Hemmaångest

Jag trivdes så himla bra i min nya lägenhet.

Det kändes som en nystart. Ett nytt hem till mig. Som jag själv får göra i ordning.

Nu vill jag inte åka hem. Jag dröjde mig kvar på jobbet över en timme efter att jag slutat och efter det åkte jag upp till Älsklingsvännen och låg på gräsmattan utanför hans hus. (Han låg alltså också där ute, det är inte så att jag är en creepy stalker som campar utanför folks ytterdörrar.)

Men jag vill inte vara här. Jag vill vara någon annan stans…

Ny soffa

I början på maj levereras min nya soffa! Det ska bli så otroligt skönt att kunna sätta sig ner framför TV:n utan att det är ett projekt dömt att misslyckas.

Jätteskön Kivik soffa med tyg i ljusbrun/beige bredspårig manchester som är stor nog att sova i om man vill det. Hyffsat pris också, ”bara” 7000 kr. Enda nackdelen är att det är fast klädsel som alltså inte går att ta av och tvätta. Men men. I värsta fall får man väl klä om kuddarna i nån hippie-stil!

Mjah…

Det går bra ändå.

Jag vet vad det är som händer, det är en upprepning av så många sånger förr när det händer mycket nytt. Det är så energikrävande att hela tiden pressa tillbaka det oroliga och illvilliga och ändå försöka göra allt det nya.

Jag är helt slut. Jag ska gå och sova en stund strax.

Igår eftermiddag kom underbara familjen J och levererade ett köksbord och en gammal byrå som jag fått av dem. Helt fantastiskt! Jag var också på IKEA och beställde en ny soffa, för jag är så trött på att sitta framför TV:n  i en gästsäng på hjul som hela tiden rullar eller kanar iväg när man lutar sig mot väggen…

På kvällen sen var Älsklingsvännen och träffade en kompis och han frågade om jag ville vara med en stund på kvällen och hänga lite så jag åkte uppåt stan igår kväll vilket var mycket trevligt. Många skratt blev det och sånt behöver jag!

Och jag trivs jättebra på stallet. Tungt fysiskt arbete och närkontakt med stora kraftfulla djur. Att jag fått världens bästa jobbarkompis är dock helt avgörande för hur det har gått och så bra som jag ändå mått. Det är fina grejer det!

Golvet

Nu är i alla fall sovrummet klart. Men för att få dit sista biten var jag tvungen att lyfta av dörren. Kommer behöva hjälp med att lyfta på den igen! Hmm… Eventuellt kommer Ex-mannens tjej förbi imorgon och hämtar ungen för en playdate, då får hon hjälpa mig med det!

Ekonomin

I en kommentar angående golvet fick jag frågan hur jag får ekonomin att gå ihop. Ja, det kan man verkligen undra, men med lägsta aktivitetsersättning, barnbidrag, bostadsbidrag och ett litet litet underhållsbidrag så går det runt på något vis.

Men egentligen inte. Jag har inte råd att köpa golv för flera tusen osv men jag har fått lite pengar över på bostadslånet som jag använder och så har jag också fått lite från ex-mannen för min del av möblerna i ex-hemmet. Så det är de pengarna som går åt till färg, golv, möbler och sådant. Så ligger det till.

Laminatgolv

Har köpt golv till sovrummet idag. Det ska ligga och acklimatisera sig innan jag kan lägga det så det är skönt att det är inköpt och uppburet. Shit så tungt det var, 13 kvm laminatgolv. Över 2000 kr kostade det! Räknade lite på det och det kommer kosta sammanlagt ca 8000 kr till hela lägenheten (utom köket). Och så kommer det tillkomma några tusen kronor färg också. Och sockel. Hoppas verkligen att jag får igen pengarna vid en försäljning!

Detta riktigt coola golvet blir det:

Här bor jag och ungen

Vad mer behöver man?

Improviserad torkställning, funkar ju :)

Shopping

Shopping shopping shopping!

Massor med grejer till lägenheten. Socker och salt, ugnsformar, blöjor och galgar. Jag behöver massor av såna här ”vardagssaker”, exempelvis har jag handlat basvaror och köksredskap för ca 5000 kr nu. Jag är inte klar än.

Lite nya kläder till ungen också förstås. Svarta stretchjeans med paljetter. Döskalletröja med ”bling”. Hello Kitty T-shirt.

Takfärg har jag köpt. Imorgon blir det ännu en tur till IKEA.

Det som är svårast att hitta är en torkställning till kläder som är så liten att den får plats i mitt pyttelilla badrum. Men men. Letandet är ju halva nöjet! Och egentligen, måste den stå i badrummet? Den kan väl stå i sovrummet likaväl? Men den ska ju helst inte ta så stor plats ändå, och inte vara skitful (har dock aldrig hört talats om någon snygg torkställning!).

Jag mår superbra och håller igång hela dagarna med shopping, uppackning, fixning och barnpassning. På lördag kommer älskade syster hit och då ska det målas målas målas.

Älskar livet just nu och det bästa av allt är att jag känner att jag verkligen njuter och tar till vara på det!

 

Krisen över

Jag mår verkligen jättebra just nu! (Kanske har det att göra med att jag shoppat grejer till lägenheten och kläder till ungen hela dagen idag!)

Det var en kort men intensiv kris som jag verkar ha klarat mig ur. Jag har inte det minsta självskadebegär just nu, det är sån otrolig skillnad från i förrgår när jag var helt övertygad om att jag skulle behöva skära mig inom en snar framtid. Inte ens stillis hjälpte. Jag väckte Älsklingen P mitt i natten och berättade för honom att jag hade rakblad i min väska och att jag inte kunde sluta tänka på dem. Han gick genast upp och la bort dem.

Sköööööööööönt är det just nu.

Jag sitter i min nya lägenhet fylld av lådor och kassar och löst plock. Inga möbler, bara madrasser, skrivbordsstol, soffbord, TV och DVD. Jag stormtrivs. Det kommer bli så fint här!

Jag har ungen denna veckan också och han verkar inte alls ha något emot kaoset. Han pusslar och ser på film och äter inlagda oliver. Gulleungen! Och idag hände något med hans språk som jag inte varit med om tidigare, en klar utveckling. Jag påminde honom om att säga ”tack” när jag plockade upp hans napp som han tappat. Då tittade han på mig och sa ”Tack så mycket, snälla mamma”..! Detta från min unge som ju är lite sen i språket och har mest treordsmeningar ännu. Jättekul!

Bästaste tjejkompisen har skickat en DVD-serie som jag ska börja titta på ikväll när jag ska sova. Mys!

Glömde ju säga…

Jag mår jättebra just nu!

Det mesta flyttandet är klart, resten hoppas jag blir färdigflyttat i helgen.

Jag kommer att tacka nej till DBT och Borderlineenheten för tillfället, trots allt fint så många av er talat om DBT. Men jag har helt enkelt inte några större problem med borderline just nu. Och jag kan inte motivera mig till att åka dit två gånger i veckan och ta tid från andra saker som jag så mycket hellre gör just nu när jag mår så bra som jag gör och vill passa på att njuta av detta uppet!

Neråt?

Flytt flytt flytt.

Det har inte blivit någon flytt ännu. Eller jo, jag har flyttat några bilar själv, men igår när jag skulle fått hjälp då fick flytthjälpen jobbkris och var tvungen att jobba. Så kan det vara. Vi satsar på imorgon kväll istället.

Jag är inte färdigpackad. Ska försöka bli det idag. Men jag mår inte bra. Jag börjar känna mig nere igen. Allt känns jobbigare än det är. Det känns tungt att andas. Jag är trött och vill bara sova hela tiden.

Igårkväll kom Älsklingen P hit och var med mig och ungen på kvällen. Det var fint. Skönt. Mysigt. Men jag har dåligt samvete när jag umgås med folk när jag är deppig. Jag är så… Tråkig! Sitter bara och suckar och ser olycklig ut. Vem vill umgås med det lixom? Inte jag!

Och hunden… Ska försöka omplacera honom för han lider ju inte av sin höft om han slipper gå i trappor men han är gammal och lite speciell så det är inte det lättaste. Men det känns trist att avliva honom när det inte behövs om någon skulle kunna möta hans behov…

Sedan det här med Borderlineenheten. De vill ha något slags svar från mig om jag är villig att satsa på DBT hos dem eller vad annars jag vill. JAG VET INTE! Jag vet ju inte. Varför kan ingen veta sånt åt mig? Suck…

Men jag ska få medicineringen tittad på hos en läkare där på Borderlineenheten och sedan kan de remittera mig vidare om jag bara visste till var? Jag kanske inte behöver ha någon terapi-hjälp i nuläget? JAG VET JU INTE!

Såna här saker stressar mig. Stress gör mig trött och ledsen. Och då får jag ångest eftersom sakerna byggs på när jag inte vill eller orkar. Jag känner mig själv men jag kan inte kontrollera känslorna.

Och dagarna avbryts hela tiden av att ungen ska hämtas på dagis och sedan underhållas och nattas. Egentligen ska detta vara mannens vecka men det är så hippligt och happligt nu när jag inte flyttat och han är hos sin tjej så det funkar inte ännu. Och sen är det tänkt att jag ska börja arbetsträna och samtidigt måste jag måla om lägenheten så att jag NÅGONSIN ska kunna packa upp något. Och så vill jag lägga golv.

Mehn. Stressad. Trött… BRYT DETTA NU eller gå under.

En annan sak. Jag har flera som skulle kunna hjälpa mig att måla. Men det går inte! Jag har sånt kontrollbehov så jag kan inte låta någon annan hjälpa till. Jag måste göra det själv för annars blir jag ändå stressad av oron att det inte blir som jag vill ha det. Bara syrran som får hjälpa mig för vi gör på samma sätt, har samma krav och har gjort sånt här tillsammans många gånger. Men hon pluggar och har inte tid att komma till Stockholm så ofta…

Eh… Jag bara svamlar just nu. Skriver av mig lite frustration.

Nu ska jag duscha. Eller tröstäta. Eller både och.

Mycket!

Ja. Det är för mycket. För mycket, för mycket, för mycket!

Lådorna är slut. Sakerna är inte slut. Orkar faktiskt inte packa mer. Spyr på det!

Så nu flyttar vi det som är packat imorgon och så får resten tas under veckan. Så får det bara bli för trots att klockan bara är 15 nu så blir det inget mer idag. Jag blir sjuk då.

Ska en sväng till nya lägenheten nu och plocka undan det som redan är inflyttat så att vi enkelt kan bära in mer imorgon.

Och hunden måste nog avlivas… Han har ont av sin höft och han behöver rastas så ofta att han inte kan bo kvar hos mannen och han kommer inte klara trapporna hemma hos mig hela tiden. Suck, det känns tungt! Men det måste nog göras… Gubben…

Drar till Älsklingen P och dricker lite rom istället. Och sover. Och upp tidigt och förbereda flytten/monterar ner hyllor och databord.

Flyttpack

Det går så trögt… Jag är trött och seg.

Alla enkla saker är packade. Alla jobbiga saker är kvar. Allt plock.

På söndag kommer det folk och hjälper till och flyttar så då bör i alla fall det mesta vara klart, en del får jag kanske ta i efterhand för jag tror inte jag blir helt klar med allt till på söndag. Jag har helt enkelt inte stresståligheten att ha den ambitionen.

Det är jobbigt att flytta. Allt som blir nerpackat i lådor och kassar som sedan ska upp någonstans i möbler som jag inte har. Efter att väggar och tak målats om. Efter att golv lagts. Det är sån väldans massa jobb kvar innan jag kan packa upp och fixa hem!

Men så länge jag kan hålla stressen borta ska det nog gå bra. Jag gillar ju att måla och lägga golv, det är kul! Men om det blir stress och press (från mig själv, vem annars) så lurar ångest och depression direkt. Jag vet det. Jag känner av det redan och försöker hejda mig. Försöker ta det sakta och försöker att inte stressa upp mig över allt som ska fixas.

Jag misstänker att den här extrema tröttheten kommer som ett försvar mot att jag börjat känna stress och press från mig själv. Då lägger kroppen ner och somnar. Då är det omöjligt att vara vaken och försöka göra nått.

Det är så rörigt här hemma nu och jag trivs inte alls med det. Jag behöver ordning och struktur för att hålla stressen borta.

Dags att ge upp för dagen och fortsätta imorgon. En liten bit stillis blir det nog också för jag behöver somna nu.

 

Upptaget

Yes. Min dåliga uppdateringsfrekvens på sista tiden (och tyvärr en tid framöver) beror för det första på att jag är nyförälskad (!) och för det andra att jag håller på med flyttbestyr. Dessa två saker sammantaget gör att min tid vid datorn är kraftigt reducerad och den tid jag är vid datorn arbetar jag med ansökningar och anmälningar om saker som behövs när man flyttar.

Jag kommer snart tillbaka. Kramar!

Hunden…

Idag vart jag hos veterinären med hundskrället eftersom han fortfarande har problem med höger höft. Röntgen visar dysplasi och jag bad dem även röntga armbågarna eftersom han ofta är framhalt, och visst, deformering av artros var ganska tydlig.

Han har inga jätteproblem men det förvärras efter gående i trappor och efter längre promenader. Så det blir inget sådant mer för gubben. Han är ju visserligen 8 år nu men någon direkt avlivning är det i alla fall inte tal om.

Vi ska först prova med kortison och senare kanske glukosamin för att se om det hjälper något. Förhoppningsvis får han tillbaka lite livsglädje för just nu är han deprimerad. Ett par år till kan jag nog tänka mig att han kan leva drägligt.

Däremot kommer jag inte kunna ha honom med när jag flyttar. Min lägenhet ligger flera trappor upp utan hiss så det är helt enkelt inte ett alternativ. Hunden väger 30 kg vilket inte inbjuder till att bära upp och ner. Men som tur är kan mannen och hans nya tjej tänka sig att ha kvar hunden hemma i huset (trots att han hårar något fruktansvärt och det egentligen är min hund) så vi testar på det viset och ser om det funkar.

Flyttpackar

Tack hörrni, jag ska försöka sluta obesessa över åldersfaktorn. Tillfälligt i alla fall. Just nu ska jag bara ha det bra!

Jag flyttpackar. Och jag har så otroligt mycket saker. Jag fattar inte hur jag ska få plats i något som är mindre än ett slott…

Allergin/ögoninflammationen är sådär. Jag var på vårdcentralen och min läkare var inte säker på om det är allergi eller ögoninflammation så jag fick antibiotikadroppar till en början med så får vi se om det blir bättre.

Men det är inte så mycket bättre faktiskt. Svullnaden har lagt sig något men inte helt. Kliandet är inte lika illa men det kliar fortfarande. Och det värsta är att det nu också kliar på hela kroppen. Otroligt störigt. Detta tydet ju på någon form av allergi men jag fattar verkligen inte vad det kan vara. Jag har varit hemma hos mig nu ett par dagar och jag kan inte komma på att något skulle vara nytt… Ingen ny medicin, ingen ny sorts mat, ingen ny tvål, inget nytt tvättmedel…

Konstigt!

Jaja. Åter till flyttpackandet.

 

Ögoninflammation

Ja, i morse var ena ögat helt igengeggat. Mums…

Kliar fortfarande av bara helvete så nu ringer jag vårdcentralen. Kommer väl få ögondroppar utskrivna. Frågan är om infektionen kommer från virus eller allergi eller annat? Det kan man ju inte ta reda på.

Jaja. Nu ska jag ha mina ögon tillbaka sen får vi se vad som händer.

Dagens plan är vårdcentralen, apoteket och sedan börja flyttpacka. Snart flyttar jag!

Förhållande?

Det händer en massa saker i mitt liv just nu. En särskild sak är att jag inte längre är singel. Jag är flickvän.

Det var inte riktigt så jag hade tänkt det. Men nu hände det sig så att jag träffade en man som jag verkligen kopplade ihop med på ett plan som jag bara kan göra med försvinnande få människor. Om ens någon..? Och det är speciellt alltså. Och viktigt för mig.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att fundera på varför jag hoppar in i en relation på det här sättet. Är det månntro ett uttryck för min ensamhet? Jag är ju så satingens rädd för att vara ensam… Och nu kommer jag bli ensam på ett helt nytt sätt med eget boende. Det känns inte helt tryggt alltså.

Och hur ska jag göra med KK2? Ni är säkert många som tycker att jag inte behöver träffa honom för den typen av ibland destruktiva handlingar som vi sysslar med. Men jag har ett sådant behov. Som gapar efter mer. Som inte vill vara någons flickvän med de skyldigheter en sådan har.

Många nya blad har redan skrivits på det nya kapitlet i mitt liv och det känns som att jag inte hinner läsa och begrunda och ta in utan blir helt enkelt överöst med känslor som jag inte hinner sortera.

Men hur viktigt är det att sortera? Varför ska inte jag kunna få bara vara i det som händer och bara delta? Varför måste jag dela in i fack och sätta etiketter? Jo… För när det väl rasar in, allting, i borderlinevärlden, då behöver jag veta vad som gäller. Då måste jag ha några tydliga hållpunkter för allt övrigt kommer bli kaos, ge mig ångest.

 

♥ ♥ ♥

TACK!! så jättemycket för alla kommentarer jag fått på sista tiden. Det har verkligen fått mig att le och känna mig varm och bra till mods.

Under februari kommer jag att flytta och ett nytt kapitel i mitt liv kommer så sakteliga att inledas. Hoppas ni följer med  mig!

Kärlek till er alla fina människor som orkar bry er!

HEMMA

JAG HAR KÖPT EN LÄGENHET!

JAG HAR KÖPT EN LÄGENHET!

JAG HAR KÖPT EN LÄGENHET!

Kan ni fatta att jag har ett eget hem? Bara mitt?

ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNTLIGEN!

 

 

Rakblad…

Nej. Det känns inte bra.

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag gråter. Gråter och gråter och det gör så ont inuti.

Jag har räknat och räknat och räknat. Det går inte ihop. Jag har inte råd att betala ränta på ett lån hur mycket jag än försöker. Jag har inte ens råd att betala hyra även om jag får bostadsbidrag. Jag kan inte vara kvar här… Men alternativet är socialen och ovissheten och otryggheten. Jävla hopplösa helvete…

Jag vill ta fram rakbladet, låta det ta bort den inre hopplösheten för en stund. Jag vill… Vill… Vill…

Jag är ensam. Ledsen. Har ont. Hopplöst. Rakblad. Jävla skit.

Men på min sida ikväll har jag också två vänner. En på chatten och en på telefonen, och med deras stöd så ser det ut som att jag faktiskt tänker lägga mig och sova nu. Utan att armen blöder…

Update

Roadtrip idag. Dags att åka hem igen. Det känns faktiskt bra.

Idag blir sista godisdagen (har ju köpt godispåse till bilen!) men efter det blir det diet. Nu fanken ska jag bli smal igen.

Jag har också hittat min drömlägenhet. Tyvärr kommer jag behöva runt 2 miljoner för att köpa den (en 2:a!) och det har jag inte råd med. Men vem vet. Kanske är det inte så många andra som vill ha den så det räcker med 1,5? Håll tummarna nästa vecka, budgivning!

Igår kväll trillade ungen och spräckte läppen. Läskigt värre och jag åkte till akuten för säkerhets skull, det var så mycket blod och jag var orolig för käken, men det verkar ha gått bra. Det kommer självläka snart. Snutten…….

Nu undrar ni kanske hur jag helt plötsligt har råd att köpa en lägenhet för 1,5 miljoner? Jag har kommit fram till att en bostadsrätt med låg avgift plus ränta på ett fett lån blir lika mycket som hyran på en hyresrätt. En hyresrätt får jag inte. Det finns så få av dem och konkurrensen och köerna är hopplösa. Jag kan förstås inte få lån med min fattigdom men jag har två framgångsrika föräldrar som kan låna åt mig.

Jag är så glad just nu. Det känns som att det kan ordna sig. Och jag vill verkligen verkligen ha den här lägenheten som jag har hittat, den har ALLT jag vill ha (okej jag vill ha ett rum till men ändå) samtidigt som den ligger PERFEKT för mig. Men det är ett långskott. Misstänker att den kommer landa på över 2 miljoner till slut och eftersom jag inte har så många kronor att lägga in kontant så blir räntan väldigt hög på ett så stort lån…

Oh wells. Att det ens finns på horisonten att jag kan komma ifrån mannens hus inom en inte allt för avlägsen framtid, det är helt underbart.

YES. Hopp om livet alltså!

Åka hem?

Ja. Det börjar bli dags att åka tillbaka mot Stockholm. ”Hem”. Eller ja… Tillbaka till soffan i vardagsrummet och pusslandet mellan mig och mannens nya tjej i huset.

Det känns. Psykiskt, att det närmar sig att åka tillbaka. Jag är inte ett dugg närmare att hitta ett eget hem och det känns verkligen hopplöst. Jag känner mig nervös, orolig, olycklig. Otrygg.

Jag är i så jävla desperat behov av ett tryggt boende för mig och ungen…

What else is new

Har ju glömt uppdatera er om min hårkris.

På nyårsafton var jag faktiskt iväg till frisören och färgade och klippte. Nu är det mycket bättre. Man kan fortfarande ana röda toner men de är mycket dovare, mjukare, brunare. Matchar mig mycket bättre. Så skönt att slippa känna mig billig och smakbefriad…

Jag har också tagit tag i att kontakta bostadsbolagen i kommunen. Tack vare en underbar vän som erbjöd sig att hjälpa till med telefonsamtalen (love you!) så började jag bena ut vilka det egentligen var jag behövde kontakta och hur. Visade sig att alla utom ett ställe gör allt via internet. Bara ett ställe att ringa. Plötsligt känns det hanterbart. Skönt!

Dock är jag inget närmare en lägenhet… Man behöver kontakter. Rätt kontakter. Jag har inte dessa kontakter. Eller pengar. Jag har inga pengar heller.

Personligt ombud

Jag behöver ett personligt ombud. Inte för så särskilt mycket men för det här med att leta lägenhet.

Jag var i kontakt med socialen idag igen och det finns verkligen ingen hjälp att få. Jag måste ringa runt till alla kommunens privata hyresvärdar och försöka få lägenhet.

Jag mår illa bara av tanken. Jag orkar inte det. Ångesten kommer smygande igen… Jag behöver HJÄLP!

Skulle ett personligt ombud kunna vara till hjälp kanske? Det är ju till för folk med psykiska funktionshinder…

Men suck. Försöker svälja tillbaka ångesten. Måste ansöka hos kommunen om ett PO. Undra hur lång tid det tar, om jag nu ens kan få något med mitt ganska ringa behov…

Jag har mailat på några Blocket-annonser också om 2:a-hands uthyrning som var en längre tid men inte fått svar.

Börjar bli desperat efter ett eget hem. Någonstans att börja bygga upp mig igen. Ett tryggt ställe som är mitt hem.