På något mirakulöst sätt lyckades jag att inte åka till KK2 igår. Vet inte hur.
Och för att fira detta skär jag mig nu sönder och samman. Eller nått.
Nä. Inte för att fira. För att jag vet inte varför. Straffa ut mig själv. Plocka ner mig lite till.
För när personen man älskar bekräftar för en precis hur jävla värdelös man är och själv tror sig vara… Då finns det liksom inte längre något som stoppar känslan av total hopplöshet. Värdelös. Bara en tyngd på andra människor.
För det är alltid så jävla synd om mig och allt handlar alltid om hur synd det är om mig och ingen annan får säga något för ooops, don’t make the sick fuck cry!
Publicerat på 2012/01/15, i border-fucking-line. Bokmärk permalänken. 7 kommentarer.
Du borde inte straffa dig själv,tvärtom fira att du stark nog och inte åkte,fira att du INTE straffade dig igår trots ditt mående.Jag ska fira att du överlevde ännu en jobbig tid. SLUTA och gör dig själv illa nu..Du och din unge förtjänar inte det!!
Jag ska själv försöka ta mig i kragen nu nästa vecka,har peppat och tänkt,jag MÅSTE börja leva och lämna det här patetiska ”tycka synd om mig själv,hata världen/livet”,(trots att världen/livet hatar mig)
Jag lever ju inte ens,jag bara finns.Osynlig och tyst.
Så…nu släpper du alla vassa föremål,har du doggisen där så fokusera på den.
KÄMPA vännen..får jag kalla dig för det?!
Tusen varma kramar!! Tänker på dig,every day!
Jag är trött på att kämpa. Jag hatar att DS inte orkar lyssna på mig för att det alltid är synd om mig och han aldrig kan prata utan att jag grinar. KK2 kan knulla sig i röven och jag vill inte mera…
Du orkar och du SKA! Din son är värd mer än dom där typerna som skiter i hur du känner dig! Jag VET hur jävla svårt det är och hur jävla ont det gör,men vi MÅSTE för våra barns skull.Det vet både du och jag.DOM älskar oss villkorslöst och behöver oss.
Samtidigt som jag skriver det här till dig,så försöker jag även intala mig själv för att JAG ska orka kämpa vidare..*Tar dig i handen och skuttar bort från typerna som gör oss bara illa*
Super starkt av dig att inte åka till KK2! Klart det är jättesvårt att låta bli men nästa gång blir det kanske lättare och mindre skärning. Håller med föregående: fokusera på vovven nu. Livet kommer bli bättre. Håll ut!! Kramar A
BRA jobbat att du stannade hemma. Förstår att det känns förjävligt just nu men jag som följt din blogg säger såhär. Jag vet inte vad DS sagt men kan det vara så att du tagit det på fel sätt? Att du när du pratat med honom när det var som värst missuppfattat? Imorgon kanske det inte känns lika jävligt. Sov på saken snälla du innan du gör något som du, vovven och ungen får lida för. Vi hejjar på dig!!
håller med och jättestarkt av dig oavsett orsak. se heller inte denna dagen som en motgång! du vann en kamp igår, det är det som är viktigt. att vi dealar med efterföljande ångest är som det är men innebär inte att du har förlorat, det anser inte jag. hade du åkt till honom där emot och gett dig själv till honom.. så han kunnat göra dig illa fysiskt och känsomässigt i längden, med hästlängder jämörelsevis med det du gjorde dig själv idag
Vet att det inte spelar någon som helst roll vad andra säger när man väl är i den situationen då man hatar och vill skära. Har själv borderline och ett självskadebeteende som jag inte kan förklara eller kontrollera. För mig känns det skönt att läsa din blogg, för då märker jag att jag inte är ensam. Därför skriver jag till dig, för jag vet hur det känns. När man förlorar sig själv och hatar så mkt att inget annat längre betyder. Jag tänker inte säga att det går över att det blir bättre, för det vet jag lite lite om som dig. Men det jag vet är att du är stark. Vi är starka och vi är överlevare inte offer. Oavsett vad som väntar dig i framtiden så kommer du klara av det. Det har du redan bevisat flera gånger om. Och det kan inte bli värre? Klarar du av idag så klarar du imorgon och när vi minst anar det kanske… kanske vi kan leva och inte bara överleva… <3
Ville bara säga att du är inte ensam, och du är stark.
Du vet visst hur du kunde låta bli att åka till mig. När du visste att du fick komma till mig och det fanns en ”lösning” i sikte, då släppte den värsta ångesten. Då blev det lättare att låta bli att åka. Nästa dag upptäckte du att ångesten var typ lika stark och då skar du dig i stället. Om du sen kallar det för att ”fira” är väl upp till dig…
Det kanske är för sent men testa ring till DS och hör med honom hur HAN mår och låt bli att tala om dig själv och hur du mår, så kanske du ser än förbättring. Eventuellt är det redan för sent, men väl värt att pröva…
KK2