Arbetsträning

Dåså! Idag vart jag på arbetsträningsintervju och det kändes jättebra. Kvinnan och tjejen som jobbade där var supertrevliga och jag gillade dem direkt. Så på måndag börjar jag!

Jag ska börja arbetsträna 10 timmar i veckan som allt-i-allo på ett inackorderingsstall. Det ligger bara 4 km bort så jag kommer kunna cykla vilket känns jätteskönt. Det blir sedvanliga stall- och gårdsuppgifter och det ska bli så jäkla skönt att göra något igen efter alla år av inaktivitet och meningslöshet.

Det enda som inte kändes så bra var att jag i min nyskrivna CV som jag hade med mig upptäckte att jag missat att ta med ett helt sommarjobb av väsentlig vikt. Whops! Pinsamt värre! Så jag ska uppdatera och lämna in CV i efterhand… Haha…

Extrem prestationsångest

Men alltså. Vad är mitt problem?

Så fort det ska presteras något nuförtiden, kanske så enkelt som att skriva ihop ett styrelseprotokoll, så får jag ångest. Insidan börjar skälva och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Detta är alltså något som blivit värre och värre med åren och det känns konstigt. Men kanske är det en växande ovana. Jag har varit sjukskriven så länge så det känns inte som att jag kan något annat än sitta i soffan. Minsta lilla krav på prestation får mig helt ur balans.

Men så skönt det känns när jag väl lyckas med något, även om det bara är ett styrelseprotokoll. Så… På’et igen.

 

Zzzzz

Jag kom upp i morse. Var ”endast” 10 minuter sen till mötet.

Nu sitter jag här och försöker göra lite styrelsearbete. Det går riktigt långsamt. Jag vill bara gå och lägga mig och sova.

Och det tänker jag göra. Jag har i alla fall fått några saker gjorda.

Det är sånt misslyckande att bara gå och lägga sig. Det känns så. Ett nederlag. Jag mot tröttheten och tröttheten vinner alltid. Jag låter den vinna. Men är det en vinst att sitta och titta i kors och inte få något gjort och vara dödstrött hela eftermiddagen med ungen?

Jag vet faktiskt inte.

Älsklingsvännen tror att min överdrivna sömn bara är en dålig vana. Att jag är van vid att sova mycket och det är därför som jag gör det. Det är väl möjligt. Och då skulle det nog vara en vinst att kämpa mig vaken en vecka eller så för att bryta den onda sömncirkeln.

Men. Det vill jag inte. Jag vill sova.

Det är dock flera positiva saker på gång nu som troligen kommer göra att jag är uppe mer. Imorgon ska jag till Borderlineenheten på ett första möte. Jag hoppas att jag får hjälp där. Verkligen. Nästa vecka ska jag till Arbetsförmedlingen för att prata om arbetsträning. Om jag kommer igång med det och har ett ”arbete” att gå till varje dag så skulle det nog hjälpa otroligt mycket för orken och viljan att vara vaken.

Men tills dess…

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Välkommen fucking hem

Har varit på styrelsemöte i Göteborg. En snabb liten sväng. Ner på fredag, upp igen lördag. Skönt avbryt från ångesten. Synd bara att jag var (och är) helförkyld och det känns som om näsan och pannan svullnat upp och hjärnan fyllts av snor.

Väl tillbaka i Stockholm kom ångesten igen. Välkommen hem liksom.

Orkade inte ens titta på människorna omkring mig. Väntade på pendeln i 20 hemska minuter på en perrong full med människor. Människor som lever, är och låter… För många intryck. För många känslor.

Fäste blicken på skorna och gjorde vad jag gör bäst. Härdade ut.

Nej, och det är bra.

Ännu en dag på mässan och det gick bra idag igen. Ingen direkt social fobiångest, kände mig trött men glad. Vet inte riktigt vad jag ska skriva nu, effekten av Redbull, koffeintabletter, alvedon och ipren har avtagit och jag vill sova. Mannen och ungen är hos mannens tjej så sova går bra!

Gjorde också ett graviditetstest imorse men det gav som tur var inget utslag! Det är i och för sig en hel vecka kvar till mens men om jag skulle ha fått gravidsymptom så här tidigt så skulle väl testet också visat positivt kan man tänka.

Nä. Jag har ju ont i hela kroppen av den här underliga förkylningen (eller vad det är) och det där vinet luktar väl helt enkelt starkt. Goodie. Jag behöver inte en graviditet eller ett abortbeslut just nu.

Förkylningar

Jag är fortfarande hängig och trött men mycket bättre ändå. Förkylningen (eller vad det var?) backade nästan lika snabbt som den slog till.

Jag stod några timmar på mässan idag och det gick bra. Det syns inte utåt att jag tycker det är skitjobbigt med människor. Jag är bra på mina masker. Mycket bra till och med. Ska vara på mässan imorgon också, lite roligt är det faktiskt! Att det finns folk som räknar med mig och är glad för saker jag gör (som att jag fållade de där tygerna t ex), sådana småsaker gör en del för självkänslan.

Hämtade ungen på dagis och när jag tog av honom ytterkläderna kände jag direkt att han var varm. Yupp. 39 grader feber. Han verkade dock inte så ledsen för det, bara lite hängig. På dagis hade de uppenbarligen inte märkt något.

Nåväl. Det blir ännu en pappahelg för ungen, kanske åker de till mannens tjej imorgon om han har mindre feber. Det lättar mitt dåliga samvete lite för jag vet att de hittar på saker med ungen och tjejen verkar gilla honom med. Skönt att veta att ungen har det bra medan jag försöker hitta upp till ytan igen.

 

Mässa

Jag mår faktiskt mycket bättre redan!

Hemsk sjukdom. Slår till bara sådär på fem minuter, gör att jag tror jag ska dö och kan inte röra mig alls med hög feber, och nästa dag är det redan på bättringsvägen? Jag undrar vad det var? Skumt.

Men tur det. För jag ska stå på Stockholmsmässan i Älsvsjö imorgon och på lördag och vara social och trevlig är det tänkt. Just det, det påminner mig om att jag ska packa ner alvedon och ipren.

Ja. Men då så. Jag har tagit en stillis så jag bör somna nu. Det går trögt att tänka här så jag avslutar med god natt till er som fortfarande är uppe här vid 2…

Jag dör!

Jag mår mycket bättre psykiskt. Verkligen.

Detta gör mig dock nervös, hur ska jag förklara för socialtanterna imorgon torsdag hur svart det är när jag är nere?

Eventuellt måste jag ändå avboka mötet. Jag har aldrig varit med om liknande.

Jag har sovit större delen av dagen och på kvällen åkte jag till Ica Maxi och handlade och sedan till ett styrelsemöte. Jag kände då att jag hade ont under tungan och i handlederna men tänkte inte så mycket på det.

På styrelsemötet frös jag som en naken katt i en snöstorm men jag antog att det helt enkelt var kallt i rummet, de övriga hade ganska varma kläder på sig.

Efter mötet skjutsade jag hem ett par av tjejerna i styrelsen och det gick utmärk, men när jag släppt av den sista tjejen och kom ut på motorvägen, då slog det till ordentligt.

Feber, frossa, yrsel, muskelvärk, ledvärk, ont i huvudet, halsen, öronen… Jag funderade allvarligt på att parkera mitt på motorvägen och ringa taxi men jag klarade mig hem.

Sådär fort har jag aldrig blivit sjuk förut. Läskigt! Man sitter där på styrelsemötet och ler och nickar och sedan BOOM, jag håller på att dö! Sjukt!

Jag underar om det är förkylning eller influensa, eller mer troligt döden.

Så. Jag har legat under två täcken och skakat, gav tillslut in och tog ett par alvedon och en ipren, annars hade jag inte kunnat starta datorn. Men jag måste fortfarande sätta mig ner på vägen till toan (tre meter bort) för att jag blackoutar när jag ställer mig upp.

Crap crap crap.

Därför måste jag kanske boka om soc-mötet. Jag kommer inte kunna förklara saker på ett bra sätt när jag är såhär sjuk! Eller så ger det en bild av hur hängig och borta jag är när jag mår riktigt dåligt…

Och så har jag styrelsearbete i helgen som är väldigt viktigt men det är ju också i fara.

Crap!

Hypomani

Idag bara vände det. Hipp happ.

Jag var hos min psykläkare på morgonen och fick en ny medicin att lägga till, Cymbalta 30 mg.

På vägen tillbaka hem i bilen vände det dock inom mig. Jag vet inte varför, det hade varit på väg hela morgonen tror jag, men plötsligt började jag se möjligheter igen. Saker att göra.

Jag åkte på apoteket och hämtade ut de nya pillrena och åkte sedan hem.

Bestämde mig hux flux för att baka en kaka till KK-vännen. Jag hoppade på cykeln och for till affären och köpte ägg. Jag gjorde en chokladrulltårta med smörkräm.

Ja. En patetisk misslyckad sådan om inte förtjänar sitt namn, men ändå.

För det första brände jag sockerkakan så jag var tvungen att skala den. Därmed blev den väldigt tunn och höll inte riktigt ihop med smörkräm på sig.

Slutresultatet blev smörkräm med lite brunt skräp på. Haha… (Men vadå, smörkräm är ju gott :)

Sedan tog jag tåget till tunnelbanan och tunnelbanan till KK-vännen och knackade på med min patetiska kaka.

Det kändes bra. Han blev glad. Vi drack lite kaffe. Som två ”normala” personer.

Han märkte ju att jag var ”uppåt” igen. Jag pratade så fort så jag snubblade på orden, jag spillde ut kaffe och pratade mer än vanligt. Hypomani. Men vad gör det? Jag har spenderat de senaste kvällarna med att gråta hysteriskt, nu kändes det så bra så jag undrade om jag skulle börja med Cymbaltan som jag fick utskrivet eller om jag skulle skita i det? Jag ska ju åka till Kanada om en vecka, är det inte dumt att börja mixtra med mediciner nu? (Jag har ju inte nämnt för min läkare att jag ska åka till Kanada för då blir jag av med sjukpengarna…)

Jag och KK-vännen bestämde ändå att jag ska ge det ett försök med Cymbaltan, förut när jag börjat med ny medicin har jag ju märkt ganska fort om det gått bra eller dåligt. Och skulle det inte funka får jag väl sluta igen.

Efter det åkte jag vidare in till stan. Gick i lite affärer och försökte hitta några nya kläder som jag kan känna mig både snygg och bekväm i trots min ökande vikt… Det gick väl okej men var mest jobbigt. Det är ju löningshelg och stan var proppad med folk. Jag fick i alla fall tag på en snygg top med trekvartsärm och en underlig stickad tröja. Jag är nöjd.

Styrelsemötet orkar jag inte ens snacka om. Det är ju egentligen i morgon men vi började lite idag, med vin på hotellet. Men alltså, jag orkar inte lyssna på dessa bittra kärringar bitcha om sina familjer. IIIkh!! Förhoppningsvis blir det mer styrelsearbete i morgon.

Nu ligger jag i hotellsängen med datorn. Ska läsa bok en sväng tills jag somnar.

Läget är underkontroll igen. Fatta skönt!

Tar mig samman lite

Jag har tagit mig samman, som jag brukar när jag måste, och förberett dagordningen till styrelsemötet jag ska på imorgon och på lördag. Jag har packat övernattningsväskan för jag sover på hotellet där vi har vår konferens. Det ska inte direkt bli kul men det känns som att det hjälpt mig komma på fötter igen, lite gran, just nu. Jag har en roll i en styrelse och uppgifter att göra. Och jag har gjort dem.

Det som gör mest ont är ensamheten. Saknaden efter KK-vännen. Jag älskar honom så mycket. Jag är trygg i hans närhet. Jag är trygg i hans säng. Jag är trygg i hans soffa. Att han inte längre orkar ha mig där jämnt och ständigt gör ont. Det är fullt förståligt, han har ett eget liv att leva, men det gör ont. Tryggheten bakom de där väggarna, innanför hans dörr, jag ser den men jag kan inte nå den.

Jag hör i hans röst att han försöker hålla distansen. Han försöker att inte inbjuda mig. Han försöker föreslå att jag ska skaffa nya vänner…

Det gör så ont.