Nej igen
Bakis idag. Var ute på en kul dejt igår, drack några öl och inser återigen hur lättpåverkad av alkohol jag är. Inget direkt vidare intresse från dejten men kanske ses vi igen som kompisar. Man vet aldig. Det var kul i alla fall.
Idag är jag förlamad av ångest. Jag vill inte leva mer. Det känns som för en och en halv vecka sen när Voxra-ångesten var som värst. Jag hoppas det bara är bakisångest och att jag mår bättre imogron men… Nu…
Jag vill bara gråta. Jag vill bara bli kramad men det finns ingen som kramar mig. Jag känner mig som en så dålig människa. Jag är så negativ, så pessimistisk och någon som om jag inte totalt ändrar hur jag tänker och vad jag gör kommer jag aldrig att kunna göra något bra och nå upp till min potential…
Kan inte någon bara hålla om mig….
Nej…
Fight me!
Jag tycker inte om den här stillheten. Inte ens när det är bra. Det är för stilla. För tyst. För ensamt. För tråkigt.
Ge mig något att kämpa mot! Anyone!
Voxra?
Hmm…
Den här överväldigande tröttheten har släppt, i alla fall tillfälligt. Vid det här laget vet jag att det sällan varar… Men jag slutar ju aldrig hoppas…
Och jag mår inte jättedåligt! Jag känner mig… Mer i kontroll över mina känslor. En häftig känsla faktiskt, för mig som aldrig känner mig i kontroll.
Jag träffade läkaren i onsdags och efter hur hemskt jag mått sen jag satte in Voxra så sa hon att jag skulle sluta med den genast. Vilket jag inte ville. Jag ville ge det lite mer tid. För jag hoppas så mycket att det ska hjälpa mig. Och jag är lite orolig att läkaren är rädd att ta livet av mig, helt och fullt förståeligt, men läkares rädsla för att bli anmälda eller något tror jag kan göra att de ”ger upp” lite för lätt.
Jag lovade att om jag började må så dåligt igen skulle jag sluta med Voxra, så då gick hon med på att låta mig fortsätta ett par veckor till.
Jag hoppas fortfarande att Voxra ska hjälpa mig. Jag vill så gärna!
Saknar
”Missing someone isn’t about how long it’s been since you’ve seen them
or the amount of time since you last spoke.
It’s about the very moment when you find yourself doing something
and wishing they were right there by your side.”
Jag saknar nästan alltid någon. Hela tiden. Alltid när jag gör något önskar jag att någon var där och höll mig sällskap eller var där och delade upplevelsen. Just nu har den jag saknar ett ansikte, och det är DS.
Jag saknar så mycket att det inte känns roligt att göra något alls, för jag är nästan alltid själv. Nästan alltid ensam. Saknar nästan alltid…
Again
Memories consume like opening the wounds
I’m picking me apart again…
You all assume
I’m safe here in my room
unless I try to start again…
Döden är
Döden är den sista utvägen, det slutliga botemedlet mot outhärdlig smärta.
Det börjar bli dags att uppdatera mina avskedsbrev i fall att jag skulle göra något som inte går att ta tillbaka, i ren desperation…
Jag vill inte vara
Detta bara går inte. Jag klarar inte detta. Ångesten gör det svårt att andas, svårt att slappna av. Knuten i magen gör ont och jag klarar inte av denna tillvaro att bara försöka andas och försöka vilja fortsätta leva ändå.
Jag hoppas hoppas hoppas att detta är insättningsfasen av medicinen och jag hoppas det vänder men… Det bådar inte gått och jag är besviken. Jag vet att det är för tidigt men… Jag ville må bättre och nu mår jag om möjligt ännu sämre.
Jag vill ge upp. Jag vill ge upp! Men jag vill inte vara den som ger upp… Så jag finns kvar… Men inte mycket mer än så :.(
Bilen igen
Bilen har lagt av igen. Den bara stannar och stannar när jag kopplar ur. In på verkstan igen och det blir väl till att GÅ till jobbet imorgon. Oh wells… Kan inte ta mer än 50 minuter eller nått.
Men jag känner mig så fruktansvärt konstig och avstängd. Jag ser knappt utanför mig själv, jag känner mig blockerad. Jag vill inget, bara sova för att slippa vara vaken med denna tomhet.
Jag har ingen lust att vara med mer faktiskt. Men jag stannar för jag måste. Jag får inte ta bort ungens mamma!
Alkohol
Jag tycker inte om alkohol. Jag blir äcklad av smaken. Men ändå tvingar jag i mig det i en desperat kamp för att döva ångesten som är så jobbig så jag inte vill vara vaken.
Igår tog jag en stillis och somnade tidigt, men såhär tidigt kan jag inte somna för jag måste ut med hunden lite senare. Så ikväll försöker jag med alkohol. Kan jag bli lite gladare tro… Jag brukar ju bli glad av alkohol. Problemet är att få i sig rätt mängd, och då är det inte särskilt mycket för jag är väldigt lättpåverkad. Ändå tar det emot för det är fan inte gott…
Jag försöker hitta alternativ till att skära mig för att döva det omöjliga för jag vill inte acceptera det, även om det är vad min psykolog försöker lära mig. Att acceptera och känna förståelse och medkänsla med mig själv och stanna i känslorna, känna och trösta mig själv.
Det är för svårt.
Men nu…
Men nu vill jag bara dö. Jag är så ledsen på mig själv och jag förstår inte varför jag inte klarar av att leva. Jag förstår inte. Jag vill ge upp och jag vill slå mig själv. Jag förstår inte varför och jag förstår inte hur och jag förstår inte…
Fin kväll ikväll!
Jag har haft middag för tre fina vänner och det var verkligen trevligt. Lite vin och god mat och massa prat om allt och ingenting. Superskönt! Och ungen var trots trött på sitt vanliga charmiga sätt och hundarna hånglade ikapp under bordet (ett par av vännerna hade med sin hund som är bästa kompis med min hund!)
Mer sånt här till mig. Positiva upplevelser tillsammans med andra människor. That is what I need.
Dag ett
Dag ett med Voxra.
Inget konstigt att rapportera, möjligen har jag haft ont i magen som kommit och gått hela dagen vilket är ovanligt men förhoppningsvis har det inget med medicinen att göra. I övrigt har jag mest höga förhoppningar och jag vill så gärna att det ska funka, att det ska bli lite lättare att leva.
Jag vill, jag vill, jag vill!
Malmö
En mamma i Malmö gav cigaretter och starköl till sin treåring och filmade det. Skrämmande! Men om det är en vedertagen uppfostringsmetod i Malmö kanske det förklarar en del av senaste tidens Malmötrend…
Och om det här är hur polisen där nere arbetar (tafsar, blottar sig och får jobba kvar) så kan det också förklara ett och annat.
Sorry. Galghumor.
Voxra
Okej. Då ska jag prova att lägga till Voxra. Har höga förhoppningar och förväntningar på detta! Måste bara ta reda på lite mer om den medicinen. Någon här med erfarenheter?
ångesthelvete
nej nej
inte gråta
hopplösheten är total
ångesten gör ont
vad är det för fel
hur kan jag blir fri
hittar inga svar
tårarna trillar
paniken växer
än en gång
än en gång
Jag fungerar inte
Jag blir mer och mer desperat. Jag förstår inte. Jag känner mig totalt maktlös.
Jag fungerar inte!
Jag skulle vilja självmedicinera med ADHD-medicin igen för jag har för mig att jag kunde fokusera mig med det men jag kommer inte ihåg. Däremot kommer jag ihåg att jag alltid blir förtvivlat ledsen när medicinen sätter ut. Men men… Jag har ju inte direkt någon enkel väg till sån medicin längre.
Det ska i alla fall bli skönt att träffa min psykiatriker nästa vecka och höra om hon har några nya smarta idéer om min medicinering eller vidare utredning.
Vikt
Morgonens vikt låg på 70.2 kg. Ska jag äntligen lyckas få undan 7:an och komma ner på 60-skalan? Det känns hoppfullt faktiskt. Men jag är så fruktansvärt trött hela tiden…
Sov du lilla videung…
En extrem trötthet, ett jobbigt psykologbesök och en glad överraskning i form av ett kärt återseende av en vän från studietiden jag inte träffat på flera år. Det verkar vara ett recept för kaos i mina känslor och kaoset steg snabbt från ”bara” kaos till panikångest och ledsenhet. Jag kippade efter luft i gråten och rev fram en sömntablett.
Nu börjar det lägga sig, jag känner mig lugnare och slö och kommer somna inom 15 minuter. Bara den vetskapen tröstar mig enormt.
Sov du lilla videung…
Borderline och ensamheten
Igenkänning i massor… Fina Anouk skriver i sin blogg om hur hon upplever att borderline, eller i alla fall symptom därav, kommer tillbaka efter separationen när hon inte längre har sin sambo som trygghet. Anouk skriver att hon upplever att hon hållit borderline i schack med hjälp av de bästa medicinerna: rutiner, trygghet, barnet och kärlek.
Samma känslor har jag om hur det är lättare att hantera och leva med boderline när jag har trygghet i en annan person, närhet och trygghet som finns hela tiden. Ensam är det mycket svårare…
Därför går nog för mycket av min hjärnverksamhet åt att vara ledsen för att jag är ensam och längta efter någon som håller i mig. Jag vill inget annat än att ha den där tryggheten som jag upplever tillsammans med en person jag känner förtroende för och jag blir nästan besatt av tanken att jag måste ha det för jag klarar mig inte själv.
Och det hindrar nog mig lite i min kamp med mig själv att klara mig ändå, att orka och vilja ändå. För jag vill bara ha den där tryggheten som faktiskt, för vissa, gör borderline lättare att hantera.
Hur
Hjärnan måste sövas snarast medelst droger. Salt i ögonen, betong i lungorna och knuten mage. Hur fan tänker jag mig ur det här är det tänkt?
Dystymi, symptom
Symptom på kronisk depression är när man haft många av följande besvär varje dag i minst två år.
- trötthet, både kroppslig och mental
- ökat eller minskat behov av sömn
- ökad eller minskad aptit
- ljudkänslighet
- koncentrationssvårigheter
- svårt att fatta beslut
- lättirriterad/brist på tålamod
- ofta spänd i kroppen
- undviker social samvaro
- kroppsliga symtom, t ex ont i magen eller muskelvärk
Jag kan kryssa i alla. ALLA. Inte varje dag men många är varje dag och alla förekommer mer eller mindre frekvent.
Tröttheten är ju extremt tydlig. Ökat sömnbehov. Inget tålamod alls och ljudkänslig. Drar mig undan sociala sammanhang och är ofta väldigt spänd. Dessa är ständiga. Varje dag. De andra kommer och går.
Det är ju i och för sig symptom som alla människor upplever mer eller mindre då och då men skillnaden mellan ”alla människor” och mig är att jag har detta varje dag.
~
Ovanpå detta har jag också borderline och återkommande svåra depressioner. När man får egentlig depression ocanpå kronisk depression kallas det för dubbel depression.
Inte konstigt faktiskt att jag blir frustrerad och ledsen. Men förståelse är väl nyckeln till acceptans?
Undra vad min läkare kommer föreslå för medicinering. Hon hade inte bestämt sig utan ville rådgöra med sina kollegor. Två veckor till nästa träff med henne, då hoppas jag hon tänkt ut något bra att prova.
Ensamdepp
Vem kommer någonsin vilja bli tillsammans med någon som har kronisk depression? Inte jag i alla fall. Det är hemskt ju.
Lite snällare mot mig
Helt plötsligt började hjärnan ändå tänka lite positivt. Började bli lite snällare mot mig själv och ha lite förståelse för mig själv. Det är klart jag inte lyckas med något när det är såhär jag har det… Men jag finns ändå kvar även om jag inte orkar, för det är så det är. Jag ska försöka göra det bästa av situationen ändå och sätta ribban med tanke på mina förutsättningar, inte med tanke på vad andra klarar som inte jag gör.
