Jag vill inte mera
Näe, detta går inte. Jag vill inte. Jag vill inte orka mera.
Det gör så jävla ont allting. Bara att andas gör ONT, som att kroppen inte vill mer.
Jag gråter och gråter och gråter och gråter.
~
Jag går ut med hunden nu. Sen tar jag en sömntablett och sover och hoppas att jag kan andas imorgon.
Jag vill inte mera. Jag vill inte mera. Jag vill inte mera.
Publicerat på 2012/01/03, i border-fucking-line. Bokmärk permalänken. 13 kommentarer.
du är yngre än vad jag är, och jag har såna moments hela tiden även om det inte märks enbart för att jag är bipolär, men känslorna inom oss, meningslösheten och allt sånt det är fruktansvärt, det är livet, som buddhisterna säger, livet är lidande
men jag är hos mina föräldrar sen 4 veckor sen jag skadade mig sist och nu väntar jag på att den senaste ändringen av meds ska funka eller inte. känner du igen dig? av någon anledning så har vi tagit oss så här långt trots all skit vi har gjort och som har hänt, jag tänker bara på forskningen går helvetes mycket snabbare numera
sov och hoppas du vaknar lite bättre
Tack snälla. Det känns så jävla surt att ge upp nu när man ändå stått ut såhär länge. Men utsikten att fortsätta stå ut resten av livet känns omöjligt. Jag vill inte fortsätta orka, det är för jobbigt. Jag klarar inte detta ensam men jag är ensam.
jo, precis därför jag liksom sprang hem till mamma och pappa istället för att vara i min bostad, jag var övertygad om att jag inte skulle överleva fler dagar där
och jag orkar inte känna ska för att jag ber om hjälp av mina föräldrar bara för att jag är 34
bättre än hispan
jag menar att vad betyder ”ensam” egentligen eftersom vi alla känner det och det förgör oss?
bara en (av mig överbelastad) person att prata med, ingen familj inom räckhåll att ta hjälp av, inga vänner att ha kul med eller att ringa i kris. det är ensam i min värld…
kanske framför allt, ingen att ligga jämte, ingen som kan krama mig när jag gråter. ingen jag litar på som älskar mig tillbaka.
alla har vi olika ensamheter…
jo, det betyder det för mig med, jag litar bara på en vän, men han har ju sin flickvän
och jag orkar inte umgås med mina föräldrar bara för att jag är hos dem, jag stänger in mig i gästrummet med datorn och katten, det är ändå jag som valt det här, men pga som du, jag är som jag är idag mycket pga det förflutna. jag ärvde det också, men det förflutna kan ha triggat det. jag vill också ha någon att sova bredvid. Jag menar absolut inte get a grip med det här! men jag tror att vi måste få lite mer kontroll över våra känslor innan det händer. jag har inte lyckats stanna kvar i ett enda förhållande. jag springer, och sen då? ensam igen
jag tycker din bakgrund är något av det hemskaste jag har läst
och alla som läser det känner nog att de vill få den ogjord åt dig
styrkekram
Jag känner igen mig så enormt i dom känslorna. Jag är inte ensam för jag har barn och en sambo som försöker stötta mig så gott han kan, men ändå känner jag mig så ensam.. Kanske gör jag att jag känner mig ensam, jag kanske stänger honom ute. Men jag vill inte att han ska veta hur mörkt allting känns inom mig. Jag vill inte visa honom hur jag mår. Jag flyttade till egen lägenhet för att kunna få lite ensamtid men det funkade inte, jag kunde inte sova ensam utan var vaken mååånga nätter i rad utan att erkänna det. Tillslut fick jag nog och gjorde ett försök att dö, men råkade klanta till alltihop. Han kom och räddade mig, och sa att jag var tvungen och bo med honom, sedan åkte jag in på psyk men efter 5 dagar ville jag skriva ut mig igen. Sedan dess bor jag hos honom för att inte försöka med något igen.. Ibland lockar det så hemskt mycket att försöka igen, och tankarna går åt döden.. Men sedan ändras allt, det blir som en såndär berg- och dalbana med känslorna. Jag vet inte om det hade något med saken o göra, men ville bara säga att det känns skönt att kunna läsa någon annans blogg o veta att man inte är så ensam som man tror.. fast, det trodde jag inte heller.. Men ibland hjälper det och man får lite mer insyn i det hela med känslorna.
Well, gillar att läsa din blogg. Den är så sann, verklig och berörande. you go girl!
Massor med styrkekramar till dig, jag vet att du kommer att må bättre. En dag, när du minst anar det kanske allt blir som bortblåst. <3 Ta hand om dig nu! / SaaZ
Tack snälla fina, blir tårögd bara av att läsa din kommentar.Kram
Jag vet att du en dag kommer vara lycklig. Du förtjänar det! Kram
Ensam behöver inte vara motsatsen till tvåsam! Precis som kärlekens motsats inte behöver vara hat, utan rädsla! Allt är inte som man tror. Däremot är allt som man ser det som finns, mest beroende på vilka glasögon man för tillfället bär!
Hang in there!! Jag tror på dig! Kram!
Du ser inte verkligheten. Du tror att du mår lika dåligt som du gjorde förra gången och gången innan det osv. Sanningen är att för två år sedan klarade du inte av att sköta din son fast du då bodde ihop med pappan. Titta på dig nu. Du har egen lägenhet, du har hund, du har ett jobb du går till OCH du tar hand om din son varannan vecka. Det är milsvidd skillnad från den du var då. Så tänk efter och insé att du lyckas med allt detta fast du har dina dåliga perioder. Du vet också att det går upp och ner med hur du mår. Förut var dom dåliga perioderna långa och dom bra korta, nu är det mera tvärtom. Det kommer mao att vända igen och till den dagen kommer du säkert känna att du vill ge upp och dö men det kommer du inte att göra tack vara din son som du inte vill/kan överge, hur jävla illa det än känns.
KK2
ja det ligger kanske en del i det, just att jag ser inte framgångarna för all ångesten