Och ÄNNU en remiss ”glömd”. En vän till mig gick till sin vårdcentral för en ganska allvarlig åkomma och skulle få remiss till röntgen. Efter flera veckor ringde hon för hon hade blivit väldigt dålig och det visade sig då att läkaren slutat och hade glömt skicka någon remiss. Jag blev inte förvånad när min vän sa att det var en Carema vårdcentral… (Får man gissa att läkaren slutade pga orimliga arbetsvillkor?)

Detta verkar vara vanligt förekommande?!

Skandal efter skandal inom äldrevård, allmänvård och psykvård. Hur kan detta få fortgå? Jag fattar inte… Aldrig någonsin att jag kommer ha något med Carmea att göra igen.

~

Jag har skrivit mer om Carema förut, t ex här…

~

Men det är ett faktum att den där djupa depressionen kommer alltid tillbaka. Alltid tillbaka. Och när jag är i det djupasta svarta så är det för svårt att göra saker för att bryta det. För svårt att göra saker jag mår bra av. Vid vändpunkten däremot, då går det! Så trixet är väl att lyckas vända det i den vändpunkten som är när det börjar gå neråt. Lättare sagt än gjort förstås eftersom vändpunkten till depression inte är lika tydlig som den är ut ur depression.

Det håller på att vända!

Lyckokänslor… mmm….

Jag ska förhålla mig till livet på ett bra sätt och jag ska aktivera mig och jag ska vara social och jag ska våga saker och prova saker eller prova göra annorlunda. Då ska det tydligen bli enklare att inte vilja åka till KK2, dricka eller skära.

Men.

Jag klarar inte av mer än det jag gör och jag känner mig så fruktansvärt dålig. Som inte tar mig ur, som inte tar mig vidare, som bara knappt håller mig flytande.

Men jag kämpar så jävla mycket med att inte göra det dåliga så jag klarar inte av att göra något bra. Jag är längst ner i depressionen nu och jag vet att det vänder för det gör det alltid. Men att kämpa och kämpa och sen vara utmattad alltså… Jag vill inte mer.

Det är jobbigt att andas hela dagarna, som ett bälte hårt åtdraget runt bröstkorgen. Jag VILL MER och det jag gör ÄR INTE NOG! Jag orkar inte ens andas…

Och det känns som alla tittar ner på mig och anser att jag inte gör tillräckligt…

Lättare sagt än gjort.

Jag körde in på ett gångfält med bilen för att dra kortet i en parkeringsautomat, dvs jag struntade i att parkera bilen först och sen gå tillbaka till automaten som man ska göra. En man blev irriterad och undrade om jag tyckte att alla skulle göra så, köra där man ska gå. Man kan säga att mitt svar till honom innehöll bland annat att jag skiter i vad alla gör och håll käften.

]]> http://borderfuckingline.wordpress.com/2012/01/23/frustrerade-utbrott-pa-andra/feed/ 2 bflmamman http://borderfuckingline.wordpress.com/2012/01/22/the-end/ http://borderfuckingline.wordpress.com/2012/01/22/the-end/#comments Sun, 22 Jan 2012 21:15:23 +0000 bflmamman http://borderfuckingline.wordpress.com/?p=4133 ]]> Jag orkar inte mer. Jag klarar inte detta…

Min psykolog försöker ge mig verktyg att klara mig men det är för svårt.

Jag vill inte kämpa mera, jag är trött!

Ett år.

Det går ganska bra med syrran. Men fortfarande… Hon hälsade ju först på hos ÄV. Och hon spelar Wordfued med honom hela tiden. Sitter hela tiden och pillar med Wf och chattar med ÄV… Det gör så ont i hjärtat på mig. Han var min vän. Min vänskap. Nu är den inte min alls längre för han orkar inte gå tillbaka till mig efter hela den där katastrofen som blev efter systers inträde där i maj… Så…

Nu har hon ÄV för sig själv och jag får det upptryckt i ansiktet hela kvällarna.

Jag saknar både syrran och jag saknar ÄV… De har varandra och jag har… Smulorna…

Ugh… Tur det finns alkohol. Lots and lots and lots of it!

~

Och om någon missat så har KK2 kommenterat flera inlägg på senare tid… Not sure what to do with that… Nothing I guess…

Och för att fira detta skär jag mig nu sönder och samman. Eller nått.

Nä. Inte för att fira. För att jag vet inte varför. Straffa ut mig själv. Plocka ner mig lite till.

För när personen man älskar bekräftar för en precis hur jävla värdelös man är och själv tror sig vara… Då finns det liksom inte längre något som stoppar känslan av total hopplöshet. Värdelös. Bara en tyngd på andra människor.

För det är alltid så jävla synd om mig och allt handlar alltid om hur synd det är om mig och ingen annan får säga något för ooops, don’t make the sick fuck cry!

Fuck.

Fuck fuck fuck.

Allt upprepar sig. Ångesten och tårarna gör precis lika ont.

Jag har ingen lust att blogga längre. Jag har sagt allt flera gånger förr men det bara upprepar sig. Upprepar sig. Upprepar sig. Upprepar sig.

Ikväll dricker jag sprit. Sprit. Sprit. Sprit. Sprit.

Och äter socker. Massor av socker.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är vilse och jag hittar inte och jag är så trött nu…

Enligt min läkare så är det normala värdet 80-100. Jag ligger på 70. Men enligt nån studie som min läkare berättade om så har det hjälpt personer med trötthet och depression om de har legat på 120 i värde för D-vitamin.

Så nästa försök är att jag ska öka mitt D-vitaminvärde en hel del.

Jag hoppas det hjälper för jag är så trött så jag orkar inte leva!

Jag

Jag har i många många år behövt att sex tas av mig med våld för att jag ska kunna tillåta mig själv att njuta av sex och jag har sökt sådant sex. Det senaste året har detta dock ändrats. Jag kan ha sex på lika villkor. Jag kan ge sex och tycka det är skönt.

Det blev så extremt tydligt nu efter den här träffen att jag behöver inte det mer. Jag behöver inte få sex taget av mig för att kunna ha sex och jag vill inte ens ha det så längre!

Jag vet inte hur det är med självskadande sex, om jag vill ha sånt våldssex i självskadande syfte. Det är möjligt att den biten inte blivit lika svag. Och jag vet inte hur intresset för BDSM-sex egentligen är nu, för jag har alltid drivits av det där tvånget att jag inte klarat av att ge sex om det inte tagits med våld.

Min sexualitet är under ombyggnad. Så känns det.

Träffade psykologen den 4:e. Det var väldigt bra fast jag bara grät hela tiden. Men det kändes skönt. Skönt att kunna visa sorgen rakt upp sådär. Istället för att bara sitta och prata om den. På nått sätt.

Jag är fortfarande väldigt deppig.

Träffade en man igår för sex för att jag behövde bekräftelse och nån stans hoppas jag att träffa nån som jag kan bli lite kär i så att jag kan komma över DS. Men jag vet inte. Detta var definitivt inte den killen. Tyvärr. Det var tråkigt sex och jag kommer inte bli nått kär i honom alls. Han är jättetrevlig, verkligen, och sådär och vi träffas kanske nån mer gång men… Nä. Inget mer än så.

Jag fryser och är trött. Och orkar inte blogga just nu.

Kram

]]> http://borderfuckingline.wordpress.com/2012/01/06/sex-with-strangers/feed/ 1 bflmamman http://borderfuckingline.wordpress.com/2012/01/03/jag-vill-inte-mera-2/ http://borderfuckingline.wordpress.com/2012/01/03/jag-vill-inte-mera-2/#comments Tue, 03 Jan 2012 20:51:32 +0000 bflmamman http://borderfuckingline.wordpress.com/?p=4105 ]]> Näe, detta går inte. Jag vill inte. Jag vill inte orka mera.

Det gör så jävla ont allting. Bara att andas gör ONT, som att kroppen inte vill mer.

Jag gråter och gråter och gråter och gråter.

~

Jag går ut med hunden nu. Sen tar jag en sömntablett och sover och hoppas att jag kan andas imorgon.

Jag vill inte mera. Jag vill inte mera. Jag vill inte mera.

Jag är så jävla trött på glada tillrop som att jag är duktig eller stark eller det kommer bli bättre. Nej nej och nej. Hade jag varit duktig och stark hade jag väl gjort nått vettigt av mitt liv istället för att vara bitter, ledsen och ångestfylld hela tiden. Och när kommer det bli bättre hade ni tänkt? Detta har varit mitt liv. Det har aldrig gått över och det har aldrig blivit bättre på riktigt.

Jag hatar det där jävla hoppet inom mig som vägrar dö, som hela tiden gråter för att det än en gång inte fått vad det vill. Som gör så ont… Snälla hoppet, dö. DÖ.

Men då dör kanske också jag.

~

Jag är så trött.

Året slutar i samma anda som det har gått. Övergivenheten från syster och ÄV kastad i ansiktet hela jävla tiden.

Han ringde syster och önskade gott nytt år. Mig däremot har han inte hört av sig till alls. Sen han ”behövde tänka”.

Jag fattar inte varför men sveket gör fortfarande så ont och jag blir fortfarande lika ledsen.

Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka och jag vill bara ta en bunte tabletter och somna.

~

Men med 14 minuter till tolvslaget  så… Väntar jag väl en stund till, fejkar några leenden med familjen och gör som vanligt. Står ut.

Däremot har jag misslyckats lite vad gäller säga upp kontakten med KK2. Det gick bra ett tag… Jag vet inte varför jag började prata med honom igen. Jag är så jävla desperat efter närhet, vilken form av närhet som helst. Så desperat efter att få känna mig behövd, uppskattad och användbar. KK2 får mig att känna allt detta. Och jag är så jävla fattig så att ta betalt för det hela känns mer än lockande. Nästan nödvändigt.

Rent objektivt sett vet jag att detta är ett flyktbeteende som jag behöver stå emot och göra mig av med för att kunna utveckla nya bättre strategier för mig själv, så som jag vill att ungens mamma ska leva.

Men…

Hittade i alla fall hur man blockade honom på sista sajten också så nu bör det inte finnas några fler kanaler för honom att komma åt mig. Nu måste jag bara lyckas hålla mig borta själv också.

Förhoppningsvis var det bara ett tillfälligt bakslag.

Trots att jag nu är hos familjen med bästa ungen och fina vovven och äter mig fördärvad på mat och julgodis och har fått en ny fin mobiltelefon i julklapp.

Det låter rent objektivt som att jag borde vara lycklig?

Men år av sorg och tårar, ensamhet och självhat, går inte att sudda ut. Ensamheten är stark även tillsammans med släkten.

Tårarna bränner och jag vill ligga i en famn och bara känna mig trygg. Älskad. Behövd. Någon att hålla i handen, någon som lägger sin hand mot min kind. Någon…

Istället känner jag mig ivägen, besvärlig, att jag bara sprider tungmod omkring mig. Vilket känns mer sant eftersom mina tårar ständigt närvarar och de runt om mig tvingas passa sina ord för att det inte ska rinna över.

Det går inte! Men glada tillrop får man. ”Jodå, du kommer också bli glad och få det bra men det är bara du själv som kan fixa det.” Ja, det låter ju bra och logiskt och allt men… Uppenbarligen så kan jag ju inte, för då hade jag väl gjort det? Är jag verkligen så jävla dålig?

Och miljön hemma med släkten är inte heller den bästa för att hjälpa mitt humör. En familj som jag aldrig kunnat prata med på riktigt. Ett hus där jag växt upp och där sorgen sitter djup i väggarna, alla barndomens tårar finns kvar. Huset på gatan nedanför där han bodde, han som våldtog mig när jag var 12. ”Vännerna” från förr som aldrig var ens vänner och som fortfarande inte hälsar.

Jag vill egentligen härifrån. Men till vad? Hem till Stockholm på andra sidan landet där jag inte har någon familj utan bara ensamhet, en man som jag älskar men som inte älskar mig tillbaka och en sprucken vänskap med den vän som hjälpt mig mest i hela mitt liv.

~

Varför kan jag inte vara glad för det jag har istället. Ett hem, en underbar son och en trevlig hund.

Men jag är ju glad för det. Det är jag! Men det drunknar i allt det ledsna så det märks knappt.

~

Jag känner mig inte hemma och trygg någonstans.

Jag orkar inte.

Jag har det bra. Är hos familjen på västkusten.

Orkar inte skriva mer just nu för jag har sån huvudvärk så jag tror nått går sönder snart.

~

God natt och God Helg!

Jag har överreagerat en del på sista tiden.

Jag har överreagerat vad gäller DS, jag har överreagerat när det gäller kommentarerna och jag har överreagerat IRL bland andra människor.

Jag mår verkligen inte bra just nu och det är som att det går hål i mig  och saker bara kastas ut.

~

Som igår när jag var ute med hunden på kvällen. Jag var jätteledsen och grät och det stod en gubbe ute på gården och var arg över nått och han ville att jag skulle instämma i hans ilska. Jag sa istället emot och när han då i sin tur började tjafsa emot och skrika åt mig så började jag skrika åt han att hålla käften och gå hem. Då sa han nått om dagens ungdom och att det inte finns nått kvar att leva för, då ropade jag efter honom att ‘va bra, då kan du ju ta livet av dig så slipper jag lyssna på dig’.

Nej. Jag är inte det minsta stolt. Och idag ångrar jag mig en del eftersom gubben bor två portar bort.

~

Usch. Jag är så trött och jag bara gråter. Det är så jobbigt och jag bara orkar inte!

Det funkar inte. Jag går sönder i hela mig.

Jag är förstås som vanligt helt rätt i min paranoia. Han ska ut med den där tjejen istället.

Jag bara gråter. Och gråter.

Det är inte rättvist! Vi hade för det första bestämt att ses. Sen om det blev nått typ middag eller fest som han blev bjuden på så skulle han förstås gå på det. Men jag visste inte att det ingick att ”ja men också om tjejen jag är intresserad av vill gå ut för då går det också före dig”.

Jag fattar inte. Är detta okej?!

Jag är så trött på att alltid ha nån slags hemlig bakgrundsroll, nån som man skäms över eller inte kan förklara om eller whatever. Och att alltid vara ”ja visst kan vi ses men bara om jag inte har nått bättre för mig”.

Men jag har ju inget val! Jag vill säga FUCK YOU, du kan ta dina hundra kompisar och va med dom istället. Men jag har ingen. Så jag kan inte säga så. Det spelar ingen roll för de andra. Det spelar ingen roll för ÄV, han vill uppenbarligen inte ha mig som vän längre. Och det spelar ingen roll för DS. Jag kommer ju ändå så jävla långt ner i hans kompislista så det finns inte.

Men jag har ingen annan! Så jag måste finna mig. Jag orkar inte mer…

~

Och tårarna gör så ont…

]]> http://borderfuckingline.wordpress.com/2011/12/17/jo-overgiven/feed/ 13 bflmamman