förut, för det stället är inte fungerande. Faktiskt. Och min läkare som var den enda vettiga på stället har slutat nu.
Jag känner mig lite övergiven av vården faktiskt. För jag passar inte in. Jag blir bara föremål för akutinsatserna när jag väl har en dålig episod men efter det så är jag oftast frisk igen. Vården är inte anpassad efter sådana individer. Ingen annan social hjälp heller för den delen.
Borderlineenheten, nej tack?
Ju mer jag lär känna Borderlineenheten desto mer tveksam är jag till deras arbetssätt.
Personerna jag har träffat är trevliga, proffsiga och bra att prata med. Det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i deras sätt att arbeta med ”problembeteenden”.
Ett så kallat problembeteende kan t ex vara att man skär sig.
För att få gå med i DBT-programmet på Borderlineenheten måste jag lova att inte skära mig. Jag kommer få hjälp och stöd i den utsträckning jag behöver, så länge jag inte skär mig. Om jag skär mig istället för att använda mig av deras hjälp så avsäger jag mig därigenom rätten att få DBT-behandling hos dem.
Egentligen, rent teoretiskt sett, så är det logiskt. Men på det känslomässiga planet, där vi borderlinepersoner lever och verkar, där funkar inte denna approach.
För att bli antagen till deras DBT måste man som de kallar det vara ”väldigt motiverad”. Jag förstår nu vad de menar med det och jag får kanske erkänna att riktigt så motiverad är jag inte. Jag är inte redo att ge upp mitt beroende, mina smärtstillande rakblad som alltid funnits där i de mörkaste av tider, för att istället lägga all min tilltro till en hög människor som jag inte känner.
Jag är motiverad att bli bättre, men inte under hot. Inte utan tillit.
Att ställa mitt beroende mot kravet att sluta och risken att inte få gå kvar i behandlingen gör att jag känner mig motvilligt inställd redan innan jag börjat. Inte direkt optimalt läge! Om någon vill att jag ska stanna kvar och lita på dem, då måste de också visa att de själva finns kvar och går att lita på oavsett vad som händer, oavsett vad jag gör.
Att redan från början ställa kravet att ”du får inte skära dig” innan jag ens börjat i deras DBT känns som att vara tvungen att göra ett sluttest på en kurs som jag ännu inte gått.
Nej, ett sådant krav från någon går jag inte med på. Jag kan inte lite på någon som säger att de försvinner om jag skadar mig. Då får det faktiskt va.
116 dagar självskadefri
Jag är hel. Jag somnade med en bunte rakblad jämte mig i soffan efter att ha tröstätit en liter frukostflingor…
Jag har sovit hela dagen. Jag mår illa och har ont i magen. Jag tål inte att min vän är besviken på mig. Jag tål inte att vara besviken på min vän… Jag blir sjuk! Jag har sårat min vän helt utan att mena det och jag anser att vännen har fel i sin tolkning av vad som hänt. Men jag kan inte rätta vännen för denne lyssnar inte, är bara arg och sviken.
Fuck alltså.
Mina ögon värker av alla tårar och jag längtar efter värmen i famnen hos pojkvännen… (Förresten, kan man kalla det pojkvän när han är lika gammal som min pappa?! Manvän? Gubbvän? I don’t know…)
Mer borderline (OBS om självskada)
Uppdatering.
Det är nu ännu senare på natten. Jag är helt förstörd. Jag är själv med ungen men jag vill bara skära mig. Har bråkat ytterligare med vännen och jag mår så illa. Det gör så ont. Jag klarar inte av detta! Jag förstår inte! Det är ju ett missförstånd?! Jag orkar inte! Vi pratar uppenbarligen inte samma språk även om jag trott det.
Har tagit fram rakbladet… Vill… Vill inte… Måste… Måste inte… Och jag har ingen aning om var detta kommer sluta. 115 dagar självskadefri idag. Vad är det imorgon?
Borderline (OBS om självskada)
Borderline slår till när man minst anar det. Jag var alldeles glad tills för några minuter sedan…
Besvikelse över en vän får omotiverat stora konsekvenser. Tårarna börjar rinna. Ensam… Som jag sagt så många gånger förr så gör det så jävla ont i mig att vara ledsen när jag är ensam. Det gör så fruktansvärt ont… Ensamheten blir så stark. Längtan efter rakbladets smärtlindring blir central. Överhängande. Ett begär.
Jag funderar på vilka mina alternativ är. Ringa nån? Ringa vännen som gjort mig besviken och försöka reda upp det hela? Nej, inte nu i affekt. Risken är att det bara blir värre av det och den risken vill jag inte ta. Ringa nån annan vän? Ja kanske… Men det är mitt i natten… Jag vet att jag får väcka dem, jag vet att det är okej, men då blir jag också skyldig dem att inte använda rakbladet. Men om jag måste ändå?
Chansen finns ju också om jag ringer någon att det känns bättre. Att jag inte behöver använda rakbladet… Det vore förstås rent objektivt sett det bästa. Och det är också troligt att det blir så. Ändå vill jag inte ringa. Jag vill inte bli avväpnad. Att döva denna inre smärta med rakbladet är en drog som jag är beroende av.
Okej. Att blogga är uppenbarligen också ett alternativ… Ensamheten bleknar något och den värsta smärtan har lagt sig. Dags att sova.
Jävla borderline.
Borderlineenheten
Förra veckan träffade jag en läkare på Borderlineenheten, det var mitt första möte där. Hon verkade snäll och så. Grejen som känns så tung just nu är ovissheten.
Först måste jag gå på tre bedömningssamtal där, det första var då förra veckan. Sedan ska de utvärdera om deras arbetsmetod (DBT) är något som skulle passa mig och kunna hjälpa mig, för i så fall så får jag bli patient hos dem. Något som är viktigt för att man ska bli bedömd som passande är att man har motivation att fullfölja DBT:n och verkligen vilja arbeta på att bli bättre.
Om de bedömmer att deras arbetssätt kanske inte är det bästa för mig så vet jag inte vad som händer. Måste jag gå kvar på det där sugstället som jag varit på hittills? Vad finns det för andra alternativ?
Jag vill såklart ha en vård som passar mig så det är klart att denna bedömning som nu görs är viktig. Men det som känns viktigast för mig är att få en målinriktad helhetsvård med ordentlig uppföljning osv. Jag inbillar mig att jag kan få det på borderlineenheten.
Jag är dock rädd att de inte ska tycka att jag är värd att lägga tid på eftersom jag har hoppat av DBT en gång. Då kanske de tänker att jag inte kommer gå in helhjärtat i deras DBT-behandling eftersom jag uppenbarligen inte trivts med DBT förut.
Nu var det ju så att det var väl egentligen inte DBT som jag hade så mycket emot, utan gruppledarna, min individuella terapeut och hela vårdsituationen på det där sugstället.
Men ja. Jag är orolig att jag tvingas gå kvar. Att mitt DBT-avhopp ses som bristande motivation. Och ovissheten om vad som kommer hända med min vård känns jävligt tungt faktiskt.
Nästa möte är på torsdag nästa vecka. Och sedan är det ett möte till innan jag kanske vet något.
Bergodalbana
Men guh alltså. Jag slutar aldrig att förundras över mina snabba humörväxlingar. Igår kväll började bergodalbanan och den fortsatte minsann idag.
I bilen hem från Älsklingsvännen idag hann jag gråta en skvätt för att jag älskar min älskade unge så otroligt obeskrivbart mycket och jag kände bara att jag saknar honom trots att han bara är på dagis. Jag funderade en kort stund på om jag skulle åka till dagis och krama honom men beslutade mig för att det inte var någon bra idé. Sedan satte jag på radion och sjöng med i några låtar och lagom till att jag klev ur bilen på parkeringen kände jag mig så fantastiskt lycklig!
För er som inte vet så är det väldigt psykiskt påfrestande när humörväxlingarna är så väldigt snabba, man blir trött fort.
Dålig sista stund
Jävla kukpiss vad jag hatar de här snabba svängningarna.
Jag åkte till Älsklingsvännen på kvällen och när jag kom dit var jag glad. Jag längtade till morgondagen för att fortsätta det bra som varit. Göra klart saker. Fixa. Ordna. Istället blev jag mer och mer irriterad, gnällig och tillslut slog det över. Vadå imorgon. Jag skulle vara gladare om jag aldrig vaknar imorgon.
Besvikelsen. Jag grät. Grät så jag hostade och skakade och snörvlade och snöt mig hundra gånger. Jag ville så gärna ha mer än en bra dag. Ville så gärna känna livslusten och glädjen i att göra saker, i mer än bara en dag…
Älsklingsvännen tröstade så gott han kunde, sa att jag inte får vara så hård mot mig själv och mitt mående. Föreslog en stillis eftersom jag glömt nattmedicinen hemma.
Skönt med stillisen. Innan jag somnade hade jag vakendrömmar, eller hallucinationer… De var roliga. Jag kommer ihåg att jag var på Biltema men jag kunde inte komma ut för kassorna var igensnöade.
Idag vaknade jag tidigt. Har inte kunnat somna om. Inte likt mig.
Jag är varken glad eller ledsen. Får se vad dagen blir. Jag vet att jag ska köpa Cola light för jag är så otroligt sugen på det. Nä egentligen är jag sugen på vanlig Cola förstås, men det ska jag inte dricka. Fejksocker får duga.
Nu vill jag åka till Bauhaus. Jag vill köpa sladd, stickkontakt och strömbrytare. Sedan vill jag åka hem och koppla ihop ingredienserna och sätta upp ungens gamla taklampa på väggen istället. Sånt hemmafix gillar jag.
Dissociativ störning fucking chock
Igår träffade jag min psykläkare tillsammans med min personliga handläggare på Försäkringskassan. Ett så kallat avstämningsmöte. Detta för att jag förhoppningsvis ska få komma ut i arbetsträning.
I vilket fall. Min läkare förklarade väldigt bra för tanten från Försäkringskassan om mina svårigheter. Hon berättade att jag har en dissociativ störning och förklarade väldigt bra hur det tar sig uttryck och jag kände igen mig i allt hon sa.
Min fundering. Varför är det ingen som har berättat för mig att jag har en dissociativ störning? Var någonstans är det inte viktigt?
Min läkare förklarade att det förnuftiga jaget och känslojaget inte lever tillsammans. Det finns för mycket smärta i känslojaget och därför har det blivit avskärmat från det förnuftiga jaget redan när jag var liten.
Jasså? Thanks for telling me!
Jag är förvirrad. Nere. Förstår inte. Vadå? Det är egentligen inte något nytt. Jag har ju vetat om det här med att känslorna inte kommer överens med förnuftet men det är väl typiskt för borderline? Min läkare sa också att dissociativ störning är vanligt hos de med borderline.
Jag vill veta mer om dissociativ störning. Försöka förstå. Känna igen. Acceptera.
