Bitar ur livet, 3
Detta är en fortsättning på händelser i mitt liv som påverkat mig och format mig till den jag är. För förståelsen, läs gärna först del 1 och del 2.
Okej, här kommer det. Min mörkaste hemlighet som faktiskt idag påverkar mig mer än mobbning, våldtäkter och otrygghet tillsammans…
Jag är född med en missbildning. Denna missbildning gjorde att jag bara utvecklade ett bröst. En tjej ska ha två bröst, annars är hon… vadå? Äcklig är det enda som känns rätt när jag tänker på mig själv.
Usch, det är fortfarande jobbigt att ens skriva om det. Se det svart på vitt.
Nä. Här måste jag faktiskt sluta skriva en stund. Det är fortfarande så jävla jobbigt detta… Mobbning och våldtäkter och sånt kan man låsa in långt bak i hjärnan och på sätt och vis lägga bakom sig. Men kroppen har man varje dag, hela tiden och det går inte att lämna den som man kan med upplevelser och händelser.
~
Nåväl. Darrhänt ska jag ändå försöka få ner det här på pränt… Mitt hat mot min kropp är så överväldigande stort och att börja rota i det här är som att strö salt i ett sår som ännu inte läkt. För det är precis vad det är. Min felade kropp är ett sår som vägrar läka.
~
Min vana trogen berättade jag inget för nån. Inte ens min mamma visste om det. Jag gömde mig i mitt rum i källaren och led i tysthet. Jag tog aldrig av mig om sommaren, satt mest inne för det var för varmt att gå ut med tröja. Jag badade inte på många år.
Under hela högstadiet gömde jag mig i stora tröjor och skjortor. Jag gick jämnt med armarna uppe som en sköld och höll oftast böcker eller annat mot bröstet. Jag vägrade idrottslektionerna. Jag gick alltid dit, satt vid sidan om och tittade på. Läraren gav snart upp sina försök att få mig att delta, jag bara blankvägrade. Jag var udda och som alltid även förr, det självklara mobboffret.
När jag mot alla odds fick pojkvän ställdes mina kroppsproblem på sin spets. Hur skulle jag kunna vara nära honom..? Efter alla helvetes kval berättade jag så äntligen om mina bröst, för pojkvännen.
Tänka sig. Han ville fortfarande vara min pojkvän! (Så vad gjorde det om han nu behagade ta sex av mig när jag sov? Spelade försvinnande liten roll i det sammanhanget faktiskt.)
Efter detta beslutade jag mig för att faktiskt söka hjälp. Jag tog med mamma till läkaren och där, för första gången, fick min mamma se hur jag såg ut. Remiss skrevs till sjukhuset för rekonstruktiv plastikoperation. Mitt ärende var dock inte något som någon prioriterade och jag fick vänta två år innan operationen faktiskt blev av.
~
Läkaren verkade dock inte ta mitt problem på särskilt stort allvar. Operationen gav mig visserligen ett bröst till, men ett konstigt och betydligt mindre bröst än mitt riktiga. Vad hade jag för nytta av det? Jag kunde ju fortfarande inte ta på mig normala kläder eller badkläder och absolut inte visa mig naken. Efter ett år sökte jag läkarna igen men fick noll förståelse.
Du ska vara tacksam att du inte har för stora bröst så du får ryggproblem fick jag höra. Vad fan snackar du om din inskränkta gubbjävel skrek jag åt honom och grät så våldsamt att jag inte fick fram ett endaste ord till. Han försökte förklara för mig att alla människor ser olika ut och alla har saker med sin kropp som de inte tycker om. Alltså vad i helvete snackar han om? Komplex? Fattar han inte att detta handlar om något mycket mycket större än nått jävla komplex eller önskan om att se ut som nån fotomodell. JAG VILL BARA KUNNA LEVA MITT JÄVLA UPPFUCKADE LIV!
Nej. Gubbjäveln tyckte att mitt problem satt i huvudet på mig, inte i kroppen. Jag förstår hans inställning till viss del men det finns gränser alltså för hur mycket man kan kompromissa med sitt liv i dagens utseendefixerade samhälle. Det är inte meningen att avvikande exemplar ska överleva och det är ett jävla helvete att försöka göra det ändå. All min beundran till alla som gör det.
Till slut sa gubbjäveln (jag hatar honom innerligt än idag) att om jag fortfarande känner likadant om sex månader så skulle jag återkomma.
Sex månader? Vilket jävla hån. Jag hade ju redan känt likadant i över ett år?! Sex månader senare var jag dock tillbaka och väntetiden för nästa operation var ytterligare sex månader. Under denna operation förminskade man istället mitt riktiga bröst och försökte få det att efterlikna fejkbröstet… En ganska misslyckad idé kan man väl få tycka…
~
Jag hatar fortfarande mina bröst. Jag mår fortfarande dåligt av att se mig naken i spegeln. Jag har två totalt olika bröst. Olika form, olika storlek, olika placering. Och med alla operationsärren ser jag ut som fucking Frankensteins monster! Men det är ändå bättre än vad det varit. Nu kan jag ha på mig linne och bara vara lite obekväm. Jag kan ta en dusch utan att få ångest. Och efter mycket träning har jag lärt mig att gå upprätt utan att alltid ha armarna upp över framsidan av kroppen. Bara en sån sak. Att kunna släppa ner armarna till sidorna!
En fin kommentar som älskade Kanadavännen sa till mig i somras var att han gillade mina olika bröst. Det var som att ha två olika tjejer på samma gång. Det var gulligt av honom tycker jag…
~
Jag sitter här och tvekar. Ska jag verkligen posta detta inlägget, ställa mig naken här framför er alla. Det finns inget som någonsin kommer vara lika jobbigt att berätta om som detta. Men okej. Nu vet ni fan allt…
Publicerat på 2011/01/12, i border-fucking-line och märkt Ångest, Bröst, Familj, Sex, Vänner, Vård. Bokmärk permalänken. 24 kommentarer.
Jättestarkt av dig att berätta. Stolt över dig!
Tack! Hoppas du får må bättre snart… Kram
Du har verkligen inte haft det lätt i livet. Lider med dig :(
Hade det varit jag så hade jag klappat till läkaren så han såg stjärnor.
Att förminska det första bröstet istället för att göra det andra större…Vad tänkte dom med?
Kämpa på! Tummen upp för dig!
Nä jag vet faktiskt inte hur man tänkte… Men jag bryr mig ju inte om storleken, inte alls! Allt jag vill är att kunna gå ut i solen, bada i havet, ha på mig en klänning utan att behöva hålla något framför mig…
Jag har läst din blogg till och från.Har ofta haft svårt att förstå vad som driver dig till att utsätta dig för allt våld och all förnedring..
I och med dina senaste inlägg (våldtäkten och dina bröst) så kan jag nu se ditt livsöde i ett helt annat ljus.
Jag tycker det är jättestarkt av dig att berätta och jag hoppas att allt ordnar sig för dig och din son.
Kram Lina
Kram!
Men hur svårt är det att konstruera två bröst som liknar varandra??? Alltså vad är detta för jävla samhälle??? Jag trodde vi hjälpte de utsatta, men det verkar banne mig vara tvärtom!! Fan alltså!!
FAN!
Jag älskar ditt raka sätt att säga precis som det är. Fan! :)
Du är modig. :-)
Jag brukar läsa din blogg utan att kommentera, men nu var jag tvungen. All respekt till dig.
Stor kram.
Tack! Kram
Håll huvudet högt och var stolt över att du vågat berätta om det som får dig att må så dåligt. Du är förbannat stark!!
Tack!
Vad förbannat orespektfullt av dom! Vad gäller ditt förra inlägg, vet du jag tycker du ska kika lite på alla kvinnors hus i sthlm. Dom har samtalsgrupper för kvinnor som blivit våldtagna (spelar ingen roll om det var igår eller för 10 år sedan det hände) och man kan få fantastisk hjälp där!
Många kvinnor är som du efter övergrepp, inget att skämmas över, det är vanligt tyvärr. Men jag tycker definitivt du ska kika på deras hemsida och se om det kan vara nått för dig.
Föressten, blev det ingen bebis. Missfall =( Igen.
Stor kram tjejen……. Tänker på dig!!
Som dom andra säger du e fruktansvärt modig som berättar detta och man har en helt annan bild av dig nu. Jag hade inte svårt att förstå dina val innan för jag gör många likadana, men jag kan se att andra får de lättare nu. Jag kan bara förstå dig till en del med att ha ett hat mot sin egen kropp så att du fortsätter kämpa e grymt starkt av dig. Sen blir jag så jävla förbannad på läkaren du fick han måste jue varit fullständigt korkad. De fattar väl vem som helst att du inte bara är ett litet komplex. Bröst är en stort grej för en tjej och då e de väl inte mer än logikst att du vill ha två. Du vill se ut som alla andra. Inte som dom som gör de för att dom vill ha enormt stora. Du ville jue bara ha ett enkelt bröst som passade det andra. Och det är absolut inget för stort begär. Tycker de e hemskt tråkigt att dom behandlat dig så. Sen att få ha dom fel nu.Men styrka e nåt du har mycket av så du kommer gå långt ändå. Önskar bara att du slipper ha fler hemskheter i ditt liv som lämnar så stora spår.
kram
Tack för din kommentar! Så skönt att läsa att någon mer förstår allvaret i det hela… Kram
Åh tack snälla du för det här inlägget! Det betyder så otroligt mycket att få läsa det!
Jag hade också ett avvikande utseende. Jag är väldigt kort och liten och såg ung och barnslig ut. Det låter kanske inte så farligt. Men alla trodde att jag var kanske sju år när jag var 13(!) osv. INTE kul. ALLA kommenterade och påpekade JÄMT hur liten, kort, barnslig och outvecklad jag var. Fick knappt komma in i klassrummet för jag gick väl ändå inte i nian?! Nej lilla vän du går väl i mellanstadiet?
Det kanske inte låter så farligt. Men jag hade självmordstankar från lågstadiet och framåt.
Så tack snälla för ditt inlägg!
Kram till dig! /Maria
Va fint att inlägget betyder något :) Kram!!
Hej BFL!
Din blogg är enorm (har läst den i några månader nu), jag är kille och har vad jag vet inte borderline men jag känner ändå stor samhörighet med dig och ditt liv.
Att ersätta eller dämpa känslomässig smärta med fysisk smärta, det känner jag igen. Jag vet inte hur det fungerat för dig men för mig har bloggskrivandet varit en ventil för att kommunicera om saker som jag inte kunnat annars, ett sätt att överleva tidvis. Det sägs ofta att man skall prata med andra när man har problem men det dessa människor inte är medvetna om är att det egna dåliga måendet i längden kan få även de bästa vännerna att undvika dig för där finns bara negativ energi. Då är bloggen så bra, där kan man skriva och vännerna eller andra kan välja om de orkar titta in och läsa. Har bloggen en liknande funktion för dig?
Till ditt inlägg här så blir jag förbannad som alla andra över hur livet kan gestalta sig och för hur doktorn agerade men det jag mest blir förbannad över som du också berör är den allmänna synen i samhället där det finns folk, som din läkare exempelvis, som menar att vi alla är ungefär likadana och att alla duger. Han och alla som säger så kan dra åt helvete. Det finns inget som hjälper dig med att han säger att vi alla ser olika ut och att alla är missnöjda med något, att göra den jämförelsen är ungefär som att jämföra dig själv och du har en dödlig cancer med någon som har en lindrig förkylning, alla är vi missnöjda med nått, eller hur herr Doktor!!! Utseendet betyder sjukt mycket i vårt samhälle och istället för att vara politiskt korrekt och säga att det inte gör tycker jag vi skall erkänna att utseendet spelar en otroligt stor roll för det flesta människors välbefinnande och kanske framförallt i en viss ålder. En annan sak jag kommer att tänka på med dig och dina bröst är att du idag om du hade haft pengar så skulle du med största säkerhet kunna få till något bättre än det du har, men sjukvård (hälsa), vilket jag det här handlar om ges inte främst till de med behov utan till de med pengar. Det gör mig så jävla förbannad. Tyvärr räknas inte utseende-skavanker som ohälsa vilket gör din situation ännu svårare för dig. Men med ditt blogginlägg så kan vi alla komma lite närmre en förståelse för hur mycket utseendet kan påverka en människa.
Själv har jag breda höfter, är blek i huden, har hårväxt på ryggen, har mycket underhudsfett (trots träning) och äckligt feta lår och jag skall inte ens börja gå in på mina, fysiologiska, affektiva hinder och hinder i det sociala samspelet. För mig som älskar sex och närhet (vilket de flesta nog tycker är viktigt på ett eller annat sätt är livet bara ett helvete när ens förutsättningar pekar fuck you rakt upp i ansiktet. Att träffa en attraktiv kvinnas blick och sen tänka på mig själv och tänka på hur jäkla liten och äcklig jag är jämförelse är en smärta som slår mig i ansiktet nästa varje dag. Förstår det där med att inte vilja gå bada på allmänna platser, varför skall man förödmjuka sig ännu en gång. Det spelar ingen roll att de andra i sin politiska korrekthet tycker att det är helt okej, för de bedömer dig och du kan, om en det så varar i bara några hundradelar se deras dömande och äcklade ansiktsuttryck för att sedan säga att allt är okej.
Jag är med dig kampen, jag lyssnar och jag har inte haft svårt att förstå något av dina tankar eller aktioner av det jag läst. Ta hand om dig.
Henrik! WOW, tack så jättemycket för din kloka och fina kommentar. Jag känner direkt att du fattar. Fuck you rätt upp i ansiktet är precis vad det är.
Jo min blogg har en liknande funktion. Absolut.
Ta hand om dig ♥
Nu vet vi allt och vi tycker om dig lika mycket för det! Du är inget monster, du är mänsklig!
Jag har varit med om en liknande sak i mitt liv och det är en av mina livsavgörande händelser. Jag blev typ bemött på samma sätt av en manlig läkare som inte fattade ett skit! Jag har aldrig blivit sååå kränkt i hela mitt liv, jag återkom aldrig utan har i alla år dragits med dålig självkänsla och jag har aldrig accepterat min kropp, alltid hatat min kropp! Jag har precis som du gömt mig och haft otaliga ursäkter för att slippa gympa, simhallen, badstränder etc osv…
Jag vet precis vad du menar och hur det känns, att bli så missförstådd, icke sedd eller mött, det finns inget värre! Jag menar bara att ta steget och gå dit och blotta sig och få ett sånt jävla svar, fy fan! Du var iaf modig och gick tillbaka, mig skrämde han iväg för all framtid! Nu på äldre dagar efter tre barn känns det lite som att jag skiter i allt, det spelar ingen roll, men nånstans vet jag att det gör det…Jag är värd mer…
Kram!
Tycker du är stark som delat med dig av dessa 3 delar och jag hoppas ändå att kommentarerna du har fått,gör att du känner dig om så iaf lite stolt och inte ångrar ditt val av att just dela med dig..Massa kramar till dig!!
Tack!! Kram
Vad ARG jag blir på JÄVLA sjukvården!!!!! Det kvittar fan vad för problem man har, söker man hjälp SKA det tas på allvar! Jag har stora problem med trötthet och har varit hos flera läkare. Summan av deras ”diagnos” är: ”Lär dig leva med det, det är inget fel på dig.”
Jag skulle kunna berätta tusen olika sätt som tröttheten hindrar mig och mitt liv, men det spelar ingen roll för dom idioterna, man får inte hjälp för det!
Men andra ord; jag förstår vad du menar här. Bara för det är oviktigt för en idiotläkare betyder det inte att du också tycker det är oviktigt. Sjukvården i Sverige suger och det första de borde lära sig är att ta sina betalande patienter på allvar och inte vifta bort problemen som om man var en idiot!!
Och ang. ditt senaste inlägg. Kämpa på, du är stark! Snart ska din tid komma, vänta bara!